svart hål

Hej,

Jag är ny här. Glad att ha hittat hit. Tror jag…

Ibland kan jag må bra och gå utan ångest upp till ett par månader. Men den kommer alltid tillbaka.

När jag mår bra kan jag ta till mig massa bra tips om hur man ska förhålla sig till livet och tillvaron och ångesten och allt. Men när ångesten kommer fungerar ingenting, och jag har inte heller nån motivation.

Det är som om jag håller på drunkna, jag är omgiven av mörker och kan inte andas. Sen kommer jag upp till ytan och kan andas fritt. Jag har kompisar som jag tycker om när jag mår bra. Men när jag befinner mig i mörkret är det ingen som letar efter mig. Aldrig har någon gjort det.

Jag var i kontakt med psykiatrin i flera år, men nu har jag avfärdat det. De kan inte hjälpa mig. Det finns ingen värme eller mänsklighet i psykiatrin.

Det finns mycket fint ovanför vattenytan och ibland kan jag till och med njuta av det. Men min själ är ett svart hål. De säger att man måste älska sig för att bli älskad och sånt. Men jag kan inte älska mig själv när ingen bryr sig. Jag önskar att någon kunde tända ljuset i mitt svarta hål och fylla tomrummet med värme och kärlek och mening.

När jag mår bra hittar jag nya svar och nya metoder hela tiden, men det funkar aldrig i längden. Förr eller senare kommer ensamheten och ångesten tillbaka och drar ner mig under ytan.

“and it’s hard to hold on when there’s no one to lean on”……..

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Hej, Jag är ny här. Glad att ha hittat hit. Tror jag… Ibland kan jag må bra och gå utan ångest upp till ett par månader. Men den kommer alltid tillbaka. När jag mår bra kan jag ta till mig massa bra tips om hur man ska förhålla sig till livet och tillvaron och ångesten och allt. Men när ångesten kommer fungerar ingenting, och jag har inte heller nån motivation. Det är som om jag håller på drunkna, jag är omgiven av mörker och kan inte andas. Sen kommer jag upp till ytan och kan andas fritt. Jag har kompisar som jag tycker om när jag mår bra. Men när jag befinner mig i mörkret är det ingen som letar efter mig. Aldrig har någon gjort det. Jag var i kontakt med psykiatrin i flera år, men nu har jag avfärdat det. De kan inte hjälpa mig. Det finns ingen värme eller mänsklighet i psykiatrin. Det finns mycket fint ovanför vattenytan och ibland kan jag till och med njuta av det. Men min själ är ett svart hål. De säger att man måste älska sig för att bli älskad och sånt. Men jag kan inte älska mig själv när ingen bryr sig. Jag önskar att någon kunde tända ljuset i mitt svarta hål och fylla tomrummet med värme och kärlek och mening. När jag mår bra hittar jag nya svar och nya metoder hela tiden, men det funkar aldrig i längden. Förr eller senare kommer ensamheten och ångesten tillbaka och drar ner mig under ytan. ”and it’s hard to hold on when there’s no one to lean on”……..

Det är tyvärr så det blir när man är deprimerad, all positiv energi (iaf för mig) går åt till att vara eller verka glad när man umgås med andra. När jag kommer hem efter att ha umgåtts med folk ett tag så är jag antagligen mentalt slutkörd, iaf så brukar jag få mycket några timmar eller någon dag efteråt.
Har du försökt nå ut till dina vänner även när du mår dåligt? Eller är de inte intresserade av att prata eller umgås med dig när du mår dåligt?
Synd att ingen svarat dig tidigare med tanke på att du är ny o allt.

Yellow Sikuvi skrev:

Det är tyvärr så det blir när man är deprimerad, all positiv energi (iaf för mig) går åt till att vara eller verka glad när man umgås med andra. När jag kommer hem efter att ha umgåtts med folk ett tag så är jag antagligen mentalt slutkörd, iaf så brukar jag få mycket några timmar eller någon dag efteråt. Har du försökt nå ut till dina vänner även när du mår dåligt? Eller är de inte intresserade av att prata eller umgås med dig när du mår dåligt? Synd att ingen svarat dig tidigare med tanke på att du är ny o allt.

 

Hej, vad roligt att du svarade. Idag mår jag bra faktiskt. Men jag vet aldrig hur länge det varar.

Jo, egentligen finns det folk jag kan träffa även när jag mår dåligt. Och ibland hjälper det mig att prata om helt andra saker. Då kommer jag på andra tankar och det är bra. Det finns en ganska ny person i mitt liv som jag även kan berätta allt det jobbiga för. Men jag har blivit så beroende av henne. Det är inte bra. Jag vill hela tiden ha hennes bekräftelse, men hon har en familj och så, hon har annat att tänka på. Så har det nog också alltid varit med mig, att jag försökt haka fast mig vid någon för att orka, eller jag vet inte. Det har inte funkat iaf. Och då känner jag mig ensam igen. Men generellt är det som du är inne lite på, att det sociala funkar bättre när jag mår bättre, och många vet ju inte hur de ska bete sig kring en nedstämd person.

Jag är lite snurrig nu. Stilnoct.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Hej, vad roligt att du svarade. Idag mår jag bra faktiskt. Men jag vet aldrig hur länge det varar. Jo, egentligen finns det folk jag kan träffa även när jag mår dåligt. Och ibland hjälper det mig att prata om helt andra saker. Då kommer jag på andra tankar och det är bra. Det finns en ganska ny person i mitt liv som jag även kan berätta allt det jobbiga för. Men jag har blivit så beroende av henne. Det är inte bra. Jag vill hela tiden ha hennes bekräftelse, men hon har en familj och så, hon har annat att tänka på. Så har det nog också alltid varit med mig, att jag försökt haka fast mig vid någon för att orka, eller jag vet inte. Det har inte funkat iaf. Och då känner jag mig ensam igen. Men generellt är det som du är inne lite på, att det sociala funkar bättre när jag mår bättre, och många vet ju inte hur de ska bete sig kring en nedstämd person. Jag är lite snurrig nu. Stilnoct.

Det är bra att du hittat någon du kan prata med, försök bara se till att det inte enbart är jobbiga saker du tar upp och som ni pratar om. Då är tyvärr risken att hon kan känna att det blir jobbigt, särskilt om hon nån gång själv skulle ha en dålig period. Ta upp när du mår bra och berätta om sånt också. 🙂 Tar upp det för att jag själv varit på båda sidor av det.
Något jag märkt nyligen är att för mig så kommer det ofta en negativ dipp efter att jag varit ute och umgåtts med folk, gjort något kul. det är som att jag använder upp all positiv energi då och sen finns det mest bara negativ energi kvar i ett par dagar. Vet inte om du kanske fungerar likadant?

Känner igen mig i det du skriver.

För mig är det så här. Jag har många fantastiska människor i min närhet men känner mig ändå ensam. Det är så sjukt jobbigt och omvälvande när man dras ner i sitt egna mörker. Varje andetag är en kamp på något vis och i alla de där ENORMA och totalt överväldigande känslostormarna så tycks man bli osynlig. Ingen ser att man går sönder.

Jag känner ofta en känsla av svek i att gå bland familj och vänner i den där osynligheten. Men kanske är jag för hård. Kanske har jag aldrig släppt in dem? Kanske skulle de släppa allt och komma till mig om jag bad om hjälp men jag klarar inte av det… För jag tror inte egentligen att de har den tiden och orken att stötta mig så som jag skulle behöva.

Samtidigt… om man vänder på steken. Om någon av mina vänner hade bett mig om hjälp då skulle jag ge så mycket jag orkade. Komma direkt! Så ibland kanske man behöver våga sträcka ut den där handen. Jag tycker du ska försöka!