Varför får jag inte vänner och kärlek?

Jag har alltid drabbats av ensamhet. Kamrater som lämnat för någon annan, killar som lämnat eller varit otrogna, föräldrar som haft mer tålamod med störiga syskon än med snälla mig. Minns att mamma valde syskonen framför mig. Typ att jag och föräldrarna bestämde att göra en utflykt. Om ett annat syskon hörde av sig ändrades planen, utflykten ställdes in för att syskonet som ringde ville komma över eller hade en annan plan. Detta hände ofta när vi var vuxna. Om jag sa något blev mamma arg och sa att jag bråkade. Det enda jag ville var att hon skulle se hur fel hon gjorde mot mig som svek mig och ändrade allt vi bestämt. Men jag fick aldrig det erkännandet. Istället sa hon att hon snart får en hjärtattack för att jag bråkar med henne  och så sprang hon in på sitt rum.Men hon kunde också använda ett auktoritärt sätt som fick mig att känna mig värdelös. Det var så vanligt att hon inte ens tänkte att hon gjorde fel. Långt upp i vuxen ålder fortsatte mönstret. Om vi satt på en middag  pratade ingen i familjen med mig eller tittade på mig. Jag var så van vid det redan som liten så jag dagdrömde ofta och försvann min egen värld. Jag försökte  prata men ingen fortsatte prata med mig. Ämnet jag tog upp kunde dom diskutera fast då lät det som det var deras ämne, inte att jag hade initierade det.Det var ju ändå ingen som ville höra hur jag hade det eller vad jag hade för åsikt. Ofta blev jag förlöjligad om jag sa något. Som att jag var mindre vetande, men det vet jag att jag inte var eller är. Detta har hängt med senare som på jobbet eller i grupp någon annastans. Jag märker att alla har trevligt och pratar. De har kul utan mig.Och blir nästan förvånad om någon pratar just med mig. Har någon annan här varit med om liknande saker?Att andra alltid är viktigare? Jag kan själv komma på roliga ämnen att prata om. Har jättemycket fantasi.Men får ingen credd för det. Jag ser dom andra utifrån, hur dom tar kontakt. Min kontakt blir inte lika besvarad. Har varit tsm med en kille i 5 år. Har märkt att han helt stänger av när jag pratar. Men han berättar vad andra har sagt så han lyssnar alltså på andra. Det jag säger glömmer han blixtsnabbt.Han kan inte förklara varför. Jag har normal röst och ser normal ut..Så det är inget sånt. Jag mår jättedåligt av att vara så oviktig för andra.När jag pratat med behandlare har de sagt att jag är bra på att uttrycka mig. Många ser inte hur dåligt jag mår och det står välvårdad i läkarintyg.Det spelar ingen roll om jag gråter och hulkar dom fattar inte hur jag har det.Jag tänker ofta på att jag ska ta mitt liv.Alla kommer leva  som vanligt och kanske gråter en skvätt men det är allt. jag har ingen anhörig som bryr sig.Föräldrarna döda.

[Green Dyjyse]

Att inte din kille lyssnar på dig låter som ett märkligt beteende.

Men i alla övriga fall, på jobbet och liknande, så kanske det även kan vara så att du ”inbillar” dig att folk inte lyssnar? Jag menar med tanke på hur det var i din familj?

 

 

Eftersom det är så många som inte lyssnar inklusive familjen och killen och flera kompisar. Då undrar jag vad det är för fel på mig När jag är på arbetsplatser är det alltid andra som får attraktivare uppgifter. jag står inte bara i ett hörn. Jag kan också höras. Men är inte så framåt som andra. Finns ingen plats för såna som mig.Vet inte vad jag ska göra för att killen ska ta mig på allvar.Har pratat med honom i 5 år om hur jag känner. Han säger bara Att han är dålig.Har sagt att jag gör slut för jag orkar inte vara ledsen och besviken. Då hörs vi inte på ett par dagar sedan ringer han som om inget har hänt. Då känner jag inte att jag vill dra upp allt igen.Mår så dåligt av att bli upprörd.Det brukar vara ok ett tag.Sedan blir jag ledsen för att han inte kan svara på något som är viktigt för mig.Han säger att han mår så dåligt och inte kan förklara varför han inte svarar. .Jag kan inte vara ensam får extremt mycket ångest då.När jag vet att han kommer över i helgen känns det bra. Gör jag slut kommer jag vara ensam varje dag. Jag står ut att vara ensam på vardagarna till en gräns. Men inte hela helger oxå. Inte hela påskhelgen! Vill inte sitta och äta själv. Varit ensam en hel vecka. Har inga vänner. Så göra slut är inget alternativ.Han är den enda som vill träffa mig. Så borde vara rädd om den personen då! Har du folk att träffa i helgen?

[Green Dyjyse]

Ja, jag har folk att träffa i helgen. Problemet är att jag inte orkar umgås med folk nu.

Men de vet hur jag har det, så jag kan dra mig undan, vilket är bra.

I vanliga fall gillar jag att ha folk i huset, men nu vill jag bara ha familjen hemma.

Angående din situation, så borde du försöka skaffa dig vänner. Att bara ha din kille som sällskap känns riskabelt, speciellt med tanke på hur ni har det.

Hm..det är ännu mer riskabelt med vänner. Har inte haft nån som är kvar så länge som min kille. Vänner slutar ringa. Han har varit kvar i snart 6 år, är min familj, har ingen annan.Han hör avsig varje dag.Försökt få vänner men går ju inte tvinga någon att ringa. Är svårare att få vänner än att få ett förhållande för mig. Har haft många killar men få vänner.  Den här killen är ändå den bästa av alla jag haft, inte våldsam och inte otrogen och gör inte slut fast jag har psykisk ohälsa.få killar står ut med en som mår dåligt psykiskt.

Vad skönt att du har en familj att vara med. Jag orkar inte heller ha utomstående hos mig när jag mår dåligt. Med min kille är det ok att vila och bara vara för att jag är trött. det finns inga krav med honom.

Svårare med jobbarkompisar där snacket går osv känner mig otrygg med dem när jag mår så här dåligt.

[Green Dyjyse]

Ja, det är skönt att ”tillåtas” må dåligt fastän man är med andra. Det jag har problem med är att visa för barnen hur dålig jag är. Det känns som jag sviker dem genom att vara dålig. Får nästan en ångestattack nu när jag skriver detta.

Jag tror inte det är någon fara att visa hur du mår inför barnen. Min kille hat tre barn och dom vet hur han mår. De måste också förstå att man kan må dåligt. Min killes barn är smarta har många intressen och det går bra i skolan.Barn kräver väldigt mycket mer idag än när jag växte upp. Ingen av mina kamrater blev aktiverade av föräldrarna, alla var ute och lekte själva.Föräldrar hade egentid förr det har de sällan idag. därför blir de utbrända mer idag! Idag tror föräldrarna att dom är dåliga om dom inte är där precis hela tiden. Jag har själv ett vuxet barn. Jag mådde sämre än idag när han växte upp. Jag var ung och visste inget om barn.Han fick inte allt han ville ha och jag kunde  sällan bistå honom med pengar.Han hade ingen pappa närvarande.Trots allt blev det folk av honom med…Han var verkligen inte bortsämd.Nu  bor han utomlands och jobbar och är självständig.Tror att den “tuffa” uppväxten gjorde honom stark. Han började jobba och tjäna pengar redan vid 13. Han fick varken prylar eller märkeskläder av mig.Men när han tjänade ihop till en pryl var han jätterädd om den och uppskattade den högre än hans kompisar som inte behövt jobba..Jag har aldrig daltat med honom. Var ganska hård mot honom i tonåren när han var bråkig. Jagade efter honom på stan…Jag vet att killar behöver en fast hand särskilt om dom bara har en mamma och ingen manlig förebild.Mammor brukar dalta med pojkar och det är inte bra Mina jobbarkompisar kämpar med sina bortskämda barn. Men dom har ju aldrig stått inför svåra saker  och barnen blir skjutsade överallt.Får aldrig gå ute själv och klara sig. Får alla märkeskläder mobiler osv och behöver aldrig sommarjobba för att få något. Jag gav  min pojke lite tuffare utmaningar och då började han på rätt bana istället för att halka in i droger och kriminalitet.Han såg mig må dåligt oxå men hjälpte till Jag berättade varför jag mådde dåligt och han fattade och då ville han hjälpa mig. Även hans tuffa mamma kunde vara skör och det var en bra lärdom för honom! Ledsenhet hör oxå till livet

[Green Dyjyse]

Ja, mina barn (som är tonåringar) vet ju att jag är dålig. Det har jag varit i snart 20 år, så det är vardag för dem. Men när det blir så här riktigt dåligt, som det är nu, det är då jag inte vill visa mig för dem. Men i långa loppet tror jag att det vore bättre om jag förklarade lite för dem. Men det kanske är bättre att göra det när jag känner mig lite bättre? Kan lätt komma fel ord och förklaringar om jag utgår från mitt sämsta Jag.

Svårt att svara på vet inte exakt om din situation. Men utgå vad du tror är bäst för dem.

Känner så igen mig i de du skriver. Har också en mamma som inte är den bästa. Hon har många ggr fått mig att känna mig obetydlig och som att hon inte lyssnar. Gråtit många ggr efter vi pratat i telefon.

känner även samma sak i andra sammanhang men jag tror egentligen inte att de är så. Utan mer att man har blivit präglad av i mitt fall min mamma. Genom hennes beteende så har jag lärt mig att jag är obetydlig, jag har alltid fel, tar inte in de jag säger osv..  vilket i sin tur har gjort att jag i större grupper inte säger så mycket och när jag väl försöker så blir jag mest överkörd av andra som kan ta plats vilket i sin tur gör att alla andra lyssnar mer på denne personen än på lilla mig.

Kan de kanske vara lite liknande för dig?

Tack för ditt svar! Ja det är lite så för mig med. Hörs inte när jag pratar.Jag måste anstränga mig jättemycket för att få plats.Så är det på jobbet oxå.Jag har verkligen tränat på detta men jag kämpar fortfarande för att bli lyssnad på.Det är jättekonstigt för jag är ju ingen “blyg viol”heller.Det verkar som andra har roligare att säga eller något, för de hörs alltid och får alltid svar.Det har hänt ganska ofta att jag slagit mig ner vid ett bord på lunchen, bredvid kanske två andra. Dom kan prata med varandra utan att titta på mig trots att jag sagt hej osv Jag försöker flika in med något i samtalet men sedan pratar de andra med varann och utesluter mig. Händer jätteofta.Jag slutade på ett jobb en gång bara på grund av det. Mådde så dåligt av att behandlas annorlunda. Jag tänker på min barndom varje dag. Mina syskon som behandlade mig som en mindre vetande,  skällde ut mig och fick medhåll av mamma när mamma borde säga ifrån till det syskonet istället.. Varför såg hon inte hur orättvist det var? Nu låtsas mina syskon som ingenting de få gånger jag träffar dom.Vet inte ens om de själv vet vad de gjort? Dom är mycket äldre de var i stort sett aldrig snälla mot mig, minns inte en enda gång som vi hade roligt eller att de stöttade mig .Usch vet att jag blivit så skadad av detta och dom bara går vidare som inget har hänt. Detta var så längesedan så vet att de inte skulle erkänna det idag. Och det skulle bara slå mot mig om jag sa något. Det var en sak som hände för några år sedan när ett syskon skällde ut mig som om jag var ett barn… (jag är över 50…) och jag blev så ställd att jag inte visste vad jag skulle säga…Sa till slut  att jag är inget barn, vad håller du på med? Men fick inget vettigt svar, hon bara gick därifrån. Trots detta är hon älskad av sina barn och fjäskar så för dem.Så verkar bara som hon är sådan mot mig. Fattar inte varför.