Frivilligt övergiven
-
Enligt min terapeut är den största orsaken till mitt mentala illamående bristen på nära & varma relationer, hans uttryck.
Jomen jag kan köpa att det är en bidragande orsak, men inte hela, och det gör våra samtal problematiska eftersom han är övertygad om att han funnit en lösning på problemet medan jag fortfarande står och stampar och håller med om att “visst, vi har identifierat ett problem men absolut inte närmat oss en lösning”.
För jag är livrädd för “nära & varma” relationer, och lösningsförslaget “skaffa nära & varma relationer” är därmed inget alternativ.
Jag är tämligen livrädd för människor över lag, eller nej, det är en överdrift. Men jag ogillar de flesta människor, några är jag rädd för, en del äcklas jag av, ganska många irriterar mig och så finns det de där som jag respekterar, accepterar eller till och med tycker om lite. Eller mycket. Men oftast på minst en armslängd.
Men jag har jättemånga bekanta. Eller folk som jag känner ytligt. Sådana som jag aldrig varit hemma hos och som definitivt aldrig kommer sätta sin fot hemma hos mig.
Och jag har ett väldigt litet fåtal vänner. Personer som oxå har trasiga skor och själar och försöker hanka sig fram så gott det går. Jag låter dem ringa när de behöver prata av sig eller ringer enbart för att artigt fråga hur de mår. Jag är så rädd för att upplevas som en börda.
När jag ser mig själv i spegeln ser jag en börda. Det är ett pluffsigt ansikte som möter mig, med tårfyllda ögon som desperat vädjar om att få byta ansikte, byta själ att spegla. Jag ser så enormt trött ut. Jag är så enormt trött.
I min strävan efter att utöka mitt kontaktnät samt öka risken/möjligheten att drabbas av tillfällen att skapa “nära & varma” relationer tänkte jag att jag skulle börja med en lagsport. Det verkade lovande och nästan lite roligt tills laget bestämde att det var dags för kick-off. Då fick jag så ont i magen att jag var tvungen att sluta. Så jag tackade för mig innan det nästan lite roliga hunnit börja, innan jag ens hunnit få några bekanta. Innan jag hunnit råka ut för risken att möta människor som skulle ha potentialen att bli “nära & varma” relationer. Jag sa tack & hej och tyckte jag tagit ett moget beslut men gick direkt och ställde mig utanför fönstret för att titta på kickoffen där inne i värmen medan tårarna av ensamhet frös till is under de oändligt trötta ögonen.Avregistrerad användareHej, riktigt tråkigt att höra att du känner så. Jag kan relatera lite själv till det du säger, just nu när jag skriver detta känner jag mig ensam, övergiven trotts Jag har några “nära & varma” relationer som du beskriver. Jag känner att det inte räcker, inte att jag vill ha mer men jag känner att jag vill att mina “nära & varma” relationer ska vara annorlunda eller med andra personer. Jag vet att det kan låta väldigt själviskt, något jag redan klandrar mig för, men när jag kolla på andra hur deras relationer ser ut jämfört med mina blir jag ledsen. Varför gillar inte just den personen mig? Vad gör jag eller vad har jag gjort för fel för att inte bli omtyckt? Det blir bara svårare och svårare att hitta nya vänner med åldern, just nu är jag 25 år.
Du är verkligen inte ensam om att känna dig övergiven eller ensam.
Avregistrerad användareJag känner med er bägge. Är 30 nu och på ett sätt känns det som att mitt började på riktigt nyligen. Det kan jag tacka AcA för. Alla tankar ni beskriver har jag haft och har även idag.
Ville bara tipsa om det som kanske löser ert problem.
Ta hand om er!
Känner igen detta. Svårt att hitta människor jag får varma känslor för. Får dåligt samvete när jag inte vill fortsätta träffa personer som kanske vill träffa mig.
Hur förklarar man att man inte vill fortsätta träffas? Ofta tror personen att hen gjort något fel, men så behöver det inte vara. Jag bara känner att det inte kan bli någon varm eller nära vänskap. Ibland retar jag mig på vissa personer och då funkar det inte heller.
Så vad säger man till dem som tar för givet att man ska ses igen? Tycker det är väldigt svårt.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.