Hem > Forum > Ensamhet > Svårt skapa relationer, Funkar bra i början, men sen blir jag osäker

Svårt skapa relationer, Funkar bra i början, men sen blir jag osäker

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    Hej är lite deppig över att jag har så svårt att känna mig trygg med andra människor. När jag börjar i en ny grupp människor så blir det alltid samma sak, de andra finner varandra och jag går själv. Det beror inte på att folk inte gillar mig, för jag har samtidigt känslan av att många känner sig avfärdade av mig,  fast jag inte menar så. Kan börja bra  och jag är trevlig och rolig första tillfället vi ses, men sen andra gången eller tredje, så blir det fel. När jag då vid andra tillfället ser andra har roligt med varandra känner jag automatiskt att jag är utanför och drar mig undan. Fast det inte är så. Tex har jag svårt för att gå fram till folk ohc börjar prata. Eller så blir jag bara paniskt rädd och flyr nästan handgripligt när folk försöker få ögonkontakt med mig. Ögonkontakt är jobbigt.

    Det är trixigt. Tror det hela beror på att jag har en erfarenheter av att folk har övergivit mig när jag var liten. Och jag kände mig inte heller trygg hemma.

    Ja är ganska introvert, men bara jag känner mig bekväm gillar jag att umgås med folk.

    Tror också jag hittar på en massa skäl för att inte gilla folk för att hindra mig själv att bli allt för ledsen. Känner ofta att jag inte har något gemensamt med folk, att de är för ytliga, för seriösa, för allvarliga, för tramsiga osv. JObbigt för jag vill gilla folk och jag vill gärna ha 1-2 nära vänner. Det är allt jag begär, men det verkar svårt. Jag trivs också bra i mitt eget umgänge och gör mycket själv.

    Jag har några kontakter men i de flesta fall så bygger det på att jag tar initiativ (vilket jag inte gillar), och jag känner mig ofta ansträngd tillsammans med dem. Så jag orkar inte umgås så mycket. Tror folk känner av min osäkerhet och ansträngdhet och då blir de osäkra själv. Avskyr att vara klängig, så jag är oftast inte så på och då känner folk sig avvisade. Och låter mig bestämma när vi ska ses, vilket jag inte gillar för det är jobbigt och det är risk för mig att bli avvisad. Samtidig är jag för på ibland (då jag anstränger mig) och då tycker folk att jag är himla konstig. Folk vill ju umgås med dem som de känner sig avslappnade med. Är snart medelålders så suck!

    Är det någon som känner igen sig?? Tips på en bra strategi?

     

    Har samma problem. Är medelålders.Aldrig haft vänner . De jag träffar är arbetskamrater.Det jag ofta har märkt är att ett par, några som liknar varann börjar umgås och pratar om samma saker De förstår varann direkt och jag blir utanför. Jag äter oftast lunch ensam på jobbet. jag måste anstränga mig för att få vara med och det blir bara tillämpat,  konstigt. Det verkar som jag inte behövs.Då går jag undan för jag orkar inte känna mig som femte hjulet. Min ensamhet är ofrivillig. Har lättare att få killar och dom blir mina kompisar istället.Det brukar funka bra att vara både kompis och ihop. Men det håller inte av andra orsaker.Mitt längsta förhållande har varat i 6 år, det jag har nu.Alla killar jag varit ihop med ringer och vill träffas regelbundet. Men det vill inte kompisar, det blir bara jag som hör av mig. Några undantag finns, men dom har pengar och jag är fattig så kan inte följa med på resor, spa middagar shoppingturer osv Och dom pratar om sånt som kostar, nytt kök, hus lägenheten osv osv Jag vet tyvärr inte hur man gör, hatar att inte få vara mig själv. Är ingen 20 åring längre är över 50… så orkar inte låtsas vara intresserad av sånt jag inte är intresserad av.

    Håller med om att ögonkontakt är jobbigt! har tränat mycket på att kunna ha det. Men är okej för mig om folk inte alltid ser mig i ögonen. Förstår ju varför!

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.