Alltså hela mitt liv är det som att jag behövt kämpa hårdare än andra för att på något vis vara en del av en gemenskap.
Det är så svårt att beskriva. Jag är inte egentligen deprimerad. Jag går upp varje dag, jag kan ta ansvar för saker, är till och med väldigt handlingskraftig om jag får säga det själv. Jag har ordning på jobb, ekonomi och allt därtill. Ändå har jag under snart 10 års tid brottats med långa perioder av tankar om att jag inte vill leva. Men det har liksom sin konkreta anledning.
Jag ÄR så jävla ensam och har alltid varit mer eller mindre. Jag har haft/har ett fåtal vänner som jag tyckt riktigt bra om, men de har liksom alltid blivit att vår kontakt runnit ur sanden så fort jag struntat i att ta initiativ, eller så har de en vän i sin tur som är närmre dem än vad jag är. Under hela min uppväxt var jag förvisso vansinnigt blyg, men har kommit över det värsta i vuxen ålder och har under senaste fem åren kanske ändå börjat tycka att jag är en smart & rolig person med stort hjärta. Jag har försökt allt folk säger om att exponera sig för andra människor, lyssna på dem, flytta fokus från dig själv. Ställ följdfrågor. Så får man dem att gilla dig. Men hur jag än vrider, vänder och försöker så fastnar inga nya människor i mitt liv. Jag tycker det finns människor som är betydligt tristare, ytligare, rent av taskiga människor som ändå lik förbannat har en fårskock efter sig som actually tycks gilla dem – och de verkar inte ens ha behövt jobba för det.
Mitt liv känns som att
Jag passar aldrig in, någonstans alls. Jag känner mig aldrig hemma.
Jag är som teflon för människor. De liksom bara glider av mig.
Och som sagt – I snart 10 år har jag brottats med perioder av tankar om att jag nog ändå inte tycker livet är värt besväret. Jag har liksom inte egentligen haft några planer på att verkställa det, men ändå finns dem i bakhuvudet som någon sorts erotisk fantasi. Livet känns lite som ett av alla dessa skitjobb man haft när man var yngre och när man äntligen säger upp sig
– Nej, det var helt enkelt inte för mig. Hejdå.
Jag är så trött på att behöva jobba 52 gånger hårdare än alla andra och ändå precis typ lyckas hålla mig ovanför vattenytan. Jag är så in i helvetes trött på att aldrig känna mig hemma i någon gemenskap. Eller efterfrågad, eller saknad.
Någon som känner igen sig?