Just nu känner jag mig nog ensammast i världen, ingen som frågar hur jag egentligen mår. Ingen som bryr sig tillräckligt. Jag är fast i en oändlig mörker. Jag vet hur det känns när ens vänner inte har tid, de har aldrig haft tillräcklig tid för mig. En rätt så sorgsen tanke ändå
Känner precis likadant faktiskt. Jag befinner mig i en situation där jag behöver uppmärksamhet och stöd mer än vanligt, problemet där är att jag sällan haft så svårt att få respons och stöd av andra som just nu – plötsligt upplever jag det som att jag kanske är en person som inte förtjänar andras uppmärksamhet och har därför ännu större anledning att känna mig ensam nu än tidigare…
Det som händer är att mitt livräddar-jag hoppar in och intalar mig att “det spelar ingen roll, de som inte ger respons bör du inte ens söka respons av från första början. Var stark, hitta andra som bryr sig på riktigt istället, ignorera det förflutna och fokusera på förbättring istället”. Det kanske håller en stund tills jag åter igen gräver ner mig i misstankar som förvärrar situationen i onödan. Livräddar-jaget är sällan så långvarigt som det behöver vara.
När känner du dig som minst ensam om man får fråga? Händer det numera att du inte längre känner dig ensam och isf när händer det?
Jag tror att de flesta som lider av ensamhet enbart finner sin räddning i att göra precis samma sak som förde dem hit till minds – söka utåt, och sträva framåt. Människan drivs av ett behov att göra framsteg, oavsett hur och med vad, men även ett behov att socialisera och ha folk omkring sig som bryr sig om oss. Båda planen är viktiga att arbeta på, men för detta forum specifikt: hur träffar man någon som innerligt bryr sig om en? För man känner sig ensam av en anledning.
Så, hur mår du?
