Hem > Forum > Ensamhet > Tjejen som kom fram och ville tala med mig…

Tjejen som kom fram och ville tala med mig…

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Hej alla här på Mind Forumet.

    * Tjejen som kom fram och ville tala med mig…

    * Är inlagd på en vårdavd pga självmordsrisken och mår jättedåligt SJÄLV nu…

    * Satt igår på sena e.m. och åt middag och dök en annan ung tjej upp framför mig och ville tala med mig…

    * Har ALLTID känt mig sååå oerhört LIVRÄDD att bli DÖMD och tala med yngre tjejer men vi kunde verkligen prata med varandra pga vi båda hade samma hemskheters bakom oss, alltså ”våldtäktsoffer”, jag i barnåldern och hennes historier var tydligen mer färska som sagt, kan säga fel här pga jag som gentleman på hög nivå frågade inga s.k. detaljerade frågor men vi förstod varandra på direkten…

    * Satt en bra stund med henne och pratade om allt möjligt mellan himmel och jord, att vara våldtäktsoffer, och hur förstörd man bli, och att man behöver prata ut om tuffa händelser i livets gång, och terapiform som PTSD är något jag väntar på att få, arbetslivet, och hur man kan få stöttning från sin familj/anhöriga eller vänner/kompisar osv…

    * Hon frågade imorse, denna Midsommarhelgsdagar till ära om jag hade sovit bra men jag plågas av sååå många fruktansvärda bilder som kommer till mig om de övergrepp jag utsatts för i barnålder 6/7 års åldern och uppåt…

    * Läste i DN, 180621 i DN Lördag om Eva Rydberg en artikel om hennes liv både av- och på teaterscenen, även fast det var Torsdagstidningen på Sid 10 följande; ”Barndomen, åh om någon visste hur viktig barndomen är för oss människor.”  Kan bara instämma fullt ut.

    * Och om barndomen då blir traumatiska upplevelser / PTSD då är barndomen inte alls sååå roligt att vara i…

    * Denna unga tjej berättade om att hon hade blivit både våldtagen av killar och hjärntvättad av någon annan människa. Det gör sååå fruktansvärt ONT i mig pga jag med mina begåvningar kunde jag känna hennes smärta i kroppen min och hur hon mådde, samtidigt som jag pratade med henne…

    * Vad är samhället på väg i för riktning?

    * Hur kan andra människor ens tro att man kan bara ta andras kroppar och äga rätten att göra vad dom vill med en annans kropp, för att uppfylla deras sexuella lust och njutning etc, sååååå fruktansvärt som är själv utsatt av sådana hemskheter fast i min unga  barnålder ????????????

    * Blir sååååååååå ARG och BESVIKEN på hur människor tänker, det räcker att läsa både i Svd och DN om hösten 2017, ang. ”MeToo-Kampanjen” som blev ringar på vattnet kan man VERKLIGEN säga här… Och det lär absolut INTE sluta här… Toppen på ett isberg är det definitivt…

    * Skulle vilja föreläsa för skolans värld, intresseorganisationer, staten, statliga myndigheter, näringslivet och vårdkedjan i storhet om hur det är att leva med våldtäkterna i sitt minne och hur man kan förhindra och hjälpa i god tid den drabbade oavsett kön, så att snabba insatser kan sättas in än att TOTALT ignorera och vända sig utan ingen som ingriper oavsett skolpersonalen, skolsköterskor, skolkurator, lärare, rektor, vården, mottagningar???

    * Hoppas någon här på Mind Forumet vill skriva till mig här i denna nya tråd/inlägg jag nu har startat här…

    Önskar er alla en fortsatt trevlig Midsommarhelg…

    På återseende…

    Hej, jag hoppas du får fler svar på den här tråden. Det jag har problem med är inte en fysisk våldtäkt, men mer en psykisk. Det handlar om en tjej som ger sig ut för att vara jag och raggat upp olika män och haft nät/telefonsex med dem i mitt namn. För pengar. Det är rätt komplicerat och har hållit på länge. Och det handlar egentligen om en täckmantel för prostitution. Alltså, det finns prostituerade som gör så här för att det de gör ser mer legitimt ut om de låtsas vara vanliga människor istället för prostituerade. Problemet med det är att man får skulden för det, men på ett sånt sätt att ingen nånsin riktigt konfronterar en med det. Och då får man aldrig en chans att säga ”nej, det är inte jag”.

    Juridiskt är det inte en våldtäkt men moraliskt och psykiskt är det det. Och med den här formen kan man aldrig veta om det är över eller inte. Jag har levt med det här i flera år och det ser ut som om det aldrig tänker ta slut. Och det går inte att komma åt den person som driver det, även om man är ganska säker på vem det är. Man kan väl säga att det är en form av stalking. Men det görs på ett sånt sätt att man aldrig kan konfrontera den som förföljer en.

    Vad jag verkligen känner igen mig i, från din beskrivning, är att man inte kan prata med nån om det. Att ingen förstår hur det är.

    Mitt problem är inte riktigt samma som ditt, så egentligen kanske jag borde starta en egen tråd om det. Men jag måste i alla fall fråga om du nånsin har hittat nåt forum eller nån förening, stödgrupp eller liknande som jobbar med att hjälpa våldtäktsoffer. Det låter inte så. Men jag hoppas att det finns nånting… och att det finns nån sorts hjälp att få.

    Som sagt, jag hoppas fler engagerar sig i den här frågan.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.