Hem > Forum > Ensamhet > Total ensamhet

Total ensamhet

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Avatar

    Jag är helt ensam och har inga vänner eller bekanta överhuvudtaget. Har mina föräldrar, men de har jag aldrig haft så bra kontakt med så det är mest ytligt. Har i övrigt bokstavligen inte träffat eller pratat muntligt med en endaste person på runt 8 månader, om man inte räknar typ att passera folk i matbutiken som att träffa någon.

    Försöker hela tiden hitta andra att skriva med, även om jag har svårt att finna energi till det eftersom det aldrig fungerar eller leder någonstans, men enda man kan göra när man befinner sej på botten är ju att antingen helt ge upp eller försöka vara glad och positiv och fortsätta försöka ändå.

    Men brukar bli att jag går in på typ nån datingsida eller nått och bläddrar igenom och läser presentationer i en halvtimme och sen stänger ner det utan att ha hittat någon som ens känts värd att försöka skriva till, och jag ändå föredrar när andra skriver till mej först. För dels så kan jag aldrig hitta någon jag känner något gemensamt med, och dels så brukar ingen vara intresserad av att prata med mej. De flesta brukar oftast kännas alldeles för normala, och jag kan ge folk en chans, men jag brukar alltid vara mej själv och vara ärlig och öppen om allt, och oavsett vem jag försöker prata med och lära känna och hur mycket jag än anstränger mej och intresserar mej för dem så fungerar det inte och rinner ut i sanden inom högst nån vecka, för har ändå pratat med åtminstone ett par hundra st genom åren även om jag inte har något minne alls av de flesta.

    Den enda det någonsin fungerat bra med var en deprimerad och rätt ensam tjej med ADD som tidigare hade gjort ett par självmordsförsök och haft allvarlig anorexi och var permanent sjukskriven efter att ha blivit utbränd av att anstränga sej för mycket med att försöka vara normal och fått hoppa av sin socionomutbildning. Med mera. Och det fungerade inte perfekt för blev ofta missförstånd eftersom hon ofta var trött och inte orkade prata så mycket eller svara på saker, men henne pratade jag med oftast varje dag i några år och allt var som sagt långt från perfekt men har aldrig varit lyckligare än vad jag var då eller känt mer gemensamt med någon, för vi var båda lika dysfunktionella, och betydelsefulla för varandra. Och brukade spela dataspel ihop och annat, och även träffas då och då även om hon bodde nån timme bort, och hon sa flera gånger att hon ville ha mej som vän för resten av livet och jag kände likadant; att jag bara ville vara med henne så mycket som det var möjligt för evigt. Men allt blev sämre efter ett tag pga dålig kommunikation, och slutligen träffade hon och började dejta en annan kille ett tag, och då blev det en del missförstånd och känslor från båda sidor under nån vecka, och hon har inte sagt ett enda ord till mej sen dess. Saknar henne.

    Ut och träffa folk IRL är hursomhelst inget alternativ för jag är fullkomligt värdelös på att få kontakt med folk IRL som jag inte känner sen tidigare. Blir bara inåtvänd och stressad då och klarar inte så mycket mer än att svara kort på tilltal. Har misslyckats med alla typer av försök jag någonsin gjort med det, typ åkt iväg på en mindre musikfestival i tre dagar ensam och utan packning för att försöka motivera mej själv att vara mer social. Men brukar fungera rätt bra om jag pratat med en person online innan och lärt känna den eftersom jag slappnar av mer då. Förutom att om ingen vill prata med en så kan det ju heller aldrig leda till att man träffar någon.

    Större delen av skolgången så pratade jag knappt med någon heller och gick alltid bara direkt hem efter skolan och stannade där. Även om jag trivdes bäst med att vara ensam och osocial på den tiden. Tills jag blev kär i en tjej jag gick i samma klass med i gymnasiet, och klarade aldrig att prata med henne men planerade att säga att jag tyckte om henne på nått vis, men så blev hon tillsammans med någon annan istället innan jag vågade säga något och sen slutade vi gymnasiet. Men två och ett halvt år senare så mailade jag henne, eftersom jag saknade henne så mycket och hade tänkt på henne varenda dag sen dess, och hon var den första person jag lärde känna ordentligt och vi blev tillsammans ett par månader, men fungerade aldrig så bra för vi hade egentligen väldigt lite gemensamt. Men av alla jag pratat med sen henne så har jag träffat typ fem personer, och alla utom en av dem (den längre upp) bara 1-2 gånger.

    Har i övrigt aldrig haft något arbete heller och kommer med största säkerhet aldrig att ha det.

    Brukar iaf ha lätt för att sysselsätta mej, så spenderar dagarna med att spela dataspel, kolla allt möjligt på youtube, lyssna på musik och läsa saker, och en massa annat sånt. Medan jag hela tiden för att inte må dåligt försöker glömma bort och undvika att tänka på hur ensam jag är och hur meningslöst allt är och hur tom framtiden är och hur mycket hellre jag hade velat ha någon att umgås och göra saker tillsammans med.

    Hejsan

    vi kan snacka/skriva om du vill 🙂 hojta till

    Hejsan, Removed user, om du kommer tillbaka och ser detta, så hör gärna av dig. Vi kan skriva, om du vill.

    Kanske ses om vi finns nära varandra i detta avlånga land.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.