Hem > Forum > Ensamhet > Svårt skapa relationer, Funkar bra i början, men sen blir jag osäker

Svårt skapa relationer, Funkar bra i början, men sen blir jag osäker

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • Trådstartaren

    Hej är lite deppig över att jag har så svårt att känna mig trygg med andra människor. När jag börjar i en ny grupp människor så blir det alltid samma sak, de andra finner varandra och jag går själv. Det beror inte på att folk inte gillar mig, för jag har samtidigt känslan av att många känner sig avfärdade av mig,  fast jag inte menar så. Kan börja bra  och jag är trevlig och rolig första tillfället vi ses, men sen andra gången eller tredje, så blir det fel. När jag då vid andra tillfället ser andra har roligt med varandra känner jag automatiskt att jag är utanför och drar mig undan. Fast det inte är så. Tex har jag svårt för att gå fram till folk ohc börjar prata. Eller så blir jag bara paniskt rädd och flyr nästan handgripligt när folk försöker få ögonkontakt med mig. Ögonkontakt är jobbigt.

    Det är trixigt. Tror det hela beror på att jag har en erfarenheter av att folk har övergivit mig när jag var liten. Och jag kände mig inte heller trygg hemma.

    Ja är ganska introvert, men bara jag känner mig bekväm gillar jag att umgås med folk.

    Tror också jag hittar på en massa skäl för att inte gilla folk för att hindra mig själv att bli allt för ledsen. Känner ofta att jag inte har något gemensamt med folk, att de är för ytliga, för seriösa, för allvarliga, för tramsiga osv. JObbigt för jag vill gilla folk och jag vill gärna ha 1-2 nära vänner. Det är allt jag begär, men det verkar svårt. Jag trivs också bra i mitt eget umgänge och gör mycket själv.

    Jag har några kontakter men i de flesta fall så bygger det på att jag tar initiativ (vilket jag inte gillar), och jag känner mig ofta ansträngd tillsammans med dem. Så jag orkar inte umgås så mycket. Tror folk känner av min osäkerhet och ansträngdhet och då blir de osäkra själv. Avskyr att vara klängig, så jag är oftast inte så på och då känner folk sig avvisade. Och låter mig bestämma när vi ska ses, vilket jag inte gillar för det är jobbigt och det är risk för mig att bli avvisad. Samtidig är jag för på ibland (då jag anstränger mig) och då tycker folk att jag är himla konstig. Folk vill ju umgås med dem som de känner sig avslappnade med. Är snart medelålders så suck!

    Är det någon som känner igen sig?? Tips på en bra strategi?

     

    Har samma problem. Är medelålders.Aldrig haft vänner . De jag träffar är arbetskamrater.Det jag ofta har märkt är att ett par, några som liknar varann börjar umgås och pratar om samma saker De förstår varann direkt och jag blir utanför. Jag äter oftast lunch ensam på jobbet. jag måste anstränga mig för att få vara med och det blir bara tillämpat,  konstigt. Det verkar som jag inte behövs.Då går jag undan för jag orkar inte känna mig som femte hjulet. Min ensamhet är ofrivillig. Har lättare att få killar och dom blir mina kompisar istället.Det brukar funka bra att vara både kompis och ihop. Men det håller inte av andra orsaker.Mitt längsta förhållande har varat i 6 år, det jag har nu.Alla killar jag varit ihop med ringer och vill träffas regelbundet. Men det vill inte kompisar, det blir bara jag som hör av mig. Några undantag finns, men dom har pengar och jag är fattig så kan inte följa med på resor, spa middagar shoppingturer osv Och dom pratar om sånt som kostar, nytt kök, hus lägenheten osv osv Jag vet tyvärr inte hur man gör, hatar att inte få vara mig själv. Är ingen 20 åring längre är över 50… så orkar inte låtsas vara intresserad av sånt jag inte är intresserad av.

    Håller med om att ögonkontakt är jobbigt! har tränat mycket på att kunna ha det. Men är okej för mig om folk inte alltid ser mig i ögonen. Förstår ju varför!

    Jag tror det handlar om hur man ser på sig själv, sin självbild och självkänsla. Det är svårt att umgås med andra om man är osäker och känner att man inte duger och räcker till. Man kanske själv tvivlar på om man är en tillräckligt intressant person som har något att tillföra andra. Man måste börja med sig själv innan man kan bygga relationer med andra.

    Känner igen mig i det du skriver. Jag har jobbat jättemycket med min självkänsla och gör det fortfarande. Det går inte att ständigt vara rädd att bli lämnad, övergiven och bortvald för det finns inga garantier. Du måste våga ta risker för att kunna uppnå dina drömmar. Om man drar sig undan signalerar man till andra att man vill vara ifred, man skapar själv sin ensamhet när man kanske i själva verket längtar efter att känna gemenskap, höra till och bli omtyckt. Du skriver om saker som hände i din barndom, det kan fortfarande sitta kvar. Har du någon kontakt inom vården? Tror du behöver bearbeta det som varit innan du kan gå vidare.

    Ser det som ett bra tecken att du trivs i ditt eget sällskap, att du klarar av att göra saker ensam. Jag tror på att du kan vända det här till något positivt.

    Trådstartaren

    [tt kök, hus lägenheten osv osv Jag vet tyvärr inte hur man gör, hatar att inte få vara mig själv. Är ingen 20 åring längre är över 50… så orkar inte låtsas vara intresserad av sånt jag inte är intresserad av.[/quote]

    Ja vi verkar lika. Det är kämpigt men känner väl som du, man är medelålders och orkar inte vara någon annan än sig själv.  Jag trivs dock ganska bra på jobbet. Från och till har jag kul med folket där. perioder känner jag mig utanför. Men har liksom inte personlig relation till någon. Men tror att jag nu kanske har början på en personligt relation på jobbet. Inte speciellt djup men vi går och lunchar ibland. Hur länge nu det varar… Peppar peppar. Ska försöka fortsätta kämpa men deppar ibland.

    Trådstartaren

    Håller med om att ögonkontakt är jobbigt! har tränat mycket på att kunna ha det. Men är okej för mig om folk inte alltid ser mig i ögonen. Förstår ju varför!

      Bra jobbat! jag antar det är för mig bara att acceptera när det inte funkar och inte tappa orken. Det blir som det blir!

    Trådstartaren

    Jag tror det handlar om hur man ser på sig själv, sin självbild och självkänsla. Det är svårt att umgås med andra om man är osäker och känner att man inte duger och räcker till. Man kanske själv tvivlar på om man är en tillräckligt intressant person som har något att tillföra andra. Man måste börja med sig själv innan man kan bygga relationer med andra. Känner igen mig i det du skriver. Jag har jobbat jättemycket med min självkänsla och gör det fortfarande. Det går inte att ständigt vara rädd att bli lämnad, övergiven och bortvald för det finns inga garantier. Du måste våga ta risker för att kunna uppnå dina drömmar. Om man drar sig undan signalerar man till andra att man vill vara ifred, man skapar själv sin ensamhet när man kanske i själva verket längtar efter att känna gemenskap, höra till och bli omtyckt. Du skriver om saker som hände i din barndom, det kan fortfarande sitta kvar. Har du någon kontakt inom vården? Tror du behöver bearbeta det som varit innan du kan gå vidare. Ser det som ett bra tecken att du trivs i ditt eget sällskap, att du klarar av att göra saker ensam. Jag tror på att du kan vända det här till något positivt.

      ja du har rätt. Jag vet. Det är ju ju bara mina gamla hjärnspöken som uppsöker mig. Jag tycker dock att jag vågar mycket och anstränger mig mycket. Det är min upplevelse. Kan anstränga mig mycket under en period eller vid ett par tillfällen. Sen behöver jag sitta inne och slicka såren i ett par månader. Jag bara önskade allt kunde vara lite enklare. Kanske anstränger jag mig för mycket och blir för utsliten? Svårt att hitta det där lagom-läget. jag ska tänka på vad du säger. 🙂

    Det kan absolut vara så att du försöker för mycket och att det blir väldigt jobbigt. Det låter som du har höga krav på dig själv. Glöm inte bort att du duger som du är. Om du börjar tro mer på dig själv behöver du inte bry dig lika mycket om vad andra tycker. Oftast är det man själv som skapar osäkerheten, man upplever själv att man inte är tillräckligt bra medan omgivningen ser det på ett annat sätt. När du känner dig mer trygg och hemma i dig själv kommer du också våga ta kontakt med andra och även känna dig avslappnad.

    Jag känner mig trygg med dom som pratar med mig, vänder sig till mig när jag pratar och visar intresse, vill svara osv men det är knepigare med dom som har ett avståndstagande kropps språk och bara pratar med andra eller har otydliga tvetydiga  kommentarer.Pratade  med en man på jobbet, han svarar direkt, förstår andemeningen i det jag ska säga, inga misstänksamma blickar osv det är så lätt att kommunicera då.Jag blir helt annan när jag pratar med en person som är sån.

    Det är svårt att få kontakt med människor som är avståndstagande eller bara svarar på tilltal. Man får acceptera att alla inte vill prata. Som du själv säger är det lättare med en person som svarar och förstår och även har ett öppet kroppsspråk. Du får helt enkelt strunta i dem som inte bryr sig och istället fokusera på det som är positivt för dig.

    Det är svårt att få kontakt med människor som är avståndstagande eller bara svarar på tilltal. Man får acceptera att alla inte vill prata. Som du själv säger är det lättare med en person som svarar och förstår och även har ett öppet kroppsspråk. Du får helt enkelt strunta i dem som inte bryr sig och istället fokusera på det som är positivt för dig.

    För min del funkar det inte att sluta prata med vissa för det är viktigt att vara social på de flesta jobb.Och det krävs kommunikation. Men jag mår jättedåligt om kommunikationen är vag eller inte funkar när jag fr konstiga kommentarer osv det förstör hela min dag.Men jag mår också dåligt av att bli ignorerad, har tex slutat att träffa min familj bara för det..Jättetufft att inte ha en familj!Men jag mådde för dåligt av att bli ignorerad när jag träffade dem.

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.