Total ensamhet pga tillitsbrott

I exakt 1 år har jag förutom vårdpersonal varken haft kontakt eller klarat av vänner, kollegor, bekanta eller familj överhuvudtaget. Sista personen jag umgicks med var någon som skulle bli sista droppen innan jag helt gav upp alla kontakter pga psykiskt ohälsa. Även om jag vill har jag varken energi eller råd att skaffa nya vänner eller vara social. I 2 år har jag inte hört av min familj och samtidigt slutade jag jobba. Jag är högutbildad, var högfungerande och ordningsam utåt men ändå alltid ett problematiskt liv inombords som ställde då och då till det men lyckades alltid va just ovanför ytan. För många trauman i barndom som i vuxenlivet som nu kommit ikapp. Jag har förstört mitt eget liv ingens fel men jag hade inget stöd och ingen älskade mig på riktigt även om jag var omtyckt av en del. Jag tappade alla trådar, är utfattig och skuldsatt. Inget självförtroende och känner mig förbrukad. Vem vill ha en 33 årig invandrarkvinna med olika psyko och sociala diagnoser. Insett att grunden till min ledsenhet/självdestuktivitet är brott mot tilliten. Var för känslig, var för snäll och omtänksam. En lojal person alla kunde lita på. Ändå svek alla, alla lämnade mig och alla gick vidare. Villeinte hysa agg, ville inte vara besvärlig men försökte hårt vara mig själv sann. Jag var aldrig jobbig och krävande utan försökte göra rätt på flera sätt men hur många gånger kan ja förlåta eller börja om. Det går inte längre och värst är inte ensamheten eller att jag känner livet gå ur mig för varje dag utan faktumet att sjukvården och socialtjänsten sviker mig. Efter 1 år är jag på samma ställe, provade alla deras lösningar men fortf inga nya utredningar, inga mediciner inga varaktiga terapier eller kontakt. Jag har hamnat mellan stolar och får inte leva ut all potential jag har för att jag blivit sjukare i en ond cirkel. Blir konstant ifrågasatt på alla sätt. Kan ej längre vakna upp och vara en annan persona och kämpa/börja om. Jag behöver adekvat och kraftfull professionell hjälp. Snälla se mig, läs mina journaler, ge mig chansen att hjälpa mig själv.

Det går inte att bli en annan person än sig själv men jag hoppas att du ändå orkar kämpa på. Vet du vad som gjort att sjukvårdens och socialtjänstens lösningar inte fungerat? Har du någon fundering om vad som skulle fungera för att hjälpa dig just nu?

Anonym skrev:

I exakt 1 år har jag förutom vårdpersonal varken haft kontakt eller klarat av vänner, kollegor, bekanta eller familj överhuvudtaget. Sista personen jag umgicks med var någon som skulle bli sista droppen innan jag helt gav upp alla kontakter pga psykiskt ohälsa. Även om jag vill har jag varken energi eller råd att skaffa nya vänner eller vara social. I 2 år har jag inte hört av min familj och samtidigt slutade jag jobba. Jag är högutbildad, var högfungerande och ordningsam utåt men ändå alltid ett problematiskt liv inombords som ställde då och då till det men lyckades alltid va just ovanför ytan. För många trauman i barndom som i vuxenlivet som nu kommit ikapp. Jag har förstört mitt eget liv ingens fel men jag hade inget stöd och ingen älskade mig på riktigt även om jag var omtyckt av en del. Jag tappade alla trådar, är utfattig och skuldsatt. Inget självförtroende och känner mig förbrukad. Vem vill ha en 33 årig invandrarkvinna med olika psyko och sociala diagnoser. Insett att grunden till min ledsenhet/självdestuktivitet är brott mot tilliten. Var för känslig, var för snäll och omtänksam. En lojal person alla kunde lita på. Ändå svek alla, alla lämnade mig och alla gick vidare. Villeinte hysa agg, ville inte vara besvärlig men försökte hårt vara mig själv sann. Jag var aldrig jobbig och krävande utan försökte göra rätt på flera sätt men hur många gånger kan ja förlåta eller börja om. Det går inte längre och värst är inte ensamheten eller att jag känner livet gå ur mig för varje dag utan faktumet att sjukvården och socialtjänsten sviker mig. Efter 1 år är jag på samma ställe, provade alla deras lösningar men fortf inga nya utredningar, inga mediciner inga varaktiga terapier eller kontakt. Jag har hamnat mellan stolar och får inte leva ut all potential jag har för att jag blivit sjukare i en ond cirkel. Blir konstant ifrågasatt på alla sätt. Kan ej längre vakna upp och vara en annan persona och kämpa/börja om. Jag behöver adekvat och kraftfull professionell hjälp. Snälla se mig, läs mina journaler, ge mig chansen att hjälpa mig själv.

“Insett att grunden till min ledsenhet/självdestuktivitet är brott mot tilliten. Var för känslig, var för snäll och omtänksam. En lojal person alla kunde lita på. Ändå svek alla, alla lämnade mig och alla gick vidare.”

Är det kanske så att du “drar dig undan” när en person visar intresse för dig pga att du är rädd att bli lämnad i framtiden?