vän

Åh, vad jag känner igen mig i din beskrivning. Jag har hela livet funnits där för andra men med åren också kommit till insikt att många av de jag vänt ut och in på mig själv för att stötta genom sorger, uppbrott sjukdom osv. aldrig funnits där för mig när jag behöver någon vare sig i stort eller i smått. Det har gjort ont och jag har i omgångar av den anledningen gallrat i vänkretsen. Det är inget jag ångrar, det har på det stora hela gjort mig gott. Relationer som bara tar energi från mig men aldrig ger energi tillbaks kan jag vara utan. Det har dock inte tillkommit speciellt många nya vänskapsrelationer under åren och det stannar vid bekantskaper. Jag är fortfarande den som lyssnar ställer frågor och följer upp men upplever att ingen är intresserad av mig på riktigt och då sluter jag mig också. Är en person som bara öppnar mig för dem som genuint vill lyssna och då står jag här ensam. Jag har landat i att jag hellre är ensam än del av det ytliga nätverkandet, men ändå kommer saknaden över mig i perioder att det hade varit skönt med en djupare relation med någon där empati, omtanke och bekräftelse var något ömsesidig. Andra gånger sköljer sorgen av att jag på något sätt också verkar oförmögen att skapa en grogrund för djupare ”connection” med andra över mig och jag börjar analysera vad jag gör för ”fel”, tyvärr utan att jag någonsin kommit fram till facit och lyckats hitta en väg ur ensamheten.

Tack för era svar.

Lite tankar som kanske kan hjälpa andra:

”Connections” (finns verkligen inget bra svenskt ord för det?) är, för mig och som jag tolkar det även för dig, verkligen en viktig del av livet. Jag försöker inte hänga kvar i gamla relationer som upphört, men ändå kunna se positivt på de stunder av djup gemenskap och förtroende som jag fått uppleva genom dem, och vara öppen för nya upplevelser med nya människor.

Jag har också lärt mig att det är bättre att fråga om hjälp än att inte göra det. Att man ibland i relationer bara behöver ta plats, prata om sina egna problem, eller bara dela sina tankar när man känner för det. Man måste vara sin egen prioritering. Det får vara okej att man är lite jobbig, det är i alla fall bättre än att gå under helt för att man mår så dåligt. Och även om de andra kanske inte förstår eller kan relatera till ens upplevelser, är huvudsaken att förtroendet finns där. Det går inte att hitta någon som är på samma ögonhöjd som vi om vi inte visar öppet vad vår egen ögonhöjd är.

Kanske börja med att bli din egen vän? Finns där för dig och var snäll mot dig själv. Definiera vem du är, vad dina känslor, dina värderingar är utan att bedöma dessa, och var medveten om den mest grundläggande ”connection”: Den till ditt innersta du.

Vi behöver sluta tänka att relationer, och allt annat i livet, behöver vara på ett visst sätt. I stället ska vi känna efter, var nånstans gör det ont? Och sträva efter läkning.

Kan säga att jag också ibland tar viktiga djupa relationer för givet. Min familj framförallt. Där finns några delar som skaver, men jag glömmer ofta hur viktiga dessa människor ändå är för mitt välmående.

🙂 Jag känner igen mig som fan. Vänner? Hmmmm dom äldre från min kultur har nog ändå rätt. Finns inga vänner. Så länge de finns ett intresse så är dom där. Sen försvinner dom. Oftast gör man felet att man hjälper för mycket… och när man kanske behöver själv hjälp så kan vissa inte hjälpa tillbaka och skämms och vissa är bara äckelhjärtade och skiter i om du inte har mat hemma. Dom drar så fort där inte finns nått. När man exempelvis gör en vän beroende av att bjuda hela tiden så drar han till nästa ” langare” när de inte finns mer att hämta. Så jag jar lärt mig att när jag klättrar igen så kommer jag va snål oavsett vad mot vänner. Där finns folk so. Jag betalat dubbla hyror till som efter 10 år inte äns frågat om jag vill sova i bilen eller garaget när jag förlorade allt. Och då menar jag inte det materiella bara 🙂 Men jag e inte sur. Jag kommer klättra igen. Jag är en grymm klättrare :):):) Men just nu så mår jag …..finns inga ord hahaha Men jag har armar och ben och dessutom ett hjärta som alltid tar upp mig. 🙂

Tråkigt att höra att du känner igen dig. Jag tror att vänner finns, men att man måste komma ihåg att man själv alltid är sin viktigaste vän och att inte förlita sig blint för snabbt på någon, samtidigt som man är öppen. Det är en balansgång.

Jag tänker att man kanske bara varit med fel folk hittills. Att man måste söka sig till andra typer av personer, som passar bättre till en.

Najs att höra att du ändå är en ”grym klättrare” och att du förstår ditt eget värde. Du låter grym!