Svårt att känna gemenskap
-
Avregistrerad användareDet känns så skönt att läsa era svar eftersom jag förstår precis det ni skriver här! ☺️
Det borde ju finnas ett ”Alien söker Alien” någonstans!
Jag har ett bra liv som jag älskar och trivs med! Men den här sortens alien-ensamhet börjar kännas jobbig! Har ni hittat något?
Red Dykepi TrådstartarenJa! Så länge jag minns så har jag aldrig passat in någonstans. Det känns som om jag har hamnat på en helt annan planet!! Har lärt mig att sluta försöka anpassa mig och passa in. Folk får gilla mig som jag är, eller inte. Jag kan helt enkelt inte leva i en lögn, kan inte ljuga för mig själv längre… Men det är ensamt och jag vill verkligen hitta någon som pratar ”samma språk” och som är genuin, utan fasad… Väldigt svårt! Därför känns det väldigt bra att läsa här att det finns fler ☺️
Välkommen!
Det låter superbra att du har slutat ljuga för dig själv. Jag tror att det är viktigt att man inte ljuger för sig själv, för de flesta lögner spricker förr eller senare. Jag har också ljugit för mig själv, gjorde det under många år. Jag försökte intala mig själv att jag kände gemenskap med mina vänner och bekanta. Jag trodde att om jag lurade mig själv tillräckligt länge så kanske lögnen till slut skulle bli sann, d.v.s. jag skulle kanske till slut känna gemenskap med dessa människor på riktigt. Men det fungerade ju inte så, och jag mådde bara sämre.
Jag blir lätt omtyckt av andra, men själv har jag väldigt svårt att fastna för någon. Att umgås med andra är för det mesta förknippat med stress eftersom det oftast är andra som vill träffa mig, medan jag helst inte vill träffa dem.
Hur känns det för dig när du umgås med andra?
Avregistrerad användareVälkommen! Det låter superbra att du har slutat ljuga för dig själv. Jag tror att det är viktigt att man inte ljuger för sig själv, för de flesta lögner spricker förr eller senare. Jag har också ljugit för mig själv, gjorde det under många år. Jag försökte intala mig själv att jag kände gemenskap med mina vänner och bekanta. Jag trodde att om jag lurade mig själv tillräckligt länge så kanske lögnen till slut skulle bli sann, d.v.s. jag skulle kanske till slut känna gemenskap med dessa människor på riktigt. Men det fungerade ju inte så, och jag mådde bara sämre. Jag blir lätt omtyckt av andra, men själv har jag väldigt svårt att fastna för någon. Att umgås med andra är för det mesta förknippat med stress eftersom det oftast är andra som vill träffa mig, medan jag helst inte vill träffa dem. Hur känns det för dig när du umgås med andra?
Ja välkommen Blue dalyry och hej igen red dykepi. Jag har inte varit inloggad på länge.
Avregistrerad användareTack ☺️
Jag har lätt för att få kontakt med människor, så jag är ju inte fullständigt osocial. Jag har inga problem med att att prata om sådant som intresserar mig och som jag känner passion för. Vilket innebär att jag har ju människor att umgås med om jag verkligen vill, som “aktivitetsvänner” som du uttrycker det.
Men jag känner absolut ingen gemenskap eftersom det som de flesta tydligen blir roade av, roar inte mig. Det dom tycker är så himla viktigt i livet tycker jag är helt vansinnigt. Det är så mycket drama kring “bullshit” som jag kallar det. Jag orkar inte med ytliga fasader längre. Jag söker genuina personer som har ett öppet hjärta utan rädsla för att bara vara sig själv, att kunna sitta i tysthet i sin egen “bubbla” utan att känna obehaglig tystnad, att kunna prata om saker som är viktigt på riktigt… Jag vill verkligen hitta någon att kunna ha en meningsfull relation med helt enkelt, utan drama och bullshit tjafs!!
Jag har inga problem med att vara ensam eftersom jag trivs med mig själv och jag älskar frihet och mycket egentid. Men just nu börjar jag känna att livet känns väldigt meningslöst. Det känns som om jag har hamnat på en hel fel planet som jag inte kan relatera till! Jag behöver träffa människor som jag kan känna gemenskap med och då sökte jag på google och hittade ditt inlägg och känner igen det du skriver. Det är en stor lättnad att se att det finns fler som upplever som jag!!
Avregistrerad användareDet låter klokt och sunt att försöka definiera vad det är som gör att du vill umgås med någon, för att underlätta för dig i att hitta “rätt” människor från början, skala ner din bekantskapskrets till kvalitet framför kvantitet, och på detta sätt spara energi.
Vissa människor är introverta eller av andra anledningar ointresserade att umgås bara för sakens skull. Det är inget fel med det.
Lider du också av samma syndrom som jag, att man är lite för snäll för att våga avsluta relationer eller sätta gränser och för att inte inge falska förhoppningar? Samtidigt hade man ju inte hittat vad man gillar hos människor om man samtidigt inte lagt tid på att umgås med människor man upptäckte inte var något för en. Den kombinationen ställer verkligen till det tycker jag.
Kanske är det också på grund av din empati som människor ibland använt dig som terapeut?
Avregistrerad användareTack ☺️ Jag har lätt för att få kontakt med människor, så jag är ju inte fullständigt osocial. Jag har inga problem med att att prata om sådant som intresserar mig och som jag känner passion för. Vilket innebär att jag har ju människor att umgås med om jag verkligen vill, som ”aktivitetsvänner” som du uttrycker det. Men jag känner absolut ingen gemenskap eftersom det som de flesta tydligen blir roade av, roar inte mig. Det dom tycker är så himla viktigt i livet tycker jag är helt vansinnigt. Det är så mycket drama kring ”bullshit” som jag kallar det. Jag orkar inte med ytliga fasader längre. Jag söker genuina personer som har ett öppet hjärta utan rädsla för att bara vara sig själv, att kunna sitta i tysthet i sin egen ”bubbla” utan att känna obehaglig tystnad, att kunna prata om saker som är viktigt på riktigt… Jag vill verkligen hitta någon att kunna ha en meningsfull relation med helt enkelt, utan drama och bullshit tjafs!! Jag har inga problem med att vara ensam eftersom jag trivs med mig själv och jag älskar frihet och mycket egentid. Men just nu börjar jag känna att livet känns väldigt meningslöst. Det känns som om jag har hamnat på en hel fel planet som jag inte kan relatera till! Jag behöver träffa människor som jag kan känna gemenskap med och då sökte jag på google och hittade ditt inlägg och känner igen det du skriver. Det är en stor lättnad att se att det finns fler som upplever som jag!!
Tack ☺️ Jag har lätt för att få kontakt med människor, så jag är ju inte fullständigt osocial. Jag har inga problem med att att prata om sådant som intresserar mig och som jag känner passion för. Vilket innebär att jag har ju människor att umgås med om jag verkligen vill, som ”aktivitetsvänner” som du uttrycker det. Men jag känner absolut ingen gemenskap eftersom det som de flesta tydligen blir roade av, roar inte mig. Det dom tycker är så himla viktigt i livet tycker jag är helt vansinnigt. Det är så mycket drama kring ”bullshit” som jag kallar det. Jag orkar inte med ytliga fasader längre. Jag söker genuina personer som har ett öppet hjärta utan rädsla för att bara vara sig själv, att kunna sitta i tysthet i sin egen ”bubbla” utan att känna obehaglig tystnad, att kunna prata om saker som är viktigt på riktigt… Jag vill verkligen hitta någon att kunna ha en meningsfull relation med helt enkelt, utan drama och bullshit tjafs!! Jag har inga problem med att vara ensam eftersom jag trivs med mig själv och jag älskar frihet och mycket egentid. Men just nu börjar jag känna att livet känns väldigt meningslöst. Det känns som om jag har hamnat på en hel fel planet som jag inte kan relatera till! Jag behöver träffa människor som jag kan känna gemenskap med och då sökte jag på google och hittade ditt inlägg och känner igen det du skriver. Det är en stor lättnad att se att det finns fler som upplever som jag!!
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Drama kring trivialiteter och avsaknad av samtal eller tystnad för den delen som verkligen genuint handlar om ett ömsesidigt intresse av att förstå en annan människa. Få perspektiv och inblick i en annan människas inre liv och inte bara detta ständiga fokus på allt yttre i våra liv. Aktivitetsvänner eller andra former av sociala sammanhang är nog så viktigt och värdefullt många gånger men den verkliga känslan av mening, gemenskap och själslig närhet kanske man kan kalla det, behövs inte i mängd men när man väl känner den känslan förstår man att man verkligen saknar något när sådana relationer av någon anledning saknas.
Avregistrerad användareOops, skulle fått med en fråga till dig blue dalyry, har du någon gång haft den här typen av vänskapsrelation du nu upplever att du saknar?
Avregistrerad användareOops, skulle fått med en fråga till dig blue dalyry, har du någon gång haft den här typen av vänskapsrelation du nu upplever att du saknar?
Ja, det har jag. Men den personen bor på andra sidan jorden och jag var för ung att förstå hur otroligt sällsynt en sådan relation var. Jag var inte redo helt enkelt o ålderskillnaden var ganska stor. Så jag har ju något att relatera till skillnaden ☺️
Avregistrerad användareDet låter klokt och sunt att försöka definiera vad det är som gör att du vill umgås med någon, för att underlätta för dig i att hitta ”rätt” människor från början, skala ner din bekantskapskrets till kvalitet framför kvantitet, och på detta sätt spara energi. Vissa människor är introverta eller av andra anledningar ointresserade att umgås bara för sakens skull. Det är inget fel med det. Lider du också av samma syndrom som jag, att man är lite för snäll för att våga avsluta relationer eller sätta gränser och för att inte inge falska förhoppningar? Samtidigt hade man ju inte hittat vad man gillar hos människor om man samtidigt inte lagt tid på att umgås med människor man upptäckte inte var något för en. Den kombinationen ställer verkligen till det tycker jag. Kanske är det också på grund av din empati som människor ibland använt dig som terapeut?
Hmm jag har varit det tidigare, men nu har jag inga problem att säga nej, sätta gränser o säga ifrån. På gott o ont. Men så tänker jag att om personen inte kan hantera mitt tydliga sätt så visar det ju tydligt att det inte är rätt person för mig att vara med…
Avregistrerad användareHej Purple o Red!
Jag känner att jag har lite svårt för den här forum mind sidan, känns lite omständigt när jag ska svara etc (kanske pga att jag använder min mobbe?).
- Detta svar redigerades för 5 år sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum
Red Dykepi TrådstartarenHej Purple och Blue!
Jag har inte varit inloggad här på någon vecka, vilket beror på att jag är på landet och har extremt dålig täckning. Jag kommer att vara här 1-2 veckor till och under den tiden kommer jag att titta in här lite då och då. Jag har inte glömt bort tråden!
Det känns som en lättnad att det finns fler som har svårt att känna gemenskap med andra, även om jag egentligen inte önskar någon den känslan. Jag tänker att oavsett varför man har svårt att känna gemenskap – och oavsett vilken gemenskap det är man har svårt att hitta – så måste det vara fruktansvärt jobbigt.
Vad tycker ni är det värsta med att ha svårt att känna gemenskap med andra? Är det ensamhetskänslan? Oron för att kanske aldrig mer få uppleva gemenskap? Att ha svårt att avsluta relationer som ni egentligen inte vill ha? Eller något annat?
För mig är det allra jobbigaste att jag är orolig för att aldrig hitta en partner, en livskamrat. Jag är 31 nu, men har aldrig haft ett förhållande. Jag har varit kär ett par gånger, men det har aldrig varit besvarat. På samma sätt har det (betydligt fler gånger) hänt att andra människor blivit intresserade av mig, men då har jag inte varit intresserad tillbaka. Jag har svårt att hitta relationer (både vänskaps- och kärleksrelationer, men i synnerhet det sistnämnda, där det stämmer åt båda håll. Ibland tänker jag att det kanske inte finns en partner för mig, och att det kanske inte är meningen att jag ska leva tillsammans med någon.
Jag har berättat det här för terapeuter, och då har jag fått frågan om jag provat klubbar, nätdejting et c. och ja, det har jag gjort många, många gånger. Men det är inte så att ingen faller för mig, utan tvärtom. Människor dras gärna till mig, men jag dras sällan till dem. Och om jag någon gång dras till någon så ja, då är det inte besvarat.
Red Dykepi TrådstartarenHej Purple o Red! Jag känner att jag har lite svårt för den här forum mind sidan, känns lite omständigt när jag ska svara etc (kanske pga att jag använder min mobbe?).
Jag ser att detta inlägg har blivit redigerat av en moderator, så jag antar att de redigerat bort någon form av kontaktuppgift. Väldigt tråkigt, då jag tror att det här är ett forum där människor annars skulle kunna hitta varandra. Tråkigt att den möjligheten inte får finnas.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.