Hem > Forum > Ensamhet > Teflon

Teflon

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Alltså hela mitt liv är det som att jag behövt kämpa hårdare än andra för att på något vis vara en del av en gemenskap.
    Det är så svårt att beskriva. Jag är inte egentligen deprimerad. Jag går upp varje dag, jag kan ta ansvar för saker, är till och med väldigt handlingskraftig om jag får säga det själv. Jag har ordning på jobb, ekonomi och allt därtill. Ändå har jag under snart 10 års tid brottats med långa perioder av tankar om att jag inte vill leva. Men det har liksom sin konkreta anledning.

    Jag ÄR så jävla ensam och har alltid varit mer eller mindre. Jag har haft/har ett fåtal vänner som jag tyckt riktigt bra om, men de har liksom alltid  blivit att vår kontakt runnit ur sanden så fort jag struntat i att ta initiativ, eller så har de en vän i sin tur som är närmre dem än vad jag är. Under hela min uppväxt var jag förvisso vansinnigt blyg, men har kommit över det värsta i vuxen ålder och har under senaste fem åren kanske ändå börjat tycka att jag är en smart & rolig person med stort hjärta. Jag har försökt allt folk säger om att exponera sig för andra människor, lyssna på dem, flytta fokus från dig själv. Ställ följdfrågor. Så får man dem att gilla dig. Men hur jag än vrider, vänder och försöker så fastnar inga nya människor i mitt liv. Jag tycker det finns människor som är betydligt tristare, ytligare, rent av taskiga människor som ändå lik förbannat har en fårskock efter sig som actually tycks gilla dem – och de verkar inte ens ha behövt jobba för det.

    Mitt liv känns som att
    Jag passar aldrig in, någonstans alls. Jag känner mig aldrig hemma.
    Jag är som teflon för människor. De liksom bara glider av mig.

    Och som sagt – I snart 10 år har jag brottats med perioder av tankar om att jag nog ändå inte tycker livet är värt besväret. Jag har liksom inte egentligen haft några planer på att verkställa det, men ändå finns dem i bakhuvudet som någon sorts erotisk fantasi. Livet känns lite som ett av alla dessa skitjobb man haft när man var yngre och när man äntligen säger upp sig
    – Nej, det var helt enkelt inte för mig. Hejdå.

    Jag är så trött på att behöva jobba 52 gånger hårdare än alla andra och ändå precis typ lyckas hålla mig ovanför vattenytan. Jag är så in i helvetes trött på att aldrig känna mig hemma i någon gemenskap. Eller efterfrågad, eller saknad.

    Någon som känner igen sig?

    Avatar

    Om jag gör!

    Jag har flyttat runt i Sverige så en del av min ensamhet beror säkert på det. I skolan dög jag bara när det blev frågan om att tala med rektorer och andra myndighetspersoner eftersom jag inte hade några hämningar att prata med någon.

    Jag har en brorson som beskriver sin situation på något liknande sätt. I hans fall kan det bero på att han har Aspergers syndrom som gör att han inte riktigt vet hur han ska läsa av andra människor och alla problem som uppstår med det…

    Själv är jag inte blyg men det funkar inte jag är en fyrkant i ett runt hål. Den känslan försvinner inte så lätt.
    Men jag har märkt att det blivit bättre när jag sökt mig till andra kretsar än de jag hängt i tidigare. När jag började arbeta med saker som intresserar mig och skaffa mig utbildning så har jag upptäckt att man till och med uppskattar min nördiga stil och inom mitt yrke som lärare har jag oxå träffat kollegor som jag numera räknar som nära vänner.

    Jag har oxå hittat vänner via cybern – kanske inte alltid personer som jag kan träffa här och nu men som jag ändå har betydelsefulla relationer till eftersom det inte spelar någon roll var man bor. Till och med kontakten med släktingar sker numera via facebook och liknande.

    Hur ser din ensamhet ut? Vad är tror du din ensamhet beror på?

    Jag prenumererar på tråden så jag ser fram emot att prata med dig om detta…

    Jag har alltid kännt mig ensam… jag har försökt att passa in… vara som alla andra.. jag har fått vänner men kan inte hålla kvar dom då jag inte hör av mig eller vårdar relationerna. Men nu när jag blivit äldre (33 år) så har jag lärt mig att acceptera att jag bara helt enkelt inte är som alla andra eller som samhället vill att jag ska vara… följa den röda linjen och ”AP-AP-AP…” nu sticker du ut för mkt och är konstig.

    Äh, vem vill egentligen vara som alla andra? Sjukt tråkigt! Var dig själv istället! De som inte accepterar det är inte rätt för dig och är inte värda dig.

    Sen ang vänskaper så får jag faktiskt anstränga mig. Jag är inte den som sticker ut och behöver prata i ett sällskap om jag inte känner mig väldigt bekväm. (Sällan)

    Då får jag tänka extra mkt på det och tex prata även fast jag inte vill. Svårt sånt här.. men det bästa och mest uttjatade uttrycket jag kan ge dig är Var dig själv.. eller än böttre, var sann mot dig själv

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.