Hem > Forum > Ensamhet > Vad är meningen med att leva?

Vad är meningen med att leva?

Visar 3 inlägg - 13 till 15 (av 15 totalt)
14
  • Trådstartaren

    Ja det är konstigt att psykvård anses vara ett så enkelt arbete att man kan sätta en ung AT läkare som inte har psykologi utbildning (och inte ens livserfarenhet ) att bedöma någon i en livskris.För mig blev det allvarligt eftersom jag höll på att mista min bostad för att han vägrade skriva ett längre sjukintyg.Jag var för dålig för att hitta en annan läkare,psykiatrin fick jag inte ens komma till.Socialen ville inte ge mig försörjningsstöd, för att få det måste man ha ett intyg på att man inte klarar av att söka jobb. Så det blev kalla handen. Jag fick mat kuponger men det kunde ju inte betala min hyra och räkningar.Det som är konstigt är att jag många år efter detta träffat  andra med psykisk ohälsa i föreningar, olika grupper för samtal, ställen för ”daglediga” osv och de har alla fått sjukersättning eller längre sjukskrivning för t.ex utmattning, trots att de var långt ifrån så funktionshindrade av sina sjukdomar som jag var!De kunde passa tider, gå till samma lokal varje vardag, ta sig fram i trafiken, träffa andra människor utan att få ångest, ta hand om sina barn(de som hade familj ) utföra sina sysslor/hobbies, ha vänner osv Och många av dessa personer har aldrig ens gjort några självmordsförsök . Jag klarade inget av detta som de kunde göra!Ändå var jag för frisk för att få sjukintyg!  Hur kan de bedöma så olika? Jag förstår inte det! Det är därför jag känner mig särbehandlad jämfört med andra. Det är något med mig som gör att jag ständigt missförstås. Det som är ännu mer konstigt är att jag kan uttrycka mig så ingen behöver missförstå mig. Men jag har oxå  mått riktigt dåligt och mest gråtit hos behandlaren, och då har dom bara skickat hem mig! Att jag uttrycker mig för bra  stämmer heller inte. T.om min kille missförstår mig trots att han känner mig väl och verkligen fått veta allt om mig!Det är därför jag tror detta är mitt öde i livet, för det är inget som verkar gå att ändra på! Jag har träffat andra som haft fria tyglar som du hade, och dom mår heller inte bra! Så jag förstår dig. Det är viktigt med ramar och gränser. Jag hade en ganska tuff uppfostran, vågade inte göra saker för då fick jag stryk, så det var lätt för mig att inte göra de där sakerna, för jag ville inte bli bestraffad. Så jag blev ett snällt barn, helt enkelt. Men jag vågade aldrig säga ifrån till vuxna och skämdes för allt jag gjorde.

    Intressant tråd. Har också genom åren funderat på meningen med mitt liv. Frågan går som en röd tråd genom mina dagböcker. Livet har givit och tagit. Mestadels tagit. Jag 50 + är tacksam för min man, min familj. Men känner oftast att jag inte är dem värd. Blivit mer och mer introvert. Just nu har jag halkat ner i svarta hålet igen. Det blir svårare och svårare att komma upp till kanten. Kommer nog aldrig upp ur hålet. Försöker leva med den vetskapen att det är bara att acceptera faktum. Tack för att få tagit del av er berättelse.

     

    Trådstartaren

    Tack själv, för att du svarade! På vilket sätt har det gått dåligt för dig?Är det din uppväxt eller saker du varit med om i vuxen ålder dom fått dig att må dåligt? Har du vänner att prata med om hur du mår?

Visar 3 inlägg - 13 till 15 (av 15 totalt)
14

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.