Hem > Forum > Ensamhet > Vad är meningen med att leva?

Vad är meningen med att leva?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 22 totalt)
21
  • Trådstartaren

    Har mått dåligt hela mitt liv, kollar tillbaka 30 år i mina dagböcker där beskriver jag ångest och besvikelser av livet på i stort sett varje sida. Det fanns lyckorus i perioder – då jag inbillade mig att jag hittat en vän eller kärleks partner.  Men det landade alltid i besvikelser, det visar sig att jag bara var ett tidsfördriv, dom var nyfikna på mig i början, jag var bara kul en kort period men övergavs för andra som var intressantare, gladare osv Hela mitt liv har sett ut så. Inga vänner, en familj som svikit eller inte förstått mig, en psykvård som  gett mig men för livet, studier som jag inte klarat och hoppat av, jobb som jag inte klarade av ,ekonomi som blivit körd i botten för att jag inte fått sjukintyg (eller fått avslag från försäkringskassan ) nekat försörjningsstöd mm Runt omkring mig ser jag människor det går bra för på jobbet, som blir älskade, har bra relationer och vänner och familj. Dom klarar att plugga, nå såna mål,  ha en okej eller bra ekonomi.Allt det jag aldrig har lyckats med.Jag skäms så för mig själv. Folk jag träffar undrar varför jag inte jobbar. Varit tvungen att sluta på ännu ett jobb, i våras.Får korta sjukskrivningar men det är alltid tveksamheter från läkarna, dom anser att Det är bättre för självförtroendet att jobba…Har fårt höra saker som: ”hade du tänkt att sitta hemma resten av livet utan arbete? Det är väl inget liv?” (Jag sökte stadigvarande sjukersättning)Vad svarar man en läkare som säger så? Har någon annan varit med om att läkare uttrycker sig så här? Är verkligen livet slut om man inte kan jobba? Kan man vara glad ändå? ingen förstår att jag inte klagar ett arbetsliv. Hur får man läkare att förstå detta? Ingen har förstått hittills. Och ändå ärjag inte ens ung längre.Har aldrig klarat att arbeta. Har alltid hängt på en skör tråd, trixat och fixat med någon sorts ”reserv energi” och att spela glad och social med det räckte inte i längden.Gått iväg för att jag inte kan andas, panikångest trots att något sådant inte ens fanns som ett begrepp då…kroppsliga besvär med hjärtat och magen ( har tom bajsat på mig av nervositet….) jättemkt värk, typ fibromyalgi. Trodde jag var ensam om detta, och att det berodde på min egna svaghet och att jag inte skärpte mig tllräckligt, var lat , dum osv. FANNS INGEN som reagerade som jag. Såg det aldrig. Fått sparken flera ggr..  Det är en sådan skam att det ska behöva gå så långt. Allt är en ständig kamp, vad är det för mening att leva när man har det så här. En relation som inte fungerar, inga vänner, anhöriga eller familj. Kan inte välja vart jag vill bo för min ekonomi tillåter inte att jag bor i hus som skulle vara det enda jag trivs med. Störs dagligen av att bo i hyreslägenhet där det är folk runt omkring som stör mer eller mindre, detta har hängt med oavsett vart jag bott som vuxen (är uppväxt i villa och då var det iaf ganska lugnt.) Vill bo på landet men får inte ihop det praktiskt och ekonomiskt. Bodde en vecka i hus på landet på min semester och slapp bl.a tinnitus och hade lättare att sova. Jag kan inte få ett liv jag trivs med inte ens de åren jag har kvar till min ålderdom.  Vad är det då för mening med att leva??? Den frågan ställer jag gång på gång o får aldrig svar, den frågan ställs oxå i alla Mina dagböcker från 80-talet och framåt! snälla svara

    Hej! Snubbe på femtiosju år här.

    Tyvärr har jag inget bra svar till huvudfrågan du ställer här i ditt inlägg, när det gäller ”meningen med att leva”. Jag vill egentligen bara tala om att jag känner igen mig ganska så mycket i det du skriver här på forumet, för att vara allt för kortfattad. Förutom då att jag hade en ganska så bra uppväxt. Och att mina problem i sin tur drog igång några år efter gymnasiet. Jag har också stadig inkomst så att jag klarar mig ganska så bra, då jag hade turen att få förtidspension för ganska så många år sedan nu. Jag vill också tala om att efter det att jag läst det mesta du skrivit, så lindras det inuti mig lite granna. När jag nu får det lite sådär ”svart på vitt” att det är någon mer än jag som känner att det är såpass svårt här i tillvaron. Speciellt då också när man har passerat femtiostrecket, då hopplösheten och uppgivenheten har kommit att bli så mycket slags grövre. För att inte tala om den här otäcka ensamhetskänslan när det egentligen inte finns någon i faggorna, vare sig släkt eller vänner. Så, tack för att du finns, och att du skrivit som du gjort!

    Trådstartaren

    Tack snälla för att du svarade! Brukar sällan få svar på trådar, dom rinner ut i sanden vet inte varför det blir så…Brukar läsa andras trådar och svara på dom, försöker hjälpa till. Men skulle även själv vilja ha lite tips igenkänning och/eller feedback!  Finns ju ingenstans att gå och prata om dom här frågorna. Jag är oxå över 50 och har varken familj och vänner. Har kille men han mår för dåligt för att vara ett stöd.

    Tack själv, snälla du, för att du svarade!

    Jo, det där är lite ledsamt att svar och respons uteblir. Speciellt på ett forum som detta, och då man ofta har i åtanke att hjälpa. Sen att man ofta kanske tar det lite personligt, gör det ju inte mindre ledsamt precis.

    Samma sak här, jag känner också att det hade varit väldigt värdefullt med tips och igenkänning, och feedback. Och kanske då att igenkänning kommer lite före, och att tips och feedback sen kanske kommer i dess spår. Och jo, precis, vart skall man vända sig.

    När det gäller din kille, så har jag läst i dina inlägg här och var. Och jag tror jag förstår dig ganska så bra. Och, jag håller med dig.

    Trådstartaren

    Blev som sagt jätteglad att du svarade, det så svårt att få feedback här! Skulle önska att det fanns något ställe där man kan diskutera med andra i samma situation en, två timmar i veckan eller så.Känns som man fullständigt ensam om att ha ångest och allt som följer med det.Har inga missbruksproblem eller tung diagnos och de ställen som finns är mest för personer som har det.Skulle vilja träffa människor som är skötsamma och empatiska men som har dålig ekonomi pga sjukdom och som inte kan hänga med sånt som alla gör i min ålder.”Vanliga” människor i min åldersgrupp pratar mest om jobbet, familjen och dyra intressen. Jag blir alltid utanför och känner mig udda för jag har inte ett sånt liv som dem!. Drar mig undan och känner mig enormt obekväm  om jag är allt FÖR annorlunda i jämfört med dom andra.

    Återigen, tack för ditt svar (mycket värdefullt)! Och återigen, där är så mycket i det du skriver som jag känner igen mig i.

    Tänkte dock mest med detta lilla svar bara säga att jag har läst ditt inlägg, och att en respons kommer lite senare. Låter kanske lite dumt, men det är det numera ganska så dåliga självförtroendet som ”sätter käppar i hjulet”. Och jag behöver tänka ett tag på det som jag så småningom plitar ihop, så att jag får till orden och meningarna så bra som jag bara kan. Sen att koncentrationen oftast är en del begränsad, och känslan av att det är svårt att tänka, gör sitt till också. Men, jag återkommer, så småningom (vilket kan ta sin lilla tid (senare ikväll gissningsvis)).

    Trådstartaren

    Vad bra! Så roligt att du vill skriva. Jag är tacksam fundera gärna innan om du vill. Berätta gärna vad du har för problematik och eventuella diagnoser (om du vill ) Jag tänker mkt på uppväxten just nu och får det inte ur systemet…jobbigt att alltid älta det som varit! Och varför det ofta återupprepas med andra personer. (Att de har liknande beteende som personer hade ur min familj )Jag är rädd att jag skönmålat saker som kanske var värre än jag trodde. Och tvärtom. Och jag har få minnen.Har svårt att göra skillnad på min person och särskilda känslighet och vad som faktiskt var vuxnas ansvar att förstå att jag behövde.Jag har förstått att ingen är en perfekt förälder och de kanske gjorde det de förmådde.Men det som sårar mig mest är kanske att de aldrig förstått vidden av hur skadligt vissa beteenden var.De kunde säga att det inte hade  ed ig att göra men jag var ju där. Jag bodde också i det huset.MEN det verkade aldrig vara viktigt vad jag kände!

    Tack så mycket!

    Sitter här nu och påbörjar det jag tänkte skriva. Men det är märkligt hur lite av det jag har gått och funderat på under dagen som finns kvar i huvudet. Och hur fortsatt svårt det känns att få ut något hyggligt vettigt. Fast, förutom mitt som sagt dåliga självförtroende, och att jag oftast har svårt att koncentrera mig, så beror nog detta också på att jag nu har stött på någon (du) som jag känner igen mig i ganska så mycket och som är i någorlunda samma ålder (misstänker att du är lite yngre än mig). Vilket faktiskt har kommit att bli något jag önskat mig väldigt länge. Och, jag blir då både rädd och nervös att jag liksom skrämmer bort dig. Å andra sidan, så är det väl just sådant här pladder som kan skrämma bort någon. Men, jag tänker att det är bättre att vara hyggligt ärlig med hur läget faktiskt är, och inte försöka spela något som jag inte är, speciellt då på ett forum som detta. Nåväl.

    När det gäller någon form av diagnoser för min del, så är det ungefär som för dig, att jag inte känner igen mig i diverse diagnosbeskrivningar jag stött på. Eller hittat något ställe att liksom landa på. Har gjort någon mindre utredning, genom ett lönlöst härjande mellan diverse psykologer och kuratorer. Och, precis som du, så har även jag varit på diverse föreningar för psykisk ohälsa, men inte heller känt mig speciellt hemma. Fast, jag har nog lagt ned betydligt mindre kraft och tid på detta med att försöka hitta rätt och att hitta någon form av svar, än vad du verkar ha gjort (vad jag förstått efter att ha läst dina inlägg här och var här på forumet). Och jag tycker det är en bra sak, att göra som du har gjort, att fortsätta försöka och att hålla modet hyggligt högt. För min del har jag känt allt för mycket av lönlöshet, och tidigt blivit trött på att ”köra huvudet i väggen”. Så, än så länge har jag ingen diagnos/diagnoser. Å andra sidan, så kanske det är ett spektrum av olika diagnoser, mer eller mindre kraftiga, som jag bär på. Fast, vad vet jag. Oftast känns det mest att jag är allt för dåligt rustad här i livet, som exempelvis för mesig, för rädd, för naiv, och för försiktig.

    Sen när det gäller missbruk av något slag, så har jag turen att slippa detta. Dock, det har varit några perioder för väldigt länge sedan nu, av diverse mindre allvarligare intag av diverse substanser. Så, någon form av missbrukarpersonlighet har/är jag nog. Och på sätt och vis finns det väl ett slags behov av att vilja dämpa det som är inuti. Men jag har också turen att förstå att detta skulle vara helt förkastligt för min del, så det finns liksom inte på kartan med ”intag av diverse substanser”. Mycket då med tanke på hur jag fortfarande har drömmen kvar om att så småningom hyggligt kunna komma ur detta tillstånd och läge, känna lust ro, glädje m.m. Men, den dröm och förhoppning som har ökat väldigt mycket på senare tid, och som mest är det som håller mig uppe, är att någon gång få vara stöd och hjälp åt andra människor. Fast, är det är i så fall en väldigt bra bit tills dess, då jag än så länge inte kan hjälpa mig själv speciellt bra. Men kanske att jag kommer såpass långt i utvecklingen av mig själv, att jag kanske kan hjälpa andra som hjälper (som att hjälpa till med mindre transporter, eller bara en sådan sak som att hjälpa till att diska i någon organisation som delar ut mat). Men som sagt, tänk att få vara stöd och hjälp till andra människor som har det svårt och/eller är i utanförskap. Det hade varit något det. Och för mig har detta kommit att bli ganska så mycket av svaret på frågan ”meningen med livet”.

    Nå, nu blev det lite för mycket text, trots allt. Och med allt för mycket pladder kring mig själv. Och, jag bör nog sluta att skriva strax. Hoppas dock att jag inte har skrämt iväg dig. Och hoppas att vi kan ha lite kontakt här på forumet, och samtala lite då och då.

    Trådstartaren

    Hej jag är nog inte då lättskrämd haha…kommer väl med åren att man stött på många olika typer av människor.Det svåra är att bli bra vän med någon, bekanta är lättare att få men det brukar ofta rinna ut i sanden, typ att man slutar höra av sig för att man är olika, inte har något att prata om eller har vitt skilda åsikter om det mesta.Jag ser andra runtomkring mig som lyckas hitta riktigt goda vänner men har aldrig förstått hur det gått till. När jag frågar  visar det sig att de bara mött slumpmässigt och sedan blivit goda vänner.Det konstiga är att de delar åsikter har samma typ av levnadssätt osv. Sånt som jag alltid går bet på. Varje gång jag träffar någon blir det besvärande olikheter.Och det håller aldrig, irritation skapas osv. Ja jag har tagit tag i mina besvär för jag har så innerligt velat vara normal…men jag har helt enkelt inte fått den hjälp jag behövt. Trots att jag kämpat. Men jag har gett upp med psykiatrin nu.Klarar mig så gott det går. Men mår inte bra och tänker på självmord i stort sett varje dag. Ser ingen mening med livet!Hur fick du är långtidssjukskrivning om du inte har någon diagnos?  Jag själv söker sjukersättning hela tiden men får bara avslag.Har ångest problematik men får bara höra att man mår bättre att jobba än att vara sjukskriven, har de inte sagt något liknande till dig?Själv har jag svårt att få en sjukskrivning på bara en månad…vet dock flera som klarar väldigt mycket men ändå får långa sjukskrivningar. Jag trodde att arbetsförmågan är det som räknas, men de jag känner som har sjukersättning kan tex ta sig till en och samma lokal varje dag, de orkar det. Och de orkar att ha hobbies av olika svag,  mår inte dåligt  av hur människor beter sig  osv. De kan ha diagnoser som bipolär, personlighetsstörningar, autism, utmattningsdepression osv men är väldigt driftiga jämfört med mig!  Jag mår ofta såpass dåligt att jag inte kan ta mig  till jobbet, har svårt med att umgås med andra människor orkar inte hålla igång konversationer och hänga med i samtal om det är flera personer i rummet, orkar inte höga  ljud och sorl, starkt ljus och dålig luft osv. Måste åka hem och vila annars får jag panik. Och då har jag inte nämnt all fysisk smärta och allergier/astma som jag har ovanpå allt detta.Det kan räcka att någon har tvättat kläderna i parfymerat tvättmedel så mår jag illa och får andnöd om de är i samma rum.Då måste jag gå därifrån, det blir ohållbart. Får ofta yrsel av dålig ventilation, hemma har jag öppet hela tiden men på jobbet fryser folk om man vädrar.Det var jag med om på mitt senaste jobb.Jag blev dåsig av den dåliga luften och kunde inte koncentrera mig.När jsg gick till en lokal för ett tag sedan var det samma sak där. Och när mina föräldrar levde bodde de i en stuga där det var fukt och dammigt eftersom det var så mkt saker och textilier där, men de märkte inget och inte mina syskon heller. Hade en bekant som jag inte kunde hälsa på pga mögellukt i hans hus jag blev jättesjuk. ..men han hade inte märkt något alls. Oj vilken wall of text det blev! Kan aldrig sluta prata om ingen avbryter mig😁hoppas du orkade läsa ändå…och om det finns ngn annan som orkat blir jag glad om ni  oxå orkar svara förstås.

    Hej, och tack så mycket för ditt svar.

    Återigen är det så mycket i det du skriver som jag känner igen mig i. Som exempelvis sådant som att ha en del problem med ljud och starka lukter. Att det är svårt att blicka tillbaka med med tanke på minnen. Men framför allt, det som du beskriver i kontakten med människor. Det är hemskt det där, som för min del att jag inte riktigt förstår vad det handlar om. Fast, visst har jag mina aningar, men de är också ganska luddiga, och många delar missar jag säkert helt.

    När det gäller min förtidspension, som jag fick ganska så lätt. Så var det nog i brytpunkten när det några år senare blev så väldigt mycket svårare att få detta. Nu är det så länge sedan så att jag knappt minns något av det. Men att det stod diverse anledningar i beslutet, det kommer jag ihåg. Men, jag kommer inte ihåg något speciellt av dessa kryptiska formuleringar. Förutom ett ord, som var ”insufficiens” (som betyder ”otillräcklighet” och/eller ”otillräcklig funktion”). Det var också i samband med att jag hade gjort ett gäng arbetstränings-försök, men jag klarade inte av något av det. Och det då mycket på grund av samspelet med de andra på arbetsplatsen. Ungefär som du beskriver i dina texter här och var här på forumet.

    Sen, nej, det har inte varit något om att det skulle vara bättre för mig att vara igång på ett arbete m.m. Jag fick som sagt min förtidspension ganska så tidigt, och sen var det liksom färdigt. Det var som om de gav upp att försöka hjälpa, där på den psykiatriska vårdcentralen. Det mindre försöket till någon slags utredning jag gjorde, gjorde jag på eget bevåg för cirka sex år sedan nu. Men som sagt, det var helt lönlöst. Och efter en massa besök hos olika psykologer och kuratorer, som alla skrev remisser hit och dit, så kom jag till slut till ett ställe som var lite av det bästa de kunde erbjuda. Och här på detta ställe möttes jag då av en AT-läkare som gjorde sin praktik. Och, han satt och gäspade under tiden jag återigen försökte förklara hur jag kände mig. Han ursäktade sig också med att han nyss hade ätit och var lite trött. Och, här fick jag då nog av att försöka.

    Sen som en liten avslutning på detta inlägg, så kan jag nämna att även jag tänker i stort sätt varje dag på det här med livet, att vara eller inte vara. Och ibland känns det som om jag klättrat lite för högt upp, på stegen.

    Trådstartaren

    Hur var din familj, föräldrar?  Tror du att uppgivenheten bottnar i hur du hade det när du växte upp?I mitt fall är det både arv och miljö. Jag har oxå träffat en AT läkare som bemötte mig dåligt.Han menade att ett liv med sjukersättning inte är något att sträva efter.Det var en ung kille, och det kändes konstigt att han skulle tala om för mig hur livet bör vara, som var så pass yngre. Attityden mot mig var så dryg ,jag glömmer det aldrig.Bemötande är så otroligt viktigt! Har mest träffat jour läkare som har ont om tid och bara vill skriva ut medicin direkt. Har bara träffat en läkare som verkligen brydde sig. Han skulle bedöma mig inför en npf utredning, och jag hade inte någon sån diagnos skulle det visa sig, så jag fick inte gå till någon på den enheten efter utredningen.Det var jättetråkigt för jag hade gärna velat att ha honom som min läkare.

    Jag hade det ganska så bra när jag växte upp, i jämförelse med många andra. Dock, min pappa var någon form av rese-reparatör för ett större företag, och var väldigt ofta bortrest (även mycket utomlands). Så, där var inte speciellt mycket av ”manlig förebild”. Jag hade heller inte speciellt mycket av tillsägelse om vad som var rätt eller fel, och hade allt för mycket ”fria tyglar”. Och jag tror att just dessa två delar har gjort sitt till, till varför jag fortfarande känner mig så dåligt rustad här i livet. Och, detta tillsammans med att redan från början vara lite dum och korkad, var/är nog ingen bra kombination.

    Så, du har också varit utsatt för en AT-läkare. Vården tycker säkert att det är en bra idé att de skall få träna även på ”psykvård”. Men, det där blir ju bara så fel – En AT-läkare som skall bedöma livskriser, där det kan vara fråga om liv eller död. De sätter ju knappast en AT-läkare att utföra en hjärtoperation helt själv. Och frågan är om de ”psykvårds-chefer” som godkänner sådana praktiker, i sin tur är på rätt plats.

    Sen med tanke på allergi, jag har också astma (pälsdjursallergi).

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 22 totalt)
21

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.