Varit ensam hela livet

Jag är en kvinna på snart 28 år. Jag har alltid känt mig ensam, alltid varit utanför och aldrig passat in någonstans. Inte ens när jag haft “vänner”.

Jag var alltid den som man hörde av sig till sist, jag har aldrig varit någons första val, mig ringde man bara när ingen annan var tillgänglig, ibland inte ens då.

De jag umgicks med förut var bara vänner man gick ut och festade och drack med och det var endast då jag kunde öppna upp mig, men sen var det som bortblåst, ingen kom någonsin ihåg att jag berättade att jag inte orkade mer, att jag inte ville vara kvar. Jag slutade umgås med en väldigt nära vän eftersom jag kände att det bara var jag som försökte hålla uppe kontakten och vänskapen. När vi sågs flera år senare sa hon att hon kände att hon inte fick kontakt med mig, jag var aldrig riktigt närvarande. Istället för att försöka ta reda på vad det var för fel så valde hon att sluta höra av sig. Jag kunde inte berätta då vad som var fel, jag har alltid haft problem med att öppna mig om jag inte har druckit alkohol.

Jag fick en kronisk sjukdom och när jag började med medicin märkte jag att jag inte tålde alkohol alls, vilket var superbra för jag orkade egentligen inte dricka längre, alkoholen fick mig att må sämre. Ingen undrade vart jag tog vägen. Jag har verkligen ingen att prata med, inte ens min familj hör av sig om inte jag säger något först. Känner mig mer som en börda. Jag orkar inte hålla uppe en fasad längre, jag låtsas alltid som att allt är bra och när jag kommer hem lägger jag mig i soffan och gråter mig till sömns.

Det känns som att jag inte får må dåligt, säger jag att jag inte mår bra får jag alltid frågan “är det pga denna personen?”. Så har det varit sen jag var tonåring. Familjemedlemmar har mått dåligt i perioder och jag har inte fått må dåligt då. Blev sjukskriven eftersom min mamma trodde att jag var orolig för ett syskon som skar sig, det hon inte visste var att jag gjorde det men på ställen man inte visar folk.

Jag vet inte vad jag ska göra. Orkar snart inte mer.

Hej! Jag lider med dej. jag har heller aldrig passat in och alltid valt utanförskap både medvetet och omedvetet.

Men har du någon gång kännt att du genuint velat vara med en viss kompis (och liksom sett fram emot det) eller har du vart “ensam” hela livet? Du skrev att du hade en nära vän. Vad var det som gjorde att ni var det? Det där du skrev om att hon upplevde det som att du inte var riktigt närvarande känner jag också igen, fyfan märker inte personen då att man mår dåligt!?världen e orättvis:( hoppas du tar dej igenom detta och börjar må bra igen

Anonym skrev:

Jag är en kvinna på snart 28 år. Jag har alltid känt mig ensam, alltid varit utanför och aldrig passat in någonstans. Inte ens när jag haft ”vänner”. Jag var alltid den som man hörde av sig till sist, jag har aldrig varit någons första val, mig ringde man bara när ingen annan var tillgänglig, ibland inte ens då. De jag umgicks med förut var bara vänner man gick ut och festade och drack med och det var endast då jag kunde öppna upp mig, men sen var det som bortblåst, ingen kom någonsin ihåg att jag berättade att jag inte orkade mer, att jag inte ville vara kvar. Jag slutade umgås med en väldigt nära vän eftersom jag kände att det bara var jag som försökte hålla uppe kontakten och vänskapen. När vi sågs flera år senare sa hon att hon kände att hon inte fick kontakt med mig, jag var aldrig riktigt närvarande. Istället för att försöka ta reda på vad det var för fel så valde hon att sluta höra av sig. Jag kunde inte berätta då vad som var fel, jag har alltid haft problem med att öppna mig om jag inte har druckit alkohol. Jag fick en kronisk sjukdom och när jag började med medicin märkte jag att jag inte tålde alkohol alls, vilket var superbra för jag orkade egentligen inte dricka längre, alkoholen fick mig att må sämre. Ingen undrade vart jag tog vägen. Jag har verkligen ingen att prata med, inte ens min familj hör av sig om inte jag säger något först. Känner mig mer som en börda. Jag orkar inte hålla uppe en fasad längre, jag låtsas alltid som att allt är bra och när jag kommer hem lägger jag mig i soffan och gråter mig till sömns. Det känns som att jag inte får må dåligt, säger jag att jag inte mår bra får jag alltid frågan ”är det pga denna personen?”. Så har det varit sen jag var tonåring. Familjemedlemmar har mått dåligt i perioder och jag har inte fått må dåligt då. Blev sjukskriven eftersom min mamma trodde att jag var orolig för ett syskon som skar sig, det hon inte visste var att jag gjorde det men på ställen man inte visar folk. Jag vet inte vad jag ska göra. Orkar snart inte mer.

 

Jag är också 28 år och upplever precis samma sak. Den sista ”vännen” som jag hade kvar var av motsatt kön och avslutade kontakten efter det att det framkommit att han hade andra känslor för mig och de inte var besvarade från mitt håll. Känner att ensamheten äter upp mig.