Vad gör man om man saknar vänner och familj
-
Avregistrerad användare<3 Har för mig att det här med ögonkontakt handlar om att hjärnan då tolkar det som att man befinner sig i en flock, att man tillhör en grupp. Det skapar alltså känslor av lugn och trygghet. Tydligen startar istället stresspåslag när man exempelvis rör sig ute på gatan och inte känner någon där. Människan blir på sin vakt. Det här har iaf varit ny information för mig. Trodde inte ögonkontakt sågs som ett mänskligt behov utan har tolkat det mer som ett socialt hjälpmedel i kommunikationen för att bättre förstå/tyda någon.
Kom att tänka på dokumentären “Delfinpojken” som handlar om en kraftigt traumatiserad person. Hans ögon liksom skakade pga. traumatiseringen. För att hitta trygghet igen började han simma med delfiner, och blev faktiskt otroligt nog frisk igen. Jag tänker att ögonen kan säga så mycket om våra rädslor och även det grundläggande behovet av att kunna lita på folk – inte bli utsatt.
Jätteintressant om hikikomori! Googlade begreppet på wikipedia och en annan spännande vinkel var det på slutet om de positiva sidorna, tycker jag:
Den japanska allmänheten betraktar hikikomorierna som lata och egoistiska, ”parasiter” som utnyttjar både föräldrar och samhället. Men en del forskare lyfter numera även fram positiva sidor av det sociala tillbakadragandet. Vissa ungdomar behöver kanske mer tid för att fundera över vilka de är och vad de vill göra med sina liv.
Red Menive TrådstartarenTack för tipset om läsningen om hikikomori. Intressant att även positiva sidor lyfts fram kring deras livsstil.
Vad fint det var att läsa om delfinpojken❤️ Jag tror många kan läka av kontakten med djur. Det känns ofta mer genuint att umgås med dem. Det finns en storhet i djurens intelligens som vi människor ofta trivialiserar enbart för att de kommunicerar på ett annat vis än människor. Det är så synd!
Hej
Har precis hittat till detta forum pga det som denna tråd handlar om.
Orkar tyvärr inte läsa igenom alla inlägg (pga bla utmattningssyndrom och koncentrationssvårigheter mm)
Men hur gör man för att i vuxen ålder (med marginal 50+) hitta vänner som dessutom har ett djup där man kan prata om det som är viktigt på riktigt?
Gick in i väggen första gången för ca 10 år sedan. Det som fick det att tippa över var en massa fysiska sjukdomar och problem, men lever med svår PTSD sedan barnsben Tror även jag har en odiagnostiserad ADHD som inte heller underlättar livet.
Under dessa tio år så har alla vänner försvunnit , inte bara beroende på att jag inte hört av mig eller varit extremt tråkig och personlighetsförändrad utan också för att jag själv värdesätter så andra saker än tidigare.
Jag orkar inte ytlighet, eller kommentarer om som “nu får du rycka upp dig” “ta en promenad” och vet inte allt som andra som inte har en aning om hur det är att vara jag föreslår.
Gör ett inlägg två för inser att ingen orkar läsa annars.
Men jag är 50+ har vuxna barn, ett hemmaboende och en underbar särbo men känner mig ändå ensammast i hela världen.
Jag är kvinna och bor i Skaraborg och skulle vilja träffa nya vänner med lite samma tankar och bagage . Irl eller digitalt är egentligen oväsentligt även om det såklart är roligare att kunna träffas på riktigt.
Ålder på nya vänner är också helt irrelevant men hur gör man? Tydligen så finns inte möjligheten här så alla tips är välkomna.
Hoppas någon fattar en utbränd ADHD hjärna och kan komma med något bra tips.
Kram
Varje gång jag läser eller lyssnat på något kring relationsproblem får man rådet att prata med en vän eller med sin familj. Ingen lägger någonsin till om du har en vän eller familj. Det anses då självklart för alla. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Jag har ofta tankar på att avsluta allt och känner att det skulle vara okej därför att ingen kommer ta skada. Det verkar så sällsynt att leva så här. Än så länge har jag inte träffat någon i min situation. Och jag känner mig inte så udda eller osocial att jag inte kan ha någon i mitt liv som står mig nära. Att prata med folk i träfflokaler och dylikt kan inte ersätta detta behov. Är det någon annan som känner igen sig?
Jag känner igen mig väldigt mycket. De enda jag träffar regelbundet är mina föräldrar.
Det värsta är när man söker hjälp och får höra samma trams från fattiglappar som man hör från miljonärer, nämligen att det där om förhöjdsjälvbild och att det är självförvållad. Om det är fallet tar jag hellre avståndet som en komplimang och kör ett eget race, visst kan det betraktas som självgodhet och det har jag inte heller något emot. Varje steg jag tar framåt blir ett ytterligare steg bakåt för dem som vill att jag bär på mig deras skuld och lever ett liv av “undanflykter och självanklagan”. Jag längtar till timmen då jag står och blir dömd av min Herre, frågan är hur många djävlar kommer jag sänka på vägen.
Hittills har det bara varit “friendly-fire”,
-FanBoy InnI KuNtO
Bra poäng! Tycker också tipset om att prata med vänner och familj är så himla lustigt och ogenomtänkt. Borde man kanske maila de program och ställen där man pratar med det språkbruket och har dessa knasigt förutfattade meningar? Tänker att klassifikation är så himla viktigt för att förändra normer. Det skulle behöva synliggöras mer att man exkluderar en hel grupp människor som just saknar ett socialt nätverk övh? Att det handlar om privilegium som vissa har – andra inte. En ytterligare aspekt är väl också att de som pratar med sin umgängeskrets kan snabbt bli varse om att dessa istället hänvisar en vidare till att söka terapier – helst alltså inte prata med dem. Som flera av oss vet är det också vanligt när man väl sitter där i terapin att man heller inte får den hjälpen som man så desperat behöver. Terapeuten är inte så vass som man hade önskat. Det är ett väldigt konstigt system vi har just nu där man färdas runt i någon evig cirkelbana. Vi har behov av fysisk närhet, av att känna oss trygga i ett sammanhang, få uppleva kärlek och omtanke och så vidare. Hitta allt detta hos en ynka liten person tror jag i regel är svårt. Det är min erfarenhet att man kan behöva sprida ut det. Vårat habitat är ju att leva i flock.
Tack för svaret.
Jag tror att en bra lösning på problemet är att hitta en hobby som man tycker verkar spännande och sänka garden lite när det gäller nytt folk, svårt men ja. Svårt med människor men ja. Gymmet är ju en bra mötesplats där träffas många, jobb om man t.ex. jobbar med att sitta och stirra på datorskärmen hela dagen och är jätteensam som t.ex. man och vill ha en kvinna fan sadla om och jobba som florist några år så träffar man över 30 tjejer bara på utbildningen. Smart va?
Hej
Jag känner igen mig i det du skriver angående “om” man har anhöriga och familj.
Jag saknar också någon att prata med men har inga anhöriga. Jag lever i ett kärlekslöst äktenskap med en man som jag inte mår bra tillsammans med och är så väldigt ensam inombords. Vänner finns inte.
Jag har mycket glädje av att läsa, sköta trädgård och annat men ajg saknar så mycket mänskligt samtal.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.