Har i över 4mån tid haft problem med grov ångest. Den började koma när elvansen gick ur kroppen. Sen har den successivt ökat för varje dag som gick. Vården i regionen där jag bor vägrar hjälpa mig med min ångest. De skyller ångesten på saker som inte ens har hänt. Har bråkat en del med psyk för att få hjälp men förgäves. Det har lett till att jag mer eller mindre idag inte klarar av min vardag. Klarar knappt av att gå till jobbet och ica för att handla. Fick panikattack när jag var hos min frisör. Kan sitta och börja gråta över absolut ingenting. Sover knappt nått. Orken är typ borta. Och det som gör det hela ännu jobbigare är att jag har inga kompisar. Och känslan att vara ensam. Visst jag har mamma,pappa och två syskon. Men det är ändå obbigt att ha den här känslan att vara ensam. Det gör att man orkar inget längre och man har fått tankar i huvudet som man absolut inte vill ha. Men vad ska man göra när vården total vägrar hjälpa en
25 juli 2024 kl. 14:41
Trött på ensamheten
-
-
Avregistrerad användare skrev:
Har i över 4mån tid haft problem med grov ångest. Den började koma när elvansen gick ur kroppen. Sen har den successivt ökat för varje dag som gick. Vården i regionen där jag bor vägrar hjälpa mig med min ångest. De skyller ångesten på saker som inte ens har hänt. Har bråkat en del med psyk för att få hjälp men förgäves. Det har lett till att jag mer eller mindre idag inte klarar av min vardag. Klarar knappt av att gå till jobbet och ica för att handla. Fick panikattack när jag var hos min frisör. Kan sitta och börja gråta över absolut ingenting. Sover knappt nått. Orken är typ borta. Och det som gör det hela ännu jobbigare är att jag har inga kompisar. Och känslan att vara ensam. Visst jag har mamma,pappa och två syskon. Men det är ändå obbigt att ha den här känslan att vara ensam. Det gör att man orkar inget längre och man har fått tankar i huvudet som man absolut inte vill ha. Men vad ska man göra när vården total vägrar hjälpa enJag har haft både ångest och depressioner sedan jag var 14 år. Senast var för snart 4 år sedan. Min strategi är att träna hårt med målet att genomföra olika lopp samtidigt som jag nu också har börjat gå med i klubbar, först i löpning men snart även cykling.
Då träffar jag andra människor och orkar efter passen inte tänka på mycket mer än att det ska bli skönt att äta och vila
Slutade ta antidepressiva för 2 år sedan ungefär.
-
Sorry för sent svar, har mått skit under veckan. Har inte orkat göra nått. Min ena systers killes pappa fick cancer i måndags och gick bor nu på morgonen. Har gjort det hela extra tufft och gjort en påmind. Min kompis gick bort i det när jag vi var 14 och min farfar gick bort i det för 3år sen.
Jag har försökt att utmana mig själv nu när jag har vart ledig. Försökt att göra minst en grej i veckan. Försökt gå på bio, träffat kollega och ut och äta. Det tär på krafterna att göra det. Är mer eller mindre utslagen efter allt.
Jag har ett stort hockey intresse. Går på mitt lags alla hemmamatcher. Det om något får mig att må bra under hösten/vintern. Men sen ångesten kom och blev värre och värre. Så ser jag inte fram emot den, som det ser ut just nu. Jag har inte orkat läsa eller se nått som har lagts ut om laget nu under sommaren. Orkar inte ens prata om det när folk har frågat mig vad jag tycker om laget och vad jag tror om kommande säsong.
Nu har jag även efter mycket om och men lyckats få en tid till en läkare. Psyk gav sig till slut. Efter påtryckningar av andra vårande enheter. Men jag är inte hoppfull inför den tiden.
Bortsett från att få hjälp att kunna hantera ångesten. Vill jag bara en grej, bli av med den här känslan av ensamhet som man har nu när man mår piss. Och det finns bla en person som kan hjälpa mig med det. Men jag vet inte om jag vågar höra av mig till den personen. För blyg och feg för det
-
När jag var på botten och det tog emot att ens gå utanför ytterdörren så gjorde många saker som var dåligt för mig och som förde mig djupare ner i mina problem.
Jag åt mycket skräpmat och drack alkohol för att dämpa ångesten för att jag tyckte att den lättade ångesten.
Det gjorde den, men väldigt kortvarigt, senare var jag ännu mer nere.
Så efter 2 traumatiska händelser som skedde samtidigt så bestämde jag mig att aldrig mer hamna i samma situation.
Jag slutade dricka alkohol och slutade äta skitmat och började träna hårt.
Det har nu snart gått 4 år och jag mår bra idag även om jag har viss ångestproblematik kvar fortfarande.
En sak som jag märkt att jag ofta gör är att tänka mig fantisera om vem jag vill vara i framtiden och sedan bara låtit det vara en romantisk tanke.
Men det bästa tipset jag har är: Gör man inget, händer inget.
Alltid när jag gick till psykakuten så slutade det alltid med att jag fick lite lugnande och sen blir hemskickad också har dom lyckats sopa problemet under mattan.
-
Jag är normalt sett ingen person som dricker. Dricker enbart när det är aw eller likande. Men nu har jag haft alkohol i kylen som har blivit över. Och då har det blivit att jag har tagit till det för att dämpa ångesten, vet det är inte det bästa sättet och man mår inte så j-a bra dagen efter. Men hjälper för stunden. Sen har jag aspberger och adhd, så bara där har jag en lite större chans att hamna i missbruk, men också större chans att hamna i det pga genetiskt från min pappa som är/var spelmissbrukare.
Så är det, gör man inget händer inget. Problemet i mitt fall, om man kan säga så. Är att personen jag funderar på att ta kontakt med. Är en kille som jag hade kontakt med i flera månader. Han var intresserad av mig och jag var/är intresserad av han. Jag vet inte riktigt vad som hände, något hände och det rann ut i sanden och han har sagt att han gillar mig osv och vill fortsätta ha kontakt. Det var i maj som han skrev det. Sen dess har det vart tyst. Jag har till och från under 1-2v börjat tänka på han, och funderat på att ev ta upp kontakten. Men är som sagt feg och blyg av mig. Och jag vet inte om det är nått man ens bör göra. Jag och han klickade väldigt bra när vi pratade med varandra
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.