Vad gör man om man saknar vänner och familj

Ja, det där med snabb tillfredsställelse av sina egna behov och agera som om andra vore konsumtionsvaror är en djupt skrämmande utveckling. Tror man lätt kan bli lite avstängd och knäpp av att typ sålla personer. Det måste sätta konstiga spår i hjärnan att vara med på Tinder och värdera folk på det sättet. Tacksam att man inte varit där och förstört för sig själv. Jag vägrar influeras av att betrakta folk på det sättet. Vill heller inte delta. Folk förtjänar bättre!

Många verkar må piss men ha det hyfsat ekonomiskt bra ställt, på samma gång?  Mänskligheten lever i ett överflöd och aldrig haft det så gott ställt som nu, men det känns onaturligt. Är det tomhet kanske på äkta nära relationer? Kanske är det så att strukturen bygger just på en ekonomisk faktor att producera som är viktigare än människans behov som inte står i centrum, alls. För varför är annars inte relationer viktiga och hur kan det komma sig att så många är så ensamma?

Jag är lite orolig över algoritmerna (Google exempelvis) och hur de styr så mycket i vår värld. Vad som ska synas på nätet, vilka som ska få se vad. Bara man går in på fb är det reglerat vilkas inlägg som ska ploppas upp och inte. Det är en skrämmande utveckling att någon annan bestämmer och påverkar vad man ska ska fästa sin uppmärksamhet på. Vad som sållas bort och osynliggörs. Man får inte en nyanserad bild av verkligheten utan det blir väldigt tillrättalagd efter sina egna behov.

Lite rädd också för hur lätt man kan leva utan att träffa en enda människa. Exempelvis arbeta hemifrån, studera hemifrån, beställa mat, prylar och kläder hemifrån, leva sig in i fiktiva världar, ha låtsaskompisar på nätet, det finns appar för allt möjligt som gör att man slipper röra sig ute i samhället.

Jag har hört att ögonkontakt är jätteviktigt för människan. Ett grundläggande behov som vi har. Har för mig att husdjur också kunde hjälpa en här. Att man har ögonkontakt med exempelvis sin katt.

Jag tycker också det är skrämmande att algoritmerna bestämmer vad vi ska se. Ja Facebook har ju inte så bra rykte efter alla skandaler. Att folk har fått självmordstankar efter att kollat på  instagram är väl vida känt vid det här laget. Facebook har plockat ner plus size kvinnors bilder för att de ansågs osunda. Sedan alla integritetsskandaler som varit, som att tech jättar haft tillgång till känsliga uppgifter, Cambridge analytica skandalen och en hel del annat. Det är konstigt att ingen reagerar. Folk verkar sovande på något sätt, många är inte alls brydda om vad som sker utan fortsätter bara som vanligt.

Javisst är det så, man behöver se någon i ögonen, läsa av kroppsspråk höra nyanser när någon pratar. Allt det är ju obefintligt eller begränsat när man lever sitt liv på nätet och bara sitter hemma med låtsasvärldar. Det skrevs lite om Japan här i tråden och då kom jag tänka på ”hikikomori”, unga människor som inte kan ta sig ut från sitt föräldrahem och blir isolerade där och känner sig misslyckade. De lever sig in i spelvärlden och på internet och kommer aldrig ut bland bland vanliga människor.

<3 Har för mig att det här med ögonkontakt handlar om att hjärnan då tolkar det som att man befinner sig i en flock, att man tillhör en grupp. Det skapar alltså känslor av lugn och trygghet. Tydligen startar istället stresspåslag när man exempelvis rör sig ute på gatan och inte känner någon där. Människan blir på sin vakt. Det här har iaf varit ny information för mig. Trodde inte ögonkontakt sågs som ett mänskligt behov utan har tolkat det mer som ett socialt hjälpmedel i kommunikationen för att bättre förstå/tyda någon.

Kom att tänka på dokumentären ”Delfinpojken” som handlar om en kraftigt traumatiserad person. Hans ögon liksom skakade pga. traumatiseringen. För att hitta trygghet igen började han simma med delfiner, och blev faktiskt otroligt nog frisk igen. Jag tänker att ögonen kan säga så mycket om våra rädslor och även det grundläggande behovet av att kunna lita på folk – inte bli utsatt.

Jätteintressant om hikikomori! Googlade begreppet på wikipedia och en annan spännande vinkel var det på slutet om de positiva sidorna, tycker jag:

Den japanska allmänheten betraktar hikikomorierna som lata och egoistiska, ”parasiter” som utnyttjar både föräldrar och samhället. Men en del forskare lyfter numera även fram positiva sidor av det sociala tillbakadragandet. Vissa ungdomar behöver kanske mer tid för att fundera över vilka de är och vad de vill göra med sina liv.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hikikomori

Tack för tipset om läsningen om hikikomori. Intressant att även positiva sidor lyfts fram kring deras livsstil.

Vad fint det var att läsa om delfinpojken❤️ Jag tror många kan läka av kontakten med djur. Det känns ofta mer genuint att umgås med dem. Det finns en storhet i djurens intelligens som vi människor ofta trivialiserar enbart för att de kommunicerar på ett annat vis än människor. Det är så synd!

Hej

Har precis hittat till detta forum pga det som denna tråd handlar om.

Orkar tyvärr inte läsa igenom alla inlägg (pga bla utmattningssyndrom och koncentrationssvårigheter mm)

Men hur gör man för att i vuxen ålder (med marginal 50+) hitta vänner som dessutom har ett djup där man kan prata om det som är viktigt på riktigt?

Gick in i väggen första gången för ca 10 år sedan. Det som fick det att tippa över var en massa fysiska sjukdomar och problem, men lever med svår PTSD sedan barnsben Tror även jag har en odiagnostiserad ADHD som inte heller underlättar livet.

Under dessa tio år så har alla vänner försvunnit , inte bara beroende på att jag inte hört av mig eller varit extremt tråkig och personlighetsförändrad utan också för att jag själv värdesätter så andra saker än tidigare.

Jag orkar inte ytlighet, eller kommentarer om som  ”nu får du rycka upp dig” ”ta en promenad” och vet inte allt som andra som inte har en aning om hur det är att vara jag föreslår.

Gör ett inlägg två för inser att ingen orkar läsa annars.

Men jag är 50+ har vuxna barn, ett hemmaboende och en underbar särbo men känner mig ändå ensammast i hela världen.

Jag är kvinna och bor i Skaraborg och skulle vilja träffa nya vänner med lite samma tankar och bagage . Irl eller digitalt är egentligen oväsentligt även om det såklart är roligare att kunna träffas på riktigt.

Ålder på nya vänner är också helt irrelevant men hur gör man? Tydligen så finns inte möjligheten här så alla tips är välkomna.

Hoppas någon fattar en utbränd ADHD hjärna och kan komma med något bra tips.

Kram

Jag känner igen mig väldigt mycket. De enda jag träffar regelbundet är mina föräldrar.

Det värsta är när man söker hjälp och får höra samma trams från fattiglappar som man hör från miljonärer, nämligen att det där om förhöjdsjälvbild och att det är självförvållad. Om det är fallet tar jag hellre avståndet som en komplimang och kör ett eget race, visst kan det betraktas som självgodhet och det har jag inte heller något emot. Varje steg jag tar framåt blir ett ytterligare steg bakåt för dem som vill att jag bär på mig deras skuld och lever ett liv av ”undanflykter och självanklagan”. Jag längtar till timmen då jag står och blir dömd av min Herre, frågan är hur många djävlar kommer jag sänka på vägen.

Hittills har det bara varit ”friendly-fire”,

-FanBoy InnI KuNtO

Tack för svaret.

Jag tror att en bra lösning på problemet är att hitta en hobby som man tycker verkar spännande och sänka garden lite när det gäller nytt folk, svårt men ja. Svårt med människor men ja. Gymmet är ju en bra mötesplats där träffas många, jobb om man t.ex. jobbar med att sitta och stirra på datorskärmen hela dagen och är jätteensam som t.ex. man och vill ha en kvinna fan sadla om och jobba som florist några år så träffar man över 30 tjejer bara på utbildningen. Smart va?

Hej

Jag känner igen mig i det du skriver angående ”om” man har anhöriga och familj.

Jag saknar  också någon att prata med men har inga anhöriga. Jag lever i ett  kärlekslöst äktenskap med en man som  jag inte  mår bra tillsammans med och är så  väldigt ensam inombords. Vänner finns inte.

Jag har mycket glädje av att läsa, sköta trädgård och annat men ajg saknar så mycket  mänskligt samtal.