Tre nummer i telefonboken

Ja, så är det faktiskt. I min telefonbok finns tre nummer, ett som går till min handläggare på försörjningsstöd, ett till mitt boendestöd och ett till min psykolog. Jag har inga vänner, inte en enda, och så gott som hela min familj är död sedan många år tillbaka.

Det finns en gammal fosterfamilj, men den kontakten har blivit ohållbar ända sen jag fick diagnosen autism för två år sedan. Medan det var en stor lättnad för mig så försökte de övertyga mig (och framförallt sig själva) om att jag var normal, och sa till mig att jag måste träna bort mina svårigheter och helt enkelt rycka upp mig och “bli som folk” (direkt citerat). Av förklarliga skäl är det helt uteslutet för mig att ha någon mer kontakt med dem. Det finns också en halvbror men honom avslutade jag kontakten med efter att han utnyttjat mig sexuellt på fyllan. Har även lite släkt på pappas sida, men efter att de tittade bort eller hånflinade åt mig varje gång vi möttes ute så var jag tvungen att avlägsna även dessa, och ärligt talat var det ingen större förlust utan snarare tvärtom.

Det har funnits vänner genom åren, jag är 32 nu, men allteftersom har jag varit tvungen att klippa banden med den ena efter den andra. Som yngre levde jag ett väldigt destruktivt liv och när jag många år senare äntligen började ta avstånd från den livsstilen tog jag även avstånd från människorna jag umgicks med vilka var i princip alla jag kände. Kvar fanns ingen och jag började inse hur många år jag slösade bort på bara piss rent ut sagt.

Idag finns ingenting kvar, och medan andra i min ålder var upptagna med att bygga upp stabila liv med en bra utbildning, vänner, karriär och familjer söp jag bort mitt liv och träffade douchebags som nu alla är gifta och har barn. Med facit i hand var det kanske ingen bra idé.

Samtidigt är min typ av människa den typen som statistiskt sett inte har någon chans, jag föddes i princip in i socialtjänstens klor och hamnade på psyket innan jag ens hade hunnit fylla tio. Jag var suicidal innan jag lärde mig räkna och vet egentligen ingenting annat än hur det är att ha ångest. Mina föräldrars historia är lika dyster och båda missbrukade och begick självmord. Det sociala arvet..

Hela skoltiden var ett helvete med mobbing och uppväxten kantades av övergrepp och psykisk misshandel. Jag har ropat på hjälp så många gånger genom mina handlingar, och alla gånger har de vuxna i mitt liv tittat bort eller skickat bort mig när jag blivit för jobbig. Detta har bidragit till att min tillit till människor numera är söndertrasad.

Min autism har ställt till mycket för mig, framförallt under skolåren, och det är till stor del den som gör att min isolering fortgår. Jag är ett miffo i sociala sammanhang och känner att jag har givit upp. Det innebär inte att jag är deprimerad, inte alls, utan jag bara skiter i allt. Min kraft räcker knappt till att borsta tänderna varje morgon och livet rinner bokstavligen bort.

Egentligen klarar jag mig alldeles utmärkt ensam, jag har varit ensam hela livet och det är ingenting jag får panik över. Tvärtom tycker jag om att få sväva runt i min egna lilla värld parallellt med den riktiga och i lugn och ro få ägna mig åt det jag intresseras av. Jag är intresserad av mycket och har många intressen som ger mitt liv mening. Jag har dock inte kraften att utföra dessa utan blir istället liggandes i sängen dagarna i ända. Ibland saknar jag dock någon att utbyta tankar med. Något som får mig att känna mig levande och som kan bryta den här tristessen. Det är nog det jag känner, tristess, och det är troligtvis den som sugit ut all livsglädje ur mig.

Jag har verkligen inget liv, utan mitt liv går ut på att sköta de dagliga rutinerna och inte ens dessa fungerar. Oftast sover jag bort dagarna medan årstiderna växlar utanför fönstret.

I trettioårsåldern är majoriteten upptagna med egna familjer och har redan hittat sin umgängeskrets som de sedan håller sig till. Det spelar ändå ingen roll då jag inte har sociala skills till att veta vad jag ska göra med de sociala möjligheter som dyker upp.

Jag saknar ungdomen, när allt inte var så jävla komplicerat, vuxet och tråkigt. Har tillochmed funderat på att sluta vara så skötsam och duktig, och istället börja kröka och låta det sociala arvet sköta resten. Om jag blev alkoholiserad skulle jag kanske träffa nya vänner och få ett mer spännande liv. Ibland känns det som en lockande lösning då den här tristessen är nästintill outhärdlig..

 

[Teal Lucopo]

Anonym skrev:

Ja, så är det faktiskt. I min telefonbok finns tre nummer, ett som går till min handläggare på försörjningsstöd, ett till mitt boendestöd och ett till min psykolog. Jag har inga vänner, inte en enda, och så gott som hela min familj är död sedan många år tillbaka. Det finns en gammal fosterfamilj, men den kontakten har blivit ohållbar ända sen jag fick diagnosen autism för två år sedan. Medan det var en stor lättnad för mig så försökte de övertyga mig (och framförallt sig själva) om att jag var normal, och sa till mig att jag måste träna bort mina svårigheter och helt enkelt rycka upp mig och ”bli som folk” (direkt citerat). Av förklarliga skäl är det helt uteslutet för mig att ha någon mer kontakt med dem. Det finns också en halvbror men honom avslutade jag kontakten med efter att han utnyttjat mig sexuellt på fyllan. Har även lite släkt på pappas sida, men efter att de tittade bort eller hånflinade åt mig varje gång vi möttes ute så var jag tvungen att avlägsna även dessa, och ärligt talat var det ingen större förlust utan snarare tvärtom. Det har funnits vänner genom åren, jag är 32 nu, men allteftersom har jag varit tvungen att klippa banden med den ena efter den andra. Som yngre levde jag ett väldigt destruktivt liv och när jag många år senare äntligen började ta avstånd från den livsstilen tog jag även avstånd från människorna jag umgicks med vilka var i princip alla jag kände. Kvar fanns ingen och jag började inse hur många år jag slösade bort på bara piss rent ut sagt. Idag finns ingenting kvar, och medan andra i min ålder var upptagna med att bygga upp stabila liv med en bra utbildning, vänner, karriär och familjer söp jag bort mitt liv och träffade douchebags som nu alla är gifta och har barn. Med facit i hand var det kanske ingen bra idé. Samtidigt är min typ av människa den typen som statistiskt sett inte har någon chans, jag föddes i princip in i socialtjänstens klor och hamnade på psyket innan jag ens hade hunnit fylla tio. Jag var suicidal innan jag lärde mig räkna och vet egentligen ingenting annat än hur det är att ha ångest. Mina föräldrars historia är lika dyster och båda missbrukade och begick självmord. Det sociala arvet.. Hela skoltiden var ett helvete med mobbing och uppväxten kantades av övergrepp och psykisk misshandel. Jag har ropat på hjälp så många gånger genom mina handlingar, och alla gånger har de vuxna i mitt liv tittat bort eller skickat bort mig när jag blivit för jobbig. Detta har bidragit till att min tillit till människor numera är söndertrasad. Min autism har ställt till mycket för mig, framförallt under skolåren, och det är till stor del den som gör att min isolering fortgår. Jag är ett miffo i sociala sammanhang och känner att jag har givit upp. Det innebär inte att jag är deprimerad, inte alls, utan jag bara skiter i allt. Min kraft räcker knappt till att borsta tänderna varje morgon och livet rinner bokstavligen bort. Egentligen klarar jag mig alldeles utmärkt ensam, jag har varit ensam hela livet och det är ingenting jag får panik över. Tvärtom tycker jag om att få sväva runt i min egna lilla värld parallellt med den riktiga och i lugn och ro få ägna mig åt det jag intresseras av. Jag är intresserad av mycket och har många intressen som ger mitt liv mening. Jag har dock inte kraften att utföra dessa utan blir istället liggandes i sängen dagarna i ända. Ibland saknar jag dock någon att utbyta tankar med. Något som får mig att känna mig levande och som kan bryta den här tristessen. Det är nog det jag känner, tristess, och det är troligtvis den som sugit ut all livsglädje ur mig. Jag har verkligen inget liv, utan mitt liv går ut på att sköta de dagliga rutinerna och inte ens dessa fungerar. Oftast sover jag bort dagarna medan årstiderna växlar utanför fönstret. I trettioårsåldern är majoriteten upptagna med egna familjer och har redan hittat sin umgängeskrets som de sedan håller sig till. Det spelar ändå ingen roll då jag inte har sociala skills till att veta vad jag ska göra med de sociala möjligheter som dyker upp. Jag saknar ungdomen, när allt inte var så jävla komplicerat, vuxet och tråkigt. Har tillochmed funderat på att sluta vara så skötsam och duktig, och istället börja kröka och låta det sociala arvet sköta resten. Om jag blev alkoholiserad skulle jag kanske träffa nya vänner och få ett mer spännande liv. Ibland känns det som en lockande lösning då den här tristessen är nästintill outhärdlig..

Bara Jag har oxå så fast jag har till 112 och min sykolog..även om man ringer dom blir jag glad för att få träffa några en kort stund som vill en väl. Skälv är jag ny här inne och kan inte stava för jag sluta skolan när jag var lite över 10 år och har svårt att läsa även om jag är snart 48 år. Hoppas jag inte skriver något fel här för då får ni ta bort mig. Hoppas jag oxå får skriva här inne som sagt det är nytt för mig, jag kan aldrig sova och är ledsen bara. Jag hade en konstig uppväxt jag med , min pappa flytanär jag var 3 sen har jag försökt höra av mig till han på älredar…men han bara dricker ovh vill inte prata…jag känner mig som ett barn ibland. Min mamma sket i mig och min bror, vi fick aldrig mat och kärlek,kärlek fins på film,men då drar jag täcket över huvudet, jag vill inte se ? så där kan jag gråta ingen anan stans, jag har en store bror som tog sitt liv och en vän som jag kunna lita på och ett företag som gick bra och en kusin som jag gilla då…dom säger saker händer i tre min store bror som jag inte gilla men vi var knutna tillvarandra på något sätt. för vi hade inget annat tog sitt liv en vecka efter dör den kusin jag gillar och en v efter dör min vän, efter det drar min kollega med alla pengar och jag får för det mitt företag..allt blev en sopa. Då har jag haftett jobbigt liv innan så 3 månader efter alla begravningar går jag utoch dricker.. jag sitter på en toalett och ville se känna smärta så jag skar mig.och det blöde polis kom och jag bad om hjälp fick ingen….så jag tänkte jag förstorar allt mer polis fatta inget…så dom tog mig till bsyket. Var där en månad med. En lycko pilla som skulle fixa allt jag sörjde bara. Pillan gjorde att jag förlora min familj mina voxna barn som inte parter med mig inte min hexa till tant heller fins inga pengar ju ….ända andledningen att jag får låna rummet…hade du inte haft mörka tankar hade du åkt ut på en gång….denna kvinna har jag levt med sen 14 år nu är jag snart 48….och vi bara bråkar…-.jag blev sjuk 2009 och legat i sägen sen des….ingen pratar med mig alls min doter bor hemma hon svarar aldrig mig på tele eller sms MIT ex hjälper mig tar tid att hjälpa mig med sånt jag inte klarar än. Som att gå och hämta min medeciner 200m härifrån hmm….hon pratar bara i telefon skitsnack om andra meniskor….hon lever på sus och jag är förtidspensionerad …..lämnajag henne ställer hon till ett helvet för mig biter mig i benen allt för att inte gå….utan min lön har hon inget. petalat sina räkningar..från Ikea lån fron sin mor…för att hon vill ha lite nya grejer då och då…..där går mina pengar… jag äter knappt kostar inget jag äter bara grönt…..jag och hon vill att jag ska ut hör ifrån…det har hon sagt många gånger…..jag förstår mer idag….när  jag träfa henne blev hon min mamma så var det…hon har gillat mig det tror jag för hon slog alla andra som gilla mig……jag hoppas jag slipper allt skit och få trefa någon som jag en dag…..jag har ju 30 år till hoppas jag…men stora frågan är hur kommer jag från det här…..ha det best alla ni goa meniskor du med där uppe