Hem > Forum > Ensamhet > Vad gör man om man saknar vänner och familj

Vad gör man om man saknar vänner och familj

Visar 5 inlägg - 13 till 17 (av 17 totalt)
16
  • <3 Har för mig att det här med ögonkontakt handlar om att hjärnan då tolkar det som att man befinner sig i en flock, att man tillhör en grupp. Det skapar alltså känslor av lugn och trygghet. Tydligen startar istället stresspåslag när man exempelvis rör sig ute på gatan och inte känner någon där. Människan blir på sin vakt. Det här har iaf varit ny information för mig. Trodde inte ögonkontakt sågs som ett mänskligt behov utan har tolkat det mer som ett socialt hjälpmedel i kommunikationen för att bättre förstå/tyda någon.

    Kom att tänka på dokumentären ”Delfinpojken” som handlar om en kraftigt traumatiserad person. Hans ögon liksom skakade pga. traumatiseringen. För att hitta trygghet igen började han simma med delfiner, och blev faktiskt otroligt nog frisk igen. Jag tänker att ögonen kan säga så mycket om våra rädslor och även det grundläggande behovet av att kunna lita på folk – inte bli utsatt.

    Jätteintressant om hikikomori! Googlade begreppet på wikipedia och en annan spännande vinkel var det på slutet om de positiva sidorna, tycker jag:

    Den japanska allmänheten betraktar hikikomorierna som lata och egoistiska, ”parasiter” som utnyttjar både föräldrar och samhället. Men en del forskare lyfter numera även fram positiva sidor av det sociala tillbakadragandet. Vissa ungdomar behöver kanske mer tid för att fundera över vilka de är och vad de vill göra med sina liv.

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Hikikomori

    Trådstartaren

    Tack för tipset om läsningen om hikikomori. Intressant att även positiva sidor lyfts fram kring deras livsstil.

    Vad fint det var att läsa om delfinpojken❤️ Jag tror många kan läka av kontakten med djur. Det känns ofta mer genuint att umgås med dem. Det finns en storhet i djurens intelligens som vi människor ofta trivialiserar enbart för att de kommunicerar på ett annat vis än människor. Det är så synd!

    Hej

    Har precis hittat till detta forum pga det som denna tråd handlar om.

    Orkar tyvärr inte läsa igenom alla inlägg (pga bla utmattningssyndrom och koncentrationssvårigheter mm)

    Men hur gör man för att i vuxen ålder (med marginal 50+) hitta vänner som dessutom har ett djup där man kan prata om det som är viktigt på riktigt?

    Gick in i väggen första gången för ca 10 år sedan. Det som fick det att tippa över var en massa fysiska sjukdomar och problem, men lever med svår PTSD sedan barnsben Tror även jag har en odiagnostiserad ADHD som inte heller underlättar livet.

    Under dessa tio år så har alla vänner försvunnit , inte bara beroende på att jag inte hört av mig eller varit extremt tråkig och personlighetsförändrad utan också för att jag själv värdesätter så andra saker än tidigare.

    Jag orkar inte ytlighet, eller kommentarer om som  ”nu får du rycka upp dig” ”ta en promenad” och vet inte allt som andra som inte har en aning om hur det är att vara jag föreslår.

     

     

     

     

     

     

     

     

    Gör ett inlägg två för inser att ingen orkar läsa annars.

    Men jag är 50+ har vuxna barn, ett hemmaboende och en underbar särbo men känner mig ändå ensammast i hela världen.

    Jag är kvinna och bor i Skaraborg och skulle vilja träffa nya vänner med lite samma tankar och bagage . Irl eller digitalt är egentligen oväsentligt även om det såklart är roligare att kunna träffas på riktigt.

    Ålder på nya vänner är också helt irrelevant men hur gör man? Tydligen så finns inte möjligheten här så alla tips är välkomna.

    Hoppas någon fattar en utbränd ADHD hjärna och kan komma med något bra tips.

    Kram

     

     

     

    Varje gång jag läser eller lyssnat på något kring relationsproblem får man rådet att prata med en vän eller med sin familj. Ingen lägger någonsin till om du har en vän eller familj. Det anses då självklart för alla. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Jag har ofta tankar på att avsluta allt och känner att det skulle vara okej därför att ingen kommer ta skada. Det verkar så sällsynt att leva så här. Än så länge har jag inte träffat någon i min situation. Och jag känner mig inte udda eller osocial att jag inte kan ha någon i mitt liv som står mig nära. Att prata med folk i träfflokaler och dylikt kan inte ersätta detta behov. Är det någon annan som känner igen sig?

     

    Jag känner igen mig väldigt mycket. De enda jag träffar regelbundet är mina föräldrar.

Visar 5 inlägg - 13 till 17 (av 17 totalt)
16

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.