Vad är meningen med att leva?

Ja det är konstigt att psykvård anses vara ett så enkelt arbete att man kan sätta en ung AT läkare som inte har psykologi utbildning (och inte ens livserfarenhet ) att bedöma någon i en livskris.För mig blev det allvarligt eftersom jag höll på att mista min bostad för att han vägrade skriva ett längre sjukintyg.Jag var för dålig för att hitta en annan läkare,psykiatrin fick jag inte ens komma till.Socialen ville inte ge mig försörjningsstöd, för att få det måste man ha ett intyg på att man inte klarar av att söka jobb. Så det blev kalla handen. Jag fick mat kuponger men det kunde ju inte betala min hyra och räkningar.Det som är konstigt är att jag många år efter detta träffat  andra med psykisk ohälsa i föreningar, olika grupper för samtal, ställen för “daglediga” osv och de har alla fått sjukersättning eller längre sjukskrivning för t.ex utmattning, trots att de var långt ifrån så funktionshindrade av sina sjukdomar som jag var!De kunde passa tider, gå till samma lokal varje vardag, ta sig fram i trafiken, träffa andra människor utan att få ångest, ta hand om sina barn(de som hade familj ) utföra sina sysslor/hobbies, ha vänner osv Och många av dessa personer har aldrig ens gjort några självmordsförsök . Jag klarade inget av detta som de kunde göra!Ändå var jag för frisk för att få sjukintyg!  Hur kan de bedöma så olika? Jag förstår inte det! Det är därför jag känner mig särbehandlad jämfört med andra. Det är något med mig som gör att jag ständigt missförstås. Det som är ännu mer konstigt är att jag kan uttrycka mig så ingen behöver missförstå mig. Men jag har oxå  mått riktigt dåligt och mest gråtit hos behandlaren, och då har dom bara skickat hem mig! Att jag uttrycker mig för bra  stämmer heller inte. T.om min kille missförstår mig trots att han känner mig väl och verkligen fått veta allt om mig!Det är därför jag tror detta är mitt öde i livet, för det är inget som verkar gå att ändra på! Jag har träffat andra som haft fria tyglar som du hade, och dom mår heller inte bra! Så jag förstår dig. Det är viktigt med ramar och gränser. Jag hade en ganska tuff uppfostran, vågade inte göra saker för då fick jag stryk, så det var lätt för mig att inte göra de där sakerna, för jag ville inte bli bestraffad. Så jag blev ett snällt barn, helt enkelt. Men jag vågade aldrig säga ifrån till vuxna och skämdes för allt jag gjorde.

Intressant tråd. Har också genom åren funderat på meningen med mitt liv. Frågan går som en röd tråd genom mina dagböcker. Livet har givit och tagit. Mestadels tagit. Jag 50 + är tacksam för min man, min familj. Men känner oftast att jag inte är dem värd. Blivit mer och mer introvert. Just nu har jag halkat ner i svarta hålet igen. Det blir svårare och svårare att komma upp till kanten. Kommer nog aldrig upp ur hålet. Försöker leva med den vetskapen att det är bara att acceptera faktum. Tack för att få tagit del av er berättelse.

 

Tack själv, för att du svarade! På vilket sätt har det gått dåligt för dig?Är det din uppväxt eller saker du varit med om i vuxen ålder dom fått dig att må dåligt? Har du vänner att prata med om hur du mår?

Anonym skrev:

Har mått dåligt hela mitt liv, kollar tillbaka 30 år i mina dagböcker där beskriver jag ångest och besvikelser av livet på i stort sett varje sida. Det fanns lyckorus i perioder – då jag inbillade mig att jag hittat en vän eller kärleks partner. Men det landade alltid i besvikelser, det visar sig att jag bara var ett tidsfördriv, dom var nyfikna på mig i början, jag var bara kul en kort period men övergavs för andra som var intressantare, gladare osv Hela mitt liv har sett ut så. Inga vänner, en familj som svikit eller inte förstått mig, en psykvård som gett mig men för livet, studier som jag inte klarat och hoppat av, jobb som jag inte klarade av ,ekonomi som blivit körd i botten för att jag inte fått sjukintyg (eller fått avslag från försäkringskassan ) nekat försörjningsstöd mm Runt omkring mig ser jag människor det går bra för på jobbet, som blir älskade, har bra relationer och vänner och familj. Dom klarar att plugga, nå såna mål, ha en okej eller bra ekonomi.Allt det jag aldrig har lyckats med.Jag skäms så för mig själv. Folk jag träffar undrar varför jag inte jobbar. Varit tvungen att sluta på ännu ett jobb, i våras.Får korta sjukskrivningar men det är alltid tveksamheter från läkarna, dom anser att Det är bättre för självförtroendet att jobba…Har fårt höra saker som: ”hade du tänkt att sitta hemma resten av livet utan arbete? Det är väl inget liv?” (Jag sökte stadigvarande sjukersättning)Vad svarar man en läkare som säger så? Har någon annan varit med om att läkare uttrycker sig så här? Är verkligen livet slut om man inte kan jobba? Kan man vara glad ändå? ingen förstår att jag inte klagar ett arbetsliv. Hur får man läkare att förstå detta? Ingen har förstått hittills. Och ändå ärjag inte ens ung längre.Har aldrig klarat att arbeta. Har alltid hängt på en skör tråd, trixat och fixat med någon sorts ”reserv energi” och att spela glad och social med det räckte inte i längden.Gått iväg för att jag inte kan andas, panikångest trots att något sådant inte ens fanns som ett begrepp då…kroppsliga besvär med hjärtat och magen ( har tom bajsat på mig av nervositet….) jättemkt värk, typ fibromyalgi. Trodde jag var ensam om detta, och att det berodde på min egna svaghet och att jag inte skärpte mig tllräckligt, var lat , dum osv. FANNS INGEN som reagerade som jag. Såg det aldrig. Fått sparken flera ggr.. Det är en sådan skam att det ska behöva gå så långt. Allt är en ständig kamp, vad är det för mening att leva när man har det så här. En relation som inte fungerar, inga vänner, anhöriga eller familj. Kan inte välja vart jag vill bo för min ekonomi tillåter inte att jag bor i hus som skulle vara det enda jag trivs med. Störs dagligen av att bo i hyreslägenhet där det är folk runt omkring som stör mer eller mindre, detta har hängt med oavsett vart jag bott som vuxen (är uppväxt i villa och då var det iaf ganska lugnt.) Vill bo på landet men får inte ihop det praktiskt och ekonomiskt. Bodde en vecka i hus på landet på min semester och slapp bl.a tinnitus och hade lättare att sova. Jag kan inte få ett liv jag trivs med inte ens de åren jag har kvar till min ålderdom. Vad är det då för mening med att leva??? Den frågan ställer jag gång på gång o får aldrig svar, den frågan ställs oxå i alla Mina dagböcker från 80-talet och framåt! snälla svara[/quo[quote quote=53734]Har mått dåligt hela mitt liv, kollar tillbaka 30 år i mina dagböcker där beskriver jag ångest och besvikelser av livet på i stort sett varje sida. Det fanns lyckorus i perioder – då jag inbillade mig att jag hittat en vän eller kärleks partner. Men det landade alltid i besvikelser, det visar sig att jag bara var ett tidsfördriv, dom var nyfikna på mig i början, jag var bara kul en kort period men övergavs för andra som var intressantare, gladare osv Hela mitt liv har sett ut så. Inga vänner, en familj som svikit eller inte förstått mig, en psykvård som gett mig men för livet, studier som jag inte klarat och hoppat av, jobb som jag inte klarade av ,ekonomi som blivit körd i botten för att jag inte fått sjukintyg (eller fått avslag från försäkringskassan ) nekat försörjningsstöd mm Runt omkring mig ser jag människor det går bra för på jobbet, som blir älskade, har bra relationer och vänner och familj. Dom klarar att plugga, nå såna mål, ha en okej eller bra ekonomi.Allt det jag aldrig har lyckats med.Jag skäms så för mig själv. Folk jag träffar undrar varför jag inte jobbar. Varit tvungen att sluta på ännu ett jobb, i våras.Får korta sjukskrivningar men det är alltid tveksamheter från läkarna, dom anser att Det är bättre för självförtroendet att jobba…Har fårt höra saker som: ”hade du tänkt att sitta hemma resten av livet utan arbete? Det är väl inget liv?” (Jag sökte stadigvarande sjukersättning)Vad svarar man en läkare som säger så? Har någon annan varit med om att läkare uttrycker sig så här? Är verkligen livet slut om man inte kan jobba? Kan man vara glad ändå? ingen förstår att jag inte klagar ett arbetsliv. Hur får man läkare att förstå detta? Ingen har förstått hittills. Och ändå ärjag inte ens ung längre.Har aldrig klarat att arbeta. Har alltid hängt på en skör tråd, trixat och fixat med någon sorts ”reserv energi” och att spela glad och social med det räckte inte i längden.Gått iväg för att jag inte kan andas, panikångest trots att något sådant inte ens fanns som ett begrepp då…kroppsliga besvär med hjärtat och magen ( har tom bajsat på mig av nervositet….) jättemkt värk, typ fibromyalgi. Trodde jag var ensam om detta, och att det berodde på min egna svaghet och att jag inte skärpte mig tllräckligt, var lat , dum osv. FANNS INGEN som reagerade som jag. Såg det aldrig. Fått sparken flera ggr.. Det är en sådan skam att det ska behöva gå så långt. Allt är en ständig kamp, vad är det för mening att leva när man har det så här. En relation som inte fungerar, inga vänner, anhöriga eller familj. Kan inte välja vart jag vill bo för min ekonomi tillåter inte att jag bor i hus som skulle vara det enda jag trivs med. Störs dagligen av att bo i hyreslägenhet där det är folk runt omkring som stör mer eller mindre, detta har hängt med oavsett vart jag bott som vuxen (är uppväxt i villa och då var det iaf ganska lugnt.) Vill bo på landet men får inte ihop det praktiskt och ekonomiskt. Bodde en vecka i hus på landet på min semester och slapp bl.a tinnitus och hade lättare att sova. Jag kan inte få ett liv jag trivs med inte ens de åren jag har kvar till min ålderdom. Vad är det då för mening med att leva??? Den frågan ställer jag gång på gång o får aldrig svar, den frågan ställs oxå i alla Mina dagböcker från 80-talet och framåt! snälla svara

Känner med dig som fasen.

Ett svar jag själv fick på den frågan en gång var ”Livet ska bara levas. Det ska levas utan att självsläckas.”

Vet inte varför det svaret fastnade i mig…kanske för att det var ett svar utan undran….

Lev och andas. Kanske får vi det stora svaret efter allt slit.

Önskar jag kunde göra nåt för dig. Hoppas du har en fin stund exakt i detta nu. Jag önskar det.

Anonym skrev:

Känner med dig som fasen. Ett svar jag själv fick på den frågan en gång var ”Livet ska bara levas. Det ska levas utan att självsläckas.” Vet inte varför det svaret fastnade i mig…kanske för att det var ett svar utan undran…. Lev och andas. Kanske får vi det stora svaret efter allt slit. Önskar jag kunde göra nåt för dig. Hoppas du har en fin stund exakt i detta nu. Jag önskar det.

Hej, tack för ditt fina svar! Ja det är märkligt att livet anses så heligt att man måste skämmas om man inte orkar med det..Att livet skulle vara en gåva har jag svårt att förstå! Jag har kämpat hårt och jobbat men det gav mig bara ångest och värk…jag har försökt hitta riktig kärlek i flera relationer men  bara blivit  besviken och med ännu mer skadad självkänsla,mer övertygad om min oduglighet. jag har inte klarat det andra runt omkring mig klarar. Och jag måste alltid skämmas för det, ifrågasättas och stigmatiseras.Jag kan inte umgås med andra då jag inte passar in i deras mall.Läkare och andra behandlare har inte seriöst velat hjälpa mig och har saknat medkänsla, i de allra flesta fall.Jag har fått kämpa för sjukskrivning och många ggr inte fått något intyg alls, trots att jag inte kunde jobba.Även det har folk runt omkring mig sluppit kämpa med, de har lätt fått sjukskrivning fast de har haft mkt lindrigare problem än mig.Jag har inte fått behålla vänner.Så varför skulle livet vara så värt att leva om det mest innebär lidande?

Känner igen mig i mycket du säger. Om att inte passa in och att bli besviken i relationer och att inte orka det andra orkar.

Vore jag läkare skulle jag hjälpa dig på direkten för jag FATTAR HUR DET ÄR. Det är så fruktansvärt jä-la beklagligt att tro att alla ska klara av att jobba. ALLA KLARAR INTE DET. För vissa är det som att vakna var morgon och bestiga ett högt berg. Vem klarar det liksom? Det är out of the question! Måtte du få den sjukskrivning du behöver. Nu. Nu. Nu.

Relationer är svårt. Att hitta en likvärdig. ”Lika barn leka bäst”. Vad gör man om det inte finns då?  Mentaliteten ”next please , för gräset är grönare på andra sidan” – verkar vara det nya. Snacka om att vi som inte orkar det andra orkar – hamnar på en egen liten ö. Du på din. Jag på min. Den på sin.

Önskar faktiskt att vi som känner och mår såhär får en egen ort att bo på med varandra.

Jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Du är värd den hjälp du behöver. Du är värd det tro inget annat.

Ja jag tycker man uppmuntras av andra att gräset är grönare på andra sidan…Varje gång jag lyckats ingå en relation säger alla att jag borde göra slut…men det blir problem med nästa relation oxå.Kanske helt andra problem, men  inte mindre jobbigt!Jag vill stanna kvar den här gången, för att se hur detta utvecklas. Inte lämna som jag gjort förut.Jag vill vara med i processen, även när det blir jobbigt.Livet i sig är jobbigt så hur kan en relation bara flyta på och fungera, när inget annat i livet gör det? Inget är lätt! Tack för din omtanke, det värmde! Kram💓

Hej.

Jag har läst era texter,  kanske inte exakt allt men jag har försökt( har lite svårt att orka läsa långa texter just nu & att skriva dom) Så jag ber om ursäkt om svar dröjer eller om jag upprepar vad ngn redan skrivit eller om mina inlägg blir lite fel.

Ämnet för tråden va intressant: Meningen med livet. Läste ngn som skrev att: Meningen med livet är att finnas där för varandra.

Så det försöker jag tänka på även om det inte riktigt svarar på djupet på frågan.

Jag känner att om jag ska kunna få svar på frågan: Vad är meningen med livet, då måste jag först få svar på frågan : Varför är världen vi lever i såå svår för många; Varför är livet så orättvist och Varför lider så många antingen i ohälsa; otrygghet; svält; krig  mm mm. Och varför har just mitt liv varit så svårt på många sätt?!?

Att hitta en högre mening med livet och att försöka se bortom alla problem och se framåt, vad kommer där?!?                         Är den verkliga meningen med livet, ngt som ligger framför oss???

Jag kanske flummar lite men frågan är djup och den är viktig tror jag att få svar på? För att just hitta en acceptans av sin egen lott i livet och att landa i det och att finna en sorts frid och vilja att kämpa vidare.

Att finnas där för andra, att använda sina egna erfarenheter till att bättre förstå andra och att kanske kunna finnas där som stöd när ngn annan har det jobbigt, att lyssna; att våga; att bara vara där även om det bara är med ett Hej till en granne eller här på forumet, att vi finns.

Det verkar inte vara så många som hittat hit vilket förvånar mig lite, både på gott o ont. Helst så skulle ju ingen behöva känna ett behov av detta forum men nu är det som det är.

Meningen med livet: Jag vill tänka att det finns en högre mening än den vi ser och att inte ge upp när det känns svårt utan fortsätta kämpa, ta en dag i taget ibland, att hålla ut, försöka hitta glädje i ngt( jag letar efter den själv för tillfället;-).) Så automatiskt lätt är det ju inte  men jag tror att det blir bättre eller jag är säker på att bättre stunder kommer & det ser jag fram emot och det lindrar den inre smärtan på mig iallafall.

och ang högkänsligheten jag känner igen mig, jag tror själv att jag har hsp. Man blir helt slut ibland, hjärnan blir överstimulerade då man tar in alla intryck väldigt starkt och intensivt, det är normalt att man behöva vila mkt efter kontakt med andra. Ursäkta frågan men har du funderat på om du kan ha hsp?

 

🌸

Hej jag tror definitivt att jag har hsp personlighet.Det finns mkt jag lägger märke till som andra inte märker eller tar så hårt som mig.Jag kämpar mycket med att “stå ut” med saker runt omkring mig. Det kan vara lukter, oljud, skräp/smuts, människor som väcker obehagskänslor.  Det är påfrestande med all mänsklig aktivitet överallt. Det är svårt att hitta tystnad och lugn, inte ens på natten kan jag få ha det tyst.Jag är väldigt stressad av bristen på harmoni.Jag har oxå tänkt på att det kanske finns en högre mening med livet som vi inte kan förstå. Det blir mer komplicerat när man inte har någon religiös övertygelse som man kan landa i.