Vad gör jag för fel?

Hela mitt liv har jag varit en extrovert person. Hela mitt liv har jag velat synas, jag ville bara i centrum för allt. Jag höll alla tal, jag var representant, ordförande.. jag vet inte vad som hände sen. Jag började på gymnasiet och direkt gick jag in i en djup depression. Jag har haft problem med psykisk ohälsa hela mitt liv men alltid kunnat hantera det, tills jag började på gymnasiet. Nu vet jag inte om jag klarar mer. Jag har inga vänner kvar, alla har övergett mig. Jag ligger hemma medan min pojkvän, mina ”vänner” och mina gamla vänner är ute. De är ute och har kul, ovetandes om att jag sitter ensam hemma eftersom de nekade mig när jag frågade om jag fick komma, sittandes hemma velandes vare sig det är värt att fortsätta eller inte. Jag överväger att ta mitt liv, jag ser inte mig själv i en ljusare framtid. Jag behöver hjälp

[Blue Sycita]

Hej?

 

Förlåt, vet de om att du har depression? Vet din pojkvän om det? Har du pratat/skrivit till dem om hur deras beteende får dig att må? Om ja, förlåt men gör slut med killen, skit i vännerna och börja i en hobby eller likande. Ta kontakt med en kurator eller pyskolog, redan gjort prova igen, och lämna dem bakom.

jag kraschade sista året på gymnasiet och försökte ta mitt liv veckan innan studenten, ingen som såg eller viste något. ingen som vet idag heller, +5 år. Jag fick inget stöd och ingen hjälp någonstans, jag kämpar fortfarande med allt. Är fortfarande självmordsbenägen, inget jag aktivt skulle agera på dock, men känner mig som en zombi som bara tar upp plats och förstör.. Jag har aldrig haft en partner, eller vänner, du värkar ändå kunna klara det eller har klarat det. Jag tror på att om du söker vård och får hjälp och bara tar dig igenom gymnasiet och skaffat ett jobb så blir saker, inte bättre kanske, men lättare att hantera.

Min pojkvän vet men det sista jag vill är att vara en börda. Jag vill inte att hans gymnasieår ska bli lika kassa som mina. Jag har pratat med 3 olika psykologer sedan jag började gymnasiet men inget har hjälp mig. Jag känner mig lite samma som du beskriver, en zombie. Jag har jobb, haft jobb länge.. mitt liv går just nu per automatik. Folk tror inte att jag mår dåligt för jag ”är så stark” och jag ”visar det inte utåt” men egentligen kämpar jag var dag.

Du gör inget fel. Du gör så gott du kan. Du är inte ensam, jag känner igen mig mycket i din text. Jag hoppas att vi mår bättre snart. Vi är värda mer. Vi kanske kräver mycket ibland när vi mår dåligt men vi är också värda mycket från familj och vänner. Att dom finns där, att dom ringer, kollar läget, tar emot oss. Och absolut minsta lilla att dom låter oss vara med. Du är värd allt glöm inte det. Det är inget fel med dig 🤍

[Blue Sycita]

Du är inte en börda. Om någon säger de är de delvis dumma i huvudet och omogna. Ju längre man går i livet desto mer inser man att folk mår sikt, att saker händer och att man inte mår okej.

Vi får väl se vart världen tar oss, men saker känns jävligt hopplös och tror du kan känna det med. Speciellt när man bara gå på auto och inte vet ens vad man vill göra med sitt liv. Har man ens en framtid?