Om 3 veckor är det skolavslutning, jag går i nian och det betyder att vi går vidare till gymnasiet. Alltså är det de sista 3 veckorna där jag ser mina enda vänner nästan varje dag. Det är väl inte så jobbigt i sig, sen när de vännerna är den enda anledningen att jag lever är en annan femma. Har varit djupt deprimerad i 3 år nu, har social ångest, PTSD och “separationsångest”. Bör även tillägga självmordsbenägen…
Mina två vänner är allt jag har, enda anledningen att jag går upp varje morgon, enda anledningen att jag lever. De betyder obeskrivligt mycket, kanske för att de brytt sig relativt mycket eller för att jag må ha en småcrush på båda av dem. Som sagt går det mot sommarlov, det har alltid varit svårt för mig. Jag vet inte varför. Men då har jag alltid gått vidare eftersom jag vet att jag ser dem om 2 – 3månader igen. Men nu så går vi vidare till gymnasiet, och vi går inte på samma. Det betyder att jag inte kommer kunna se dem varje dag, det känns som om jag kommer tappa allt.
Jag vet att det är livets hårda skola men, min värld kretsar kring dem. Att tappa dem kommer lämna mig helt ENSAM. Jag vill inte, jag kan inte lämna dem.
De vet att jag har försökt begå självmord, och de säger hela tiden att de kommer bli förkrossade etc, att de inte vill att jag ska göra det. Jag vill inte heller göra det, men jag vill inte heller känna smärtan när dem har gått. Jag lutar nog mer åt att se till att problemet inte uppstår, när jag vilar lugnt.
Jag har sagt detta till skolkuratorn, min terapeut och nämt det lite med mina kompisar. Men alla bara förminskar problemet, det kommer gå bra, ni kommer ses kanske var 3e månad. Du klarar dig fint. Men nej det gör jag inte, jag blir tårögd av att skriva detta, hur i hela friden ska jag klara att inte se dem varje dag. Det låter som om jag är besatt, jag kanske är det. Men jag önskar jag inte var det.
Hjälp,.,.,.,.,.,
Tack för att du brytt dig om att läsa!
