Svårt att känna gemenskap

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ok 🙂 kanske hen läste det du skrivit här på forumet 😉

Så kan det förstås vara. Men det här forumet är ju anonymt och även om man kan känna igen vänner/bekanta/familjemedlemmar i det som skrivs här, så kan man inte veta säkert att det är den personen som skrivit inlägget.

Det du skriver ger mig dock en tankeställare. OM det är så att personen som tog bort mig från Facebook kunde identifiera mig här på forumet så har jag lämnat ut för mycket information om mig själv, och kanske även om andra, här. Jag vill kunna ha det här forumet som ett ventilationshål där jag kan uttrycka mig fritt, men jag vill samtidigt inte bli identifierad eller att andra ska känna sig utpekade. Att peka ut någon offentligt är bland det sista jag vill. Det är fruktansvärt om den här personen har läst mitt inlägg och insett att det är jag som skrivit och att hen var en av dem som jag inte känner gemenskap med. Det måste vara ett grymt sätt att få reda på hur det ligger till. 🙁 Det var inte tänkt att det skulle bli på det viset, utan mitt syfte med den här tråden har varit att skriva av mig och få stöd, då jag har haft jättesvårt att hantera det faktum att jag har svårt att känna gemenskap.

I fortsättningen kommer jag att nämna andra människor så lite som möjligt här. Dels för att ingen jag känner ska behöva bli sårad av mig på ett internetforum, och dels för att okända människor kan tro att jag är någon annan och att det är dem jag skriver om och bli sårade p.g.a. det. Tack för att du har fått mig att tänka på att vara mer försiktig! <3

Ja jag tänkte att om man skriver mycket om sig själv att man kanske kan bli igenkänd. Vet dock inte hur mycket du lämnat ut om dig själv här, och om du berättat för dina vänner samma saker. Det är säkert inte så stor risk. Men vad bra ändå att kunna hjälpa till <3

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ja jag tänkte att om man skriver mycket om sig själv att man kanske kan bli igenkänd. Vet dock inte hur mycket du lämnat ut om dig själv här, och om du berättat för dina vänner samma saker. Det är säkert inte så stor risk. Men vad bra ändå att kunna hjälpa till <3

Ja, det finns ju alltid en risk att man blir igenkänd om man skriver mycket om sig själv. Det som känns läskigt är inte bara att folk som känner mig kan känna igen MIG, utan också att andra kan tro att jag är någon helt annan. Tänk om någon t.ex. läser mina inlägg här på forumet och tänker: “Men det här är ju min vän Kajsa (påhittat namn)” och så blir personen i fråga ledsen och sårad helt i onödan.

Samtidigt tror jag att det är få som skulle bryta en vänskap enbart baserat på vad som skrivits på ett anonymt internetforum. Det finns många människor i världen som lever liknande liv och/eller bär på samma tankar, så det är långt ifrån säkert att det är den man tror som ligger bakom ett visst användarnamn. Vännen som tog bort mig från Facebook är en väldigt klok person, så jag tror att hen förstår det. Det troliga är nog att hen hade svårt att känna gemenskap med mig också.

Jag blir helt omtumlad av denna tråd eftersom att den beskriver så väl vad även jag går runt och bär på. Tack för att ni delar med er och vågar vara er själva. Jag förstår om ni inte orkar läsa det som följer, men tankarna bara flödade ur mig.

Jag slits varje dag med känslor av att känna mig ensam och oälskad. Tankarna loopar ofta mellan att jag försöker övertala mig själv att det bara är jag som kräver för mycket av livet och att jag bör försöka acceptera att det är som det är och vara tacksam för mina vänner, till att tänka att det inte är värt att våldföra sig på sig själv för att kunna ha relationer och därför är det ett bättre alternativ att vara ensam. Liksom ni beskriver så har jag så ofantligt svårt att känna genuin samhörighet med människor.

Min uppväxt har präglats av en förälder som är otroligt neurotisk, socialt ängslig samt konflikträdd, vilket ingjutit i mig att jag måste vara på ett visst sätt för att bli omtyckt. Att ha fel kläder eller råka säga något tokigt lärde jag mig tidigt skulle utesluta mig från gruppen. Jag hade ett stort behov, liksom min förälder, att alla skulle tycka om mig. Jag var en “duktig flicka” både i skolan och socialt. När det var dags att börja högstadiet så fick jag en första riktig insikt i detta att inte känna gemenskap, när jag upplevde besvikelse över beskedet att mina tjejkompisar och jag skulle hamna i samma klass på min nya skola. Varför kände jag mig kvävd av mina vänner? Jag ville börja om på nytt, vara fri. Jag kände mig ofri därför att jag alltid kände mig annorlunda trots att jag gjorde allt för att försöka vara som de andra. Men jag kunde inte förmå mig att flabba runt till tråkiga saker och jag försökte både delta i och bidra till skvaller men äcklades så av det innerst inne. Jag kände mig aldrig hemma i min sociala grupp varken på högstadiet eller gymnasiet och hade alltid ena foten utanför mina relationer (hittade ursäkter till olika typer av häng) – vilket många troligtvis kunde känna av och ledde till att jag också fick färre förfrågningar –> upplevd ensamhet. Det sociala skavde mycket i mig och det började bli svårare att spela med.

Jag har gjort en lång inre resa och insett att man kan välja sina vänner och inte bara behöver tillhöra för tillhörandets skull. Problemet som kvarstår är det ni beskriver, hur hittar man “de där” vännerna som verkligen betyder något för en?

För mig ledde allt detta till flera former av psykisk ohälsa till slut, bland annat social ångest. Jag slutade småprata med människor en lång period och drog mig tillbaka. Kände mig ensam men också missförstådd. Jag upplevde det som att enda gången jag kunde känna att jag var mig själv var i mitt egna sällskap.

Jag har testat runt en del, försökt att bjuda mer på mig själv, småprata, dela med mig för att komma människor närmare. Efter att jag hämmade mig själv en lång period så har jag ännu svårare att småprata nu och tycker att jag ter mig awkward, är rädd för att ta klivet fram och vara mig själv. Det är min egna självbild, medan jag vet att många ser mig som en “stark och cool, socialt kompetent person”. Jag vill så gärna vara en del i en gemenskap samtidigt som jag har  höga krav på min omgivning för att det ska vara värt det. Jag har dock samma höga krav på mig själv och tänker att jag måste vara konstant stimulerande för andra (rolig, smart, spännande, trygg, omtänksam etc). Jag trasslar in mig i detta att inget är gott nog för mig och jag är inte god nog för någon. Ena stunden så upplever jag starkt att det är mitt fel att jag känner mig ensam, andra stunden svär jag över hur svårt det är att hitta givande personer att umgås med. Är det någon som känner igen sig i denna ambivalens?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag blir helt omtumlad av denna tråd eftersom att den beskriver så väl vad även jag går runt och bär på. Tack för att ni delar med er och vågar vara er själva. Jag förstår om ni inte orkar läsa det som följer, men tankarna bara flödade ur mig. Jag slits varje dag med känslor av att känna mig ensam och oälskad. Tankarna loopar ofta mellan att jag försöker övertala mig själv att det bara är jag som kräver för mycket av livet och att jag bör försöka acceptera att det är som det är och vara tacksam för mina vänner, till att tänka att det inte är värt att våldföra sig på sig själv för att kunna ha relationer och därför är det ett bättre alternativ att vara ensam. Liksom ni beskriver så har jag så ofantligt svårt att känna genuin samhörighet med människor. Min uppväxt har präglats av en förälder som är otroligt neurotisk, socialt ängslig samt konflikträdd, vilket ingjutit i mig att jag måste vara på ett visst sätt för att bli omtyckt. Att ha fel kläder eller råka säga något tokigt lärde jag mig tidigt skulle utesluta mig från gruppen. Jag hade ett stort behov, liksom min förälder, att alla skulle tycka om mig. Jag var en ”duktig flicka” både i skolan och socialt. När det var dags att börja högstadiet så fick jag en första riktig insikt i detta att inte känna gemenskap, när jag upplevde besvikelse över beskedet att mina tjejkompisar och jag skulle hamna i samma klass på min nya skola. Varför kände jag mig kvävd av mina vänner? Jag ville börja om på nytt, vara fri. Jag kände mig ofri därför att jag alltid kände mig annorlunda trots att jag gjorde allt för att försöka vara som de andra. Men jag kunde inte förmå mig att flabba runt till tråkiga saker och jag försökte både delta i och bidra till skvaller men äcklades så av det innerst inne. Jag kände mig aldrig hemma i min sociala grupp varken på högstadiet eller gymnasiet och hade alltid ena foten utanför mina relationer (hittade ursäkter till olika typer av häng) – vilket många troligtvis kunde känna av och ledde till att jag också fick färre förfrågningar –> upplevd ensamhet. Det sociala skavde mycket i mig och det började bli svårare att spela med. Jag har gjort en lång inre resa och insett att man kan välja sina vänner och inte bara behöver tillhöra för tillhörandets skull. Problemet som kvarstår är det ni beskriver, hur hittar man ”de där” vännerna som verkligen betyder något för en? För mig ledde allt detta till flera former av psykisk ohälsa till slut, bland annat social ångest. Jag slutade småprata med människor en lång period och drog mig tillbaka. Kände mig ensam men också missförstådd. Jag upplevde det som att enda gången jag kunde känna att jag var mig själv var i mitt egna sällskap. Jag har testat runt en del, försökt att bjuda mer på mig själv, småprata, dela med mig för att komma människor närmare. Efter att jag hämmade mig själv en lång period så har jag ännu svårare att småprata nu och tycker att jag ter mig awkward, är rädd för att ta klivet fram och vara mig själv. Det är min egna självbild, medan jag vet att många ser mig som en ”stark och cool, socialt kompetent person”. Jag vill så gärna vara en del i en gemenskap samtidigt som jag har höga krav på min omgivning för att det ska vara värt det. Jag har dock samma höga krav på mig själv och tänker att jag måste vara konstant stimulerande för andra (rolig, smart, spännande, trygg, omtänksam etc). Jag trasslar in mig i detta att inget är gott nog för mig och jag är inte god nog för någon. Ena stunden så upplever jag starkt att det är mitt fel att jag känner mig ensam, andra stunden svär jag över hur svårt det är att hitta givande personer att umgås med. Är det någon som känner igen sig i denna ambivalens?

Hej Teal Focoda!

Välkommen till tråden! Tack själv för att du delar med dig av dina tankar, känslor och funderingar kring det här med gemenskap.

Jag känner igen mig oerhört mycket i det du skriver. Jag pendlar också mellan att tänka att det nog är jag som har för höga krav, till att känna frustration över att det är så svårt att träffa människor som jag känner gemenskap med. De gånger jag träffat en sådan person (gånger som lätt kan räknas på ena handens fingrar) så har jag varit livrädd för att visa intresse eftersom jag varit rädd för att den andra personen ska tycka att jag inte är bra nog. Jag är så väldigt rädd att någon ska tänka: “Varför i all världen skulle jag vilja umgås med henne?” Eller: “Hon är ju bara konstig och motbjudande”. Andra har alltid fått ta de första initiativen, p.g.a. min rädsla för att bli avvisad.

På senare tid har jag förstått att min rädsla för att själv bli avvisad, hänger ihop med min rädsla för att avvisa andra. Jag har alltid varit väldigt rädd för att såra andra, och göra andra besvikna, så istället för att vara ärlig – eller försöka få icke givande relationer att rinna ut i sanden – så har jag många gånger fortsatt att umgås.

Jag har tyvärr inget bra svar på hur man hittar de där vännerna som verkligen betyder något. Jag har ställt samma fråga till mig själv hundratals, eller kanske t.o.m. tusentals, gånger. Har du någon gång haft en sådan vän, en som du har känt sann gemenskap med och som har betytt väldigt mycket för dig? Om du har haft flera sådana, kan du då se något mönster i var dessa personer tenderar att dyka upp?

För min egen del är mönstret det att det inte finns något mönster. Under mitt liv har jag haft oändligt många vänner och bekanta, men bara ett fåtal som jag känt sann gemenskap med. Dessa människor har dykt upp i vitt skilda sammanhang, av en ren slump. Plötsligt har de bara funnits där. Det gör att jag inte vet vart jag ska gå för att återigen träffa en sådan människa. Det känns som om jag famlar i blindo, för jag längtar så, men det är som att leta efter en nål i en höstack.

Idag fick jag syn på ett inlägg på en webbsida, från en person som ville träffa nya människor. Jag kände igen mig så mycket i det hen skrev, och det kändes som om vi har lite samma syn på vänskap. Jag skrev till hen och hoppas sååå att hen kommer att svara! Samtidigt brottas jag med tankar som: “Hen svarar säkert inte”. Och: “Varför skulle hen vilja skriva till mig?”

.

.

Red Dykepi skrev:

Hej Teal Focoda! Välkommen till tråden! Tack själv för att du delar med dig av dina tankar, känslor och funderingar kring det här med gemenskap. Jag känner igen mig oerhört mycket i det du skriver. Jag pendlar också mellan att tänka att det nog är jag som har för höga krav, till att känna frustration över att det är så svårt att träffa människor som jag känner gemenskap med. De gånger jag träffat en sådan person (gånger som lätt kan räknas på ena handens fingrar) så har jag varit livrädd för att visa intresse eftersom jag varit rädd för att den andra personen ska tycka att jag inte är bra nog. Jag är så väldigt rädd att någon ska tänka: ”Varför i all världen skulle jag vilja umgås med henne?” Eller: ”Hon är ju bara konstig och motbjudande”. Andra har alltid fått ta de första initiativen, p.g.a. min rädsla för att bli avvisad. På senare tid har jag förstått att min rädsla för att själv bli avvisad, hänger ihop med min rädsla för att avvisa andra. Jag har alltid varit väldigt rädd för att såra andra, och göra andra besvikna, så istället för att vara ärlig – eller försöka få icke givande relationer att rinna ut i sanden – så har jag många gånger fortsatt att umgås. Jag har tyvärr inget bra svar på hur man hittar de där vännerna som verkligen betyder något. Jag har ställt samma fråga till mig själv hundratals, eller kanske t.o.m. tusentals, gånger. Har du någon gång haft en sådan vän, en som du har känt sann gemenskap med och som har betytt väldigt mycket för dig? Om du har haft flera sådana, kan du då se något mönster i var dessa personer tenderar att dyka upp? För min egen del är mönstret det att det inte finns något mönster. Under mitt liv har jag haft oändligt många vänner och bekanta, men bara ett fåtal som jag känt sann gemenskap med. Dessa människor har dykt upp i vitt skilda sammanhang, av en ren slump. Plötsligt har de bara funnits där. Det gör att jag inte vet vart jag ska gå för att återigen träffa en sådan människa. Det känns som om jag famlar i blindo, för jag längtar så, men det är som att leta efter en nål i en höstack. Idag fick jag syn på ett inlägg på en webbsida, från en person som ville träffa nya människor. Jag kände igen mig så mycket i det hen skrev, och det kändes som om vi har lite samma syn på vänskap. Jag skrev till hen och hoppas sååå att hen kommer att svara! Samtidigt brottas jag med tankar som: ”Hen svarar säkert inte”. Och: ”Varför skulle hen vilja skriva till mig?”

Hej Red Dykepi!

Jag känner igen mig mycket i det du skriver och vet inte om jag någonsin upplevt den där riktiga gemenskapen som du nämner har skett dig ett fåtal gånger. Jag har också varit livrädd för att visa intresse, rädd för att låta andra personer komma nära eftersom jag har tänkt att det sociala ansvaret alltid vilar på mig och att människor om de kommer nära mig kommer inse vad tråkig jag är och då inte vilja vara med mig. När du pratar om att bli avvisad, och att du är rädd för att såra andra, handlar det enbart om när du egentligen vill ta dig ur en relation? Eller även om en rädsla, när du är i relationen, att råka såra den med vad du tycker och vem du är?

Jag har aldrig känt mig trygg eller bekväm i en relation med tjejkompisar, jag har alltid upplevt att det finns någon barriär mellan oss och att det är något lite hotfullt över situationen. Jag tror att mycket beror på att jag har försökt att anpassa mig efter andra, vara en social kameleont och därmed haft svårt för att vara äkta och närvarande både gentemot mig själv men också mot ”tjejkompisarna”. Min egen självkänsla har nog en stor del i detta, min rädsla av att ”vara fel/för mycket/för lite” och all press och stress som då förknippas med sociala relationer har liksom påverkat hur jag upplever relationerna. Jag har liksom tänkt att om en person har tråkigt en enda sekund i mitt sällskap så kommer den att lämna mig. Den pressen gör mig troligtvis betydligt tråkigare, och relationen blir lätt kravfylld och barriären är ett faktum. Dock har jag aldrig heller känt att det EGENTLIGEN är några tjejkompisar jag liksom genuint velat umgås med och det kan ju också vara orsaken till att jag betett mig som jag gjort, som att försöka lägga ett pussel med fel bitar.

Detta är det mönster jag ser hos mig – att alltid hålla personer på en armlängds avstånd – det kan vara en försvarsmekanism för att jag är rädd för att bli bortstött men även för att jag liksom inte får vittring på den där gemenskapskänslan. Frågan är om det är en kombination, eller vad som är hönan och vad som är ägget. När jag läst tidigare i tråden har jag fått känslan av att du har ett gott självförtroende, kanske självkänsla även, och att människor dras till dig. Hur kommer det sig tror du? Har du alltid vågat vara dig själv (ogillar det uttrycket), men som du är?

Jag närmar mig trettio år och har haft flera längre kärleksrelationer. Där är det annorlunda. Pratar gärna mer om det men inlägget sprang iväg.

Har du fått svar från personen du skrev till? Hoppas på lite goda nyheter!

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hej Red Dykepi! Jag känner igen mig mycket i det du skriver och vet inte om jag någonsin upplevt den där riktiga gemenskapen som du nämner har skett dig ett fåtal gånger. Jag har också varit livrädd för att visa intresse, rädd för att låta andra personer komma nära eftersom jag har tänkt att det sociala ansvaret alltid vilar på mig och att människor om de kommer nära mig kommer inse vad tråkig jag är och då inte vilja vara med mig. När du pratar om att bli avvisad, och att du är rädd för att såra andra, handlar det enbart om när du egentligen vill ta dig ur en relation? Eller även om en rädsla, när du är i relationen, att råka såra den med vad du tycker och vem du är? Jag har aldrig känt mig trygg eller bekväm i en relation med tjejkompisar, jag har alltid upplevt att det finns någon barriär mellan oss och att det är något lite hotfullt över situationen. Jag tror att mycket beror på att jag har försökt att anpassa mig efter andra, vara en social kameleont och därmed haft svårt för att vara äkta och närvarande både gentemot mig själv men också mot ”tjejkompisarna”. Min egen självkänsla har nog en stor del i detta, min rädsla av att ”vara fel/för mycket/för lite” och all press och stress som då förknippas med sociala relationer har liksom påverkat hur jag upplever relationerna. Jag har liksom tänkt att om en person har tråkigt en enda sekund i mitt sällskap så kommer den att lämna mig. Den pressen gör mig troligtvis betydligt tråkigare, och relationen blir lätt kravfylld och barriären är ett faktum. Dock har jag aldrig heller känt att det EGENTLIGEN är några tjejkompisar jag liksom genuint velat umgås med och det kan ju också vara orsaken till att jag betett mig som jag gjort, som att försöka lägga ett pussel med fel bitar. Detta är det mönster jag ser hos mig – att alltid hålla personer på en armlängds avstånd – det kan vara en försvarsmekanism för att jag är rädd för att bli bortstött men även för att jag liksom inte får vittring på den där gemenskapskänslan. Frågan är om det är en kombination, eller vad som är hönan och vad som är ägget. När jag läst tidigare i tråden har jag fått känslan av att du har ett gott självförtroende, kanske självkänsla även, och att människor dras till dig. Hur kommer det sig tror du? Har du alltid vågat vara dig själv (ogillar det uttrycket), men som du är? Jag närmar mig trettio år och har haft flera längre kärleksrelationer. Där är det annorlunda. Pratar gärna mer om det men inlägget sprang iväg. Har du fått svar från personen du skrev till? Hoppas på lite goda nyheter!

Vad ledsamt att du aldrig har fått uppleva riktig gemenskap. 🙁 När jag inte har någon människa i mitt liv som jag känner gemenskap med, är det som ett stort tomrum. Hur är det för dig? Vilka känslor ger känslan av att inte känna gemenskap upphov till?

Det måste vara oerhört jobbigt att känna att allt ansvar för relationen vilar på dig. Vad är det som gör att du känner så? Beror det på din rädsla för att uppfattas som tråkig?

Själv är jag framför allt rädd för att bli avvisad INNAN jag börjat umgås med någon. Om jag t.ex. har en klasskamrat/arbetskamrat/granne/whatever som jag tycker verkar intressant, och som jag småpratar lite med i klassrummet/på fikarasten/i trapphuset så är jag LIVRÄDD för att ta det ett steg längre genom att t.ex. fråga personen om hen vill ta en fika eller se en film någon dag. Jag är rädd att det ska bli uppenbart att personen blir besvärad, och således uppenbart att hen bara vill vara klasskamrat/arbetskamrat/granne och inte bli min vän. Jag är rädd att personen ska tänka negativa tankar som: “Varför skulle jag vilja umgås med henne?” Eller: “Jösses, hon är verkligen inte min typ av människa.”

Rädd för att såra andra blir jag när jag är i en relation som jag egentligen vill ta mig ur. Oavsett om jag drar mig undan och försöker få relationen att rinna ut i sanden, eller om jag säger som det är, så vet jag att personen i fråga kommer att bli ledsen och besviken. Om jag låtsas som ingenting och fortsätter att umgås med personen så slipper hen att bli ledsen och besviken, för det man inte vet har man inte ont av. Samtidigt har jag, i de situationerna, känt mig så oerhört falsk och det har känts som om jag sårat personen i alla fall. I vissa fall har jag dessutom trott att om jag bara umgås tillräckligt länge med personen i fråga så kommer jag nog att känna gemenskap så småningom. Jag har alltså varit intresserad från början, eftersom jag känt hopp om gemenskap, och då har jag tagit initiativ till att ses o.s.v. Sedan har jag kommit till en punkt där jag insett att jag inte kommer att känna någon gemenskap med vederbörande, och då har jag inte vetat hur jag ska avsluta relationen på ett bra sätt.

Det låter väldigt ansträngande att vara en social kameleont. Och det låter jättejobbigt att du upplever att det finns något hotfullt över dina relationer. Kan känslan av hotfullhet bero på att det egentligen inte är DU som är i dessa relationer, och att du därför inte är bekväm i dem?

Ja, det stämmer att många människor dras till mig. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men en gissning är att det har att göra med att jag är en person som accepterar andra människor för dem de är. Jag ser mig själv som öppensinnad och vänlig, och kanske utstrålar jag det. Jag är också en sådan som gärna vill ge folk en chans. Jag har märkt att jag och många andra ofta tänker lite olika där. Jag tar gärna en fika några gånger för att se om det finns någonting att bygga på, och om jag känner att det inte gör det så vill jag inte ses mer. Men då kan jag märka att den andra personen har börjat se mig som en vän (hen kan t.ex. vilja planera vad vi ska göra nästa gång vi ses, säga att hen är så glad att hen träffat mig et c.) och då vet jag inte hur jag ska ta mig ur situationen. Detta är något som jag numera övar jättemycket på. Jag har blivit bättre på att “ghosta” om jag tagit några fikor med en person som jag sedan känner att jag inte vill träffa mer. Det kan ju hända att den andra personen blir besviken, men jag är åtminstone inte falsk och spär inte på eventuella förhoppningar genom att fortsätta träffa hen.

Personen som jag skrev till har tyvärr inte svarat. 🙁 Jag tänker nu negativa tankar som att hen säkert tyckte att jag verkade vara helt fel typ, att jag verkade konstig på ett negativt sätt et c.

 

[Red Dykepi]

Nu när sommaren är här blir avsaknaden av gemenskap extra påtaglig. Människor hänger på uteserveringar och i parker, på stränder, gör utflykter et c. och ibland blir det så tydligt vilken gemenskap många känner. Även om alla inte verkar vara jättenära, så är det ändå tydligt att de känner gemenskap.

Det här är andra sommaren i rad som jag inte har någon nära vän, efter att jag och min bästa vän sedan många år tillbaka gled ifrån varandra. Jag har träffat många människor sedan dess, men ingen som jag känt gemenskap med. Visst skulle jag kunna fråga någon av mina “aktivitetskompisar” om de vill åka och bada eller hänga i någon park, men det är inte samma sak. Tillsammans med dem känner jag mig nästan ännu mer ensam än när jag är för mig själv.

I morgon är det midsommarafton och den kommer jag att fira ensam med katten. Och visst älskar jag att umgås med min katt, men jag skulle gärna ha lite mänskligt sällskap också. Ibland firar jag med min mamma, men hon jobbar i år. Min syster och hennes sambo skulle åka iväg med sin båt, och aktivitetskompisarna får mig som sagt bara att känna mig ännu mer ensam. Jag har inte heller särskilt många sådana kvar, då jag sedan jag blev sann mot mig själv har fått de flesta sådana relationer att rinna ut i sanden.

Hej,

dina ord är som om dom kommer ifrån mig själv. Så känner jag!

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hej, dina ord är som om dom kommer ifrån mig själv. Så känner jag!

Hej! Och välkommen till tråden. Jag blir lika glad varje gång någon skriver att hen känner igen sig. Hur hanterar du känslan av att inte känna gemenskap?