Svårt att känna gemenskap

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Vilka likheter jag läser in i det du skriver. Det här med aktivitetskompisar till exempel, om jag vill finns dem men precis som för dig stannar det oftast där just pga att det känns väldigt obehagligt att släppa in de flesta mer än så. Jag har aldrig trott eller tänkt att det vanliga är att man har massvis med riktigt nära vänner, är inte så jag menar och jag tror att du förstår mig där? Utan det är just den där känslan av genuin gemenskap som jag verkar behöva på ett helt annat plan än många andra för att inte drabbas av den stora ensamheten. Jag menar inte heller att jag bara vill vara djup och seriös hela tiden, att det skulle vara det jag söker, absolut inte. För mig är det den väldigt svårförklarade känslan som jag bara enklast kan förklara med att det ”klickar” med någon annan och då känns det ofarligt och till och med skönt att låta någon lära känna mig på riktigt. Jag kanske är såsom du beskriver vad gäller rädsla för att mista just den här typen av person. Inte rädsla för att bli övergiven i allmänhet men såsom du skrev är nog mer korrekt. Eftersom det är så sällan man träffar på den här formen av relation är det ju extremt tungt att tappa bort den. Jag har flyttat en del och då har jag tyvärr fått uppleva det. Men det stärker också det vi försöker beskriva för dessa relationer är fortfarande på det viset trots att man rent fysiskt inte ens lyckas träffas en gång om året men det förstärker i sin tur också känslan av att sakna de personerna. För det ideala vore ju verkligen att hitta de här relationerna där du geografiskt befinner dig så att man utöver att prata skriftligt har möjligheten att umgås. Det är ju bland det bästa som finns här i livet. Vågar/orkar du fortfarande försöka lära känna nya människor i hopp om att finna den här typen av relationer? All värme

Jag var tvungen att läsa ditt inlägg flera gånger för att förstå att det inte var jag själv som skrivit det. Jag känner igen mig i precis allt du beskriver. Jag är så glad att jag vågade berätta här på forumet, för jag hade nästan gett upp hoppet om att det fanns fler som känner som jag. Jag har känt mig som den enda i världen som upplever den här typen av ensamhet. Även om jag egentligen inte önskar att någon annan ska behöva känna likadant, så är det ändå en lättnad att veta att jag inte är den enda.

Jag har inte heller trott att det är vanligt att ha en massa nära vänner, utan har alltid tänkt att det vanligaste är att ha en, eller några få, nära vänner. Men precis som du så har jag alltid upplevt att jag behöver en annan slags gemenskap för att inte känna mig ensam. Jag har alltid upplevt att det som många andra betecknar som nära vänskap är sådan vänskap som jag betecknar som “aktivitetskompisrelationer”.

Precis som du så vill jag inte bara vara djup och seriös i mina relationer, utan jag har också ett behov av att få skratta och göra roliga saker tillsammans, men jag måste känna att “det” finns där. Nära vänskap växer ju inte fram över en natt, utan alla relationer börjar på ett ytligt plan, men de få gånger jag träffat personer som jag klickat med så har det känts rätt med en gång. Jag har känt att det har funnits någonting där, att det varit värt att låta en vänskap växa fram. När jag träffat “fel” personer har kontakten däremot bara känts tom och… tja, platt.

Jag beklagar verkligen att du också har förlorat värdefulla relationer. Det gör så obeskrivligt ont när det händer. De människorna växer ju inte på träd direkt…

Jag håller med om att det ideala är när de människor som man tycker att det känns givande att ha kontakt med bor i närheten. Skriva och prata i telefon i all ära, men det är ändå en helt annan sak att ses IRL.

Jag har (vet inte om det är bra eller dåligt) blivit mer avvaktande gentemot nya människor. Förut kastade jag mig in i nya relationer, och letade aktivt efter nya människor att lära känna, i hopp om att träffa de där människorna som det verkligen känns rätt med. Tyvärr har det oftast bara lett till att jag träffat människor som jag efter ett tag känt att jag inte alls vill umgås med, samtidigt som DE har känt att de velat umgås med MIG, och till slut har jag haft fem, sex relationer som jag inte vetat hur jag ska ta mig ur. Jag har alltid varit en sådan som velat ge nya människor (och annat också) en rejäl chans, men numera tänker jag att det är bättre att inte FÖRSÖKA så himla mycket, utan att ta det som det kommer. Jag letar inte längre efter vänner eller en partner, men om jag träffar någon som jag verkligen trivs tillsammans med så vill jag väldigt gärna lära känna den personen.

Hur känner du?

 

Red Dykepi skrev:

Jag var tvungen att läsa ditt inlägg flera gånger för att förstå att det inte var jag själv som skrivit det. Jag känner igen mig i precis allt du beskriver. Jag är så glad att jag vågade berätta här på forumet, för jag hade nästan gett upp hoppet om att det fanns fler som känner som jag. Jag har känt mig som den enda i världen som upplever den här typen av ensamhet. Även om jag egentligen inte önskar att någon annan ska behöva känna likadant, så är det ändå en lättnad att veta att jag inte är den enda. Jag har inte heller trott att det är vanligt att ha en massa nära vänner, utan har alltid tänkt att det vanligaste är att ha en, eller några få, nära vänner. Men precis som du så har jag alltid upplevt att jag behöver en annan slags gemenskap för att inte känna mig ensam. Jag har alltid upplevt att det som många andra betecknar som nära vänskap är sådan vänskap som jag betecknar som ”aktivitetskompisrelationer”. Precis som du så vill jag inte bara vara djup och seriös i mina relationer, utan jag har också ett behov av att få skratta och göra roliga saker tillsammans, men jag måste känna att ”det” finns där. Nära vänskap växer ju inte fram över en natt, utan alla relationer börjar på ett ytligt plan, men de få gånger jag träffat personer som jag klickat med så har det känts rätt med en gång. Jag har känt att det har funnits någonting där, att det varit värt att låta en vänskap växa fram. När jag träffat ”fel” personer har kontakten däremot bara känts tom och… tja, platt. Jag beklagar verkligen att du också har förlorat värdefulla relationer. Det gör så obeskrivligt ont när det händer. De människorna växer ju inte på träd direkt… Jag håller med om att det ideala är när de människor som man tycker att det känns givande att ha kontakt med bor i närheten. Skriva och prata i telefon i all ära, men det är ändå en helt annan sak att ses IRL. Jag har (vet inte om det är bra eller dåligt) blivit mer avvaktande gentemot nya människor. Förut kastade jag mig in i nya relationer, och letade aktivt efter nya människor att lära känna, i hopp om att träffa de där människorna som det verkligen känns rätt med. Tyvärr har det oftast bara lett till att jag träffat människor som jag efter ett tag känt att jag inte alls vill umgås med, samtidigt som DE har känt att de velat umgås med MIG, och till slut har jag haft fem, sex relationer som jag inte vetat hur jag ska ta mig ur. Jag har alltid varit en sådan som velat ge nya människor (och annat också) en rejäl chans, men numera tänker jag att det är bättre att inte FÖRSÖKA så himla mycket, utan att ta det som det kommer. Jag letar inte längre efter vänner eller en partner, men om jag träffar någon som jag verkligen trivs tillsammans med så vill jag väldigt gärna lära känna den personen. Hur känner du?

Igen i princip total igenkänningsfaktor. Jag har nog också blivit mer avvaktande. Eller trött tänker jag ibland för att försöka skapa relationer med människor som det inte klickat med direkt tar väldigt mycket energi från mig, vilket jag reflekterat över mer och mer ju äldre jag blivit. Jag har ju lagt märke till det här vi pratar om och sett och börjat förstå mina mönster och känslor. I allmänhet mår jag bra av att vara ihop med andra människor och uppfattas som social et cetera men jag har alltid behövt och tyckt om att vara ensam och förstod tidigt att relationer utan den här gemenskapshetskänslan vi pratar om behövde hållas till vissa sammanhang eller aktiviteter men sen behövde jag gå/inte släppa in i det privata om du förstår. Just för att jag inte kan låta någon komma in på riktigt utan att det känns sådär som vi försöker sätta fingret på. Jag har ofta undrat vad det är för fel på mig för precis som du sagt så gör ju inte andra något fel och de vill dessutom umgås med mig men ändå har jag oftast inte kunnat gå vidare med eller ens underhålla relationen. Så ja avvaktande är nog jag med nu för tiden eller helt enkelt trött. Jag ger nog fortfarande alla eller de flesta i allafall en rejäl chans men har samtidigt blivit mer sparsam med att tacka ja till olika aktiviteter och liknande. Jag behöver inte konstant eller ens mycket socialt umgänge men den typen av umgänge/relationer jag behöver har jag förstått att jag däremot absolut behöver. Helt enkelt för att tillvaron ska bli helt och fullt meningsfull.

Hur har du det med relationen till dig själv? Och den nyttiga ensamheten?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Igen i princip total igenkänningsfaktor. Jag har nog också blivit mer avvaktande. Eller trött tänker jag ibland för att försöka skapa relationer med människor som det inte klickat med direkt tar väldigt mycket energi från mig, vilket jag reflekterat över mer och mer ju äldre jag blivit. Jag har ju lagt märke till det här vi pratar om och sett och börjat förstå mina mönster och känslor. I allmänhet mår jag bra av att vara ihop med andra människor och uppfattas som social et cetera men jag har alltid behövt och tyckt om att vara ensam och förstod tidigt att relationer utan den här gemenskapshetskänslan vi pratar om behövde hållas till vissa sammanhang eller aktiviteter men sen behövde jag gå/inte släppa in i det privata om du förstår. Just för att jag inte kan låta någon komma in på riktigt utan att det känns sådär som vi försöker sätta fingret på. Jag har ofta undrat vad det är för fel på mig för precis som du sagt så gör ju inte andra något fel och de vill dessutom umgås med mig men ändå har jag oftast inte kunnat gå vidare med eller ens underhålla relationen. Så ja avvaktande är nog jag med nu för tiden eller helt enkelt trött. Jag ger nog fortfarande alla eller de flesta i allafall en rejäl chans men har samtidigt blivit mer sparsam med att tacka ja till olika aktiviteter och liknande. Jag behöver inte konstant eller ens mycket socialt umgänge men den typen av umgänge/relationer jag behöver har jag förstått att jag däremot absolut behöver. Helt enkelt för att tillvaron ska bli helt och fullt meningsfull. Hur har du det med relationen till dig själv? Och den nyttiga ensamheten?

Jag känner igen mig i att det tar mycket energi att försöka utveckla relationer med människor som det inte riktigt klickar med. Ett tag brukade jag tänka att kontakten kanske skulle kännas bättre efter ett tag, varpå jag ansträngde mig till det yttersta varje gång jag träffade eller pratade med de här personerna, men det slutade bara med att jag började vantrivas alltmer i relationerna. Samtidigt fastnade jag i dem, eftersom de hade pågått så pass länge att det hade varit väldigt svårt att bara bryta. Då har jag, p.g.a. enorma skuldkänslor, fortsatt att umgås med dessa personer och blivit helt dränerad på energi.

Jag skulle säga att mitt behov av socialt umgänge är ungefär lika stort som mitt behov av ensamtid. Jag skulle inte orka vara social – eller ens träffa människor – varje dag, men jag skulle heller inte klara av att leva helt ensam. Jag har dock svårt att uppnå den önskade balansen mellan social tid och ensamtid, eftersom det är så få människor som jag verkligen trivs tillsammans med. I perioder då jag inte har någon vän som jag känner gemenskap med, utan bara “aktivitetskompisar”, blir det lätt alldeles för mycket ensamtid, och längtan efter att få känna gemenskap med någon är då väldigt stark.

[Red Dykepi]

Hur sjutton ska jag bära mig åt för att träffa människor som jag känner gemenskap med? Dem jag hittills haft i mitt liv har jag träffat av en ren slump, i lite olika sammanhang, men måste jag verkligen vara beroende av slumpen? Jag känner mig så ensam, fastän jag inte är ensam rent fysiskt. Jag har människor att umgås med, jag har lätt att få kontakt och folk har lätt att tycka om mig. Ändå känner jag mig så ensam att jag ibland får panik. Jag har SÅ svårt att känna gemenskap, samhörighet.

Förra veckan fick jag ett meddelande på Facebook från en kompis som bor i närheten av där min familj bor. Han frågade om jag skulle åka dit i jul, och om vi i så fall kunde ses. Jag har inte hört av honom på flera år, och innan dess försökte jag få kontakten att rinna ut i sanden, men när han nu hörde av sig så drabbades jag av fruktansvärda skuldkänslor. Jag kände mig elak som har försökt få kontakten att rinna ut i sanden, för han är ju snäll och har aldrig gjort något fel, och plötsligt såg jag att jag själv hade skrivit att vi absolut kan ses. Det bara hände, för att jag fick sådana skuldkänslor, så nu har jag istället dåligt samvete för att jag har fått honom att tro att jag vill ses. Hur jag än gör så får jag skuldkänslor… Allt jag vill är att träffa människor som jag känner gemenskap med och som jag VILL umgås med.

[Red Dykepi]

Igår var jag på stan med en vän. Idag har det svidit och värkt i mitt hål i själen. Det faktum att jag har svårt att känna gemenskap gör sig påmint i princip varje gång jag träffar någon. Utom när jag träffar någon som jag faktiskt KÄNNER gemenskap med, men de människorna är så oerhört sällsynta.

Fastän jag har ett socialt nätverk så känner jag att jag håller på att drunkna i ensamhet. Jag är inte fysiskt ensam, men på det själsliga planet ekar det tomt.

Hej! Har läst dina inlägg och jag undrar på vilket sätt du skulle vilja känna gemenskap? Är det inte tillräckligt att ha gemensamma intressen tex? Du skrev om behov av att skratta, vill du tex att ni ska ha samma humor? Jag förstår behovet av att få skratta och det är något jag själv saknar i mina vänskapsrelationer. Vill du att ni ska ha upplevt samma saker och känna igen er i varandra? Det kan ju vara svårt att bli totalt förstådd då alla är olika individer och ingen kan gå in i någon annans hjärna. Men jag tror att ett sätt är att försöka våga släppa in folk mer, våga berätta om hur man verkligen mår etc. Det kan vara svårt att känna gemenskap om man inte vågar visa sitt rätta jag, hur ska folk då se vem man är och vad man tänker på? Jag säger det i all välmening alltså. En riktig vän bryr sig om en och stannar kvar trots att man blottar sig lite.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hej! Har läst dina inlägg och jag undrar på vilket sätt du skulle vilja känna gemenskap? Är det inte tillräckligt att ha gemensamma intressen tex? Du skrev om behov av att skratta, vill du tex att ni ska ha samma humor? Jag förstår behovet av att få skratta och det är något jag själv saknar i mina vänskapsrelationer. Vill du att ni ska ha upplevt samma saker och känna igen er i varandra? Det kan ju vara svårt att bli totalt förstådd då alla är olika individer och ingen kan gå in i någon annans hjärna. Men jag tror att ett sätt är att försöka våga släppa in folk mer, våga berätta om hur man verkligen mår etc. Det kan vara svårt att känna gemenskap om man inte vågar visa sitt rätta jag, hur ska folk då se vem man är och vad man tänker på? Jag säger det i all välmening alltså. En riktig vän bryr sig om en och stannar kvar trots att man blottar sig lite.

Nej, för mig är gemensamma intressen inte tillräckligt. Jag upplever att många andra tycker det, men en relation som enbart bygger på gemensamma intressen är för mig en “aktivitetskompisrelation”. Jag kan ha sådana relationer också, men jag upplever dem som väldigt ytliga och känner ingen gemenskap.

För mig handlar gemenskap om själslig samhörighet, vilket för mig är väldigt abstrakt. Jag kan inte förklara det rent konkret, för det går inte att ta på, utan det handlar om att känna att relationen har “Det”. I olika talangsåpor har jag ibland hört folk säga att det inte räcker att sjunga bra för att vara en artist, utan att man också måste ha “Det”. Det är så jag känner när det gäller relationer. Det räcker inte med gemensamma intressen, utan det måste finnas någonting mer.

Jag känner inte att det krävs samma humor eller liknande erfarenheter för att jag ska kunna känna gemenskap, för de människor som jag har känt gemenskap med har varit väldigt olika varandra. Ingen av dem har varit precis som jag, och antalet gemensamma intressen och erfarenheter har varierat. Men i samtliga relationer så har “Det” funnits.

Okej tack för ditt svar. du känner alltså att du just nu inte har en enda sån relation? Vad hände med de som tog slut?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Okej tack för ditt svar. du känner alltså att du just nu inte har en enda sån relation? Vad hände med de som tog slut?

Min första kompis som jag kände gemenskap med, träffade jag på ett ridläger när jag var 11 år. Vi fann varandra direkt och brevväxlade ett litet tag efter lägret, men tyvärr slutade hon skriva. Jag var helt förkrossad, för det betydde så mycket för mig att få känna gemenskap med någon, men antagligen var relationen inte lika speciell för henne som den var för mig. Jag vet att jag skickade ett nytt brev, eftersom jag hoppades att hennes brev bara hade kommit bort på posten, men när jag inte fick något svar då heller så gav jag upp.

Min andra sådan kompis träffade jag året efter. Det var en tjej som gick på samma skola som jag, men inte i min klass. Jag hade fantastiskt roligt tillsammans med henne, och kände verkligen gemenskap, men efter ett år började jag sjuan och då gick vi inte längre på samma skola (hon var ett år yngre än jag). Tidigare hade vi hängt ihop mycket även på rasterna, men i samband med att jag bytte skola så började hon umgås mer med en tjej i sin egen klass. Jag var glad för hennes skull, för i min värld var det så självklart att man kunde ha flera vänner. Jag tyckte inte heller att det var något konstigt att relationer förändras. Därför reagerade jag inte när min vän väldigt ofta sa att hon skulle vara med den andra tjejen, när jag frågade om vi skulle ses. Men, till slut sa hon aldrig ja när jag frågade, och hörde aldrig av sig, och då förstod jag vinken.

När jag pluggade, för ca 10 år sedan, så blev jag kompis med en tjej i klassen. Vi kunde sitta helt tysta tillsammans utan att det blev obekvämt, vilket jag uppskattade väldigt mycket. Vi lärde egentligen inte känna varandra sådär jätteväl under det året, och när hennes förhållande sprack så flyttade hon tillbaka till sin hemstad. Vi lovade varandra att hålla kontakten, och när jag åkte till hennes hemstad av annan anledning så frågade jag om hon ville ses. Jag fick redan i telefon en känsla av att hon inte var så noga med det, men vi tog en fika på stan och sedan följde jag med hem till henne. Då fick jag känslan av att jag var någon som tillhörde hennes “gamla liv”. Hon levde ett heeelt annat liv i sin hemstad än vad hon gjort i staden där skolan låg, och det kändes som om jag var ett obekvämt gästspel som inte passade in. Vi hördes några gånger efter det (oftast på mitt initiativ) men vi sågs aldrig mer.

Fram tills för ett år sedan hade jag en bästa vän. Vi hade en helt fantastisk gemenskap, gjorde roliga saker tillsammans och kunde prata om allt. Vi sågs när vi mådde bra och vi sågs när vi mådde dåligt. Tyvärr började vi glida ifrån varandra, utan att någon av oss kände att den andra personen hade gjort något fel. Jag kände det, men tänkte att det kanske bara var något tillfälligt, så jag fortsatte att höra av mig och föreslå saker. De sista gångerna vi träffades kändes det dock inte alls bra, vilket vi båda kände. Jag föreslog att vi skulle träffas och prata om det faktum att vi kände att vi hade börjat glida ifrån varandra, men det ville inte hon, utan hon drog sig undan. Jag blev väldigt ledsen, i synnerhet eftersom vår vänskap hade varat under många år, men i efterhand har jag insett att det kanske inte är så konstigt att vi gled ifrån varandra. Vi lärde känna varandra i sena tonåren, och nu är hon 30 och jag 31.

Okej, så det finns ändå folk som du klickat med. Då kommer det säkert hända igen! Brukar du känna det där klicket direkt eller kan det utvecklas? Jag tänkte om du kanske kan tänka dig att ha kvar dina ”aktivetskompisar” eller vill du helst bryta med dem?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Okej, så det finns ändå folk som du klickat med. Då kommer det säkert hända igen! Brukar du känna det där klicket direkt eller kan det utvecklas? Jag tänkte om du kanske kan tänka dig att ha kvar dina ”aktivetskompisar” eller vill du helst bryta med dem?

Ja, det har absolut funnits människor som jag klickat med och dessa relationer har jag verkligen värdesatt. Att det klickar är något som jag brukar känna väldigt tidigt i kontakten. Något jag äntligen lärt mig är att inte fortsätta träffa en människa under flera månader (eller ännu längre) för att se om det klickar, för om det inte klickar efter några träffar så kommer det inte att göra det sedan heller. Det enda som händer då är att den andra personen börjar uppleva att vi är vänner, och räknar med mig, vilket gör att jag har svårt att ta mig ur relationen när jag väl inser att den troligen aldrig kommer att ge mig något. Att fortsätta umgås med någon fastän det inte ger mig något är inte bara taskigt mot mig själv, utan även mot den andra personen. Jag har jobbat på att försöka bryta i tid, och jag tycker att jag har blivit bättre på det, även om jag vet att det kan bli ännu bättre.

Jag vill egentligen inte umgås med mina aktivitetskompisar över huvud taget, men dem jag har kvar nu är personer som jag började umgås med innan jag började acceptera att jag känner som jag gör, vilket innebär att relationerna har varat länge. Det gör att de är svåra att bryta. Ännu svårare blir det av att dessa personer uttryckligen talar om att de trivs i mitt sällskap. Då får jag skuldkänslor för att jag inte känner likadant, men också för att jag fortsätter att umgås med dem.

Red Dykepi skrev:

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men… Såhär är det: Jag har alltid haft människor att umgås med, om jag har velat. Jag har aldrig upplevt att folk har haft svårt för att tycka om mig, tvärtom. Jag har aldrig blivit mobbad eller på något sätt lämnad utanför. Däremot har jag lämnat mig själv utanför, eftersom jag har haft svårt att känna gemenskap med andra. Jag har över huvud taget väldigt svårt för att fästa mig vid andra människor, med undantag för min familj. Jag bryr mig om andra människor, som medmänniska, och jag känner för andra människor, som medmänniska. Men jag har extremt svårt att känna för andra människor som vän, och jag har ännu svårare för att bli förälskad. Jag vill inte vara ensam, så jag söker mig till andra människor i alla möjliga sammanhang, men när jag väl börjar umgås med någon så brukar jag ganska snart känna att det fattas något. Exakt vad det är som fattas kan jag inte riktigt redogöra för, för jag tror att det är något obestämbart. Jag upplever det som att personen i fråga saknar ”Det”, ja, helt enkelt någonting som gör att jag blir genuint intresserad av personen och tycker att det känns meningsfullt att umgås. I de flesta av mina mänskliga relationer har jag i ärlighetens namn vantrivts, och när jag börjat vantrivas så har jag försökt få relationerna att rinna ut i sanden. Jag gjorde det redan som barn, och jag gör det fortfarande (jag är 30 nu). Varje gång drabbas jag av skuldkänslor gentemot den andra personen, för jag får ofta höra av andra att de tycker om att vara med mig. Ett tag försökte jag tvinga mig själv att känna gemenskap och meningsfullhet i mina relationer, men då gjorde jag våld på mig själv. Till slut hade jag en massa människor i mitt liv som jag egentligen inte ville umgås med. Under livets gång har jag haft ett fåtal vänner som jag genuint har trivts tillsammans med och känt gemenskap med. Dessa relationer har jag upplevt som oerhört meningsfulla och värdefulla. Jag har ansträngt mig för att vårda dessa relationer, men tyvärr har de tagit slut, av anledningar som för andra verkar vara naturliga. Vissa av dessa relationer har varat länge, men jag hade såklart önskat att de aldrig någonsin hade tagit slut. När jag saknar en meningsfull relation med någon som jag känner gemenskap med, så känner jag mig så fruktansvärt ensam. Ibland får jag skuldkänslor för det, för jag saknar ju inte ett socialt nätverk. Jag har ju vänner som vill umgås med mig, men i ärlighetens namn vill jag helst inte. Jag känner ingen gemenskap med dem. Jag känner mig aldrig så ensam som när jag är tillsammans med dem. Jag längtar hela tiden efter sådana där meningsfulla relationer med människor som jag känner gemenskap med. Det är bara det att jag alltför sällan träffar sådana människor. Jag har upplevt liknande inom psykiatrin. Jag har känt stort behov av samtalsstöd, men har haft svårt att hitta en samtalskontakt som jag har fått ut någonting av att prata med. Det var först när jag träffade min nuvarande som jag hittade en samtalskontakt som säger sådant som jag inte redan har tänkt på själv, och som föreslår lösningar som jag inte redan har provat. Jag får nya infallsvinklar, och det är fantastiskt. När det gäller privata relationer befinner jag mig däremot i en ensam period. Jag har flera relationer som jag försöker få att rinna ut i sanden, men ingen relation där jag upplever gemenskap och meningsfullhet. Det här är min största hemlighet, och det är bara min mamma och min samtalskontakt som vet. Jag undrar; finns det någon mer som känner som jag?

Red Dykepi skrev:

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men… Såhär är det: Jag har alltid haft människor att umgås med, om jag har velat. Jag har aldrig upplevt att folk har haft svårt för att tycka om mig, tvärtom. Jag har aldrig blivit mobbad eller på något sätt lämnad utanför. Däremot har jag lämnat mig själv utanför, eftersom jag har haft svårt att känna gemenskap med andra. Jag har över huvud taget väldigt svårt för att fästa mig vid andra människor, med undantag för min familj. Jag bryr mig om andra människor, som medmänniska, och jag känner för andra människor, som medmänniska. Men jag har extremt svårt att känna för andra människor som vän, och jag har ännu svårare för att bli förälskad. Jag vill inte vara ensam, så jag söker mig till andra människor i alla möjliga sammanhang, men när jag väl börjar umgås med någon så brukar jag ganska snart känna att det fattas något. Exakt vad det är som fattas kan jag inte riktigt redogöra för, för jag tror att det är något obestämbart. Jag upplever det som att personen i fråga saknar ”Det”, ja, helt enkelt någonting som gör att jag blir genuint intresserad av personen och tycker att det känns meningsfullt att umgås. I de flesta av mina mänskliga relationer har jag i ärlighetens namn vantrivts, och när jag börjat vantrivas så har jag försökt få relationerna att rinna ut i sanden. Jag gjorde det redan som barn, och jag gör det fortfarande (jag är 30 nu). Varje gång drabbas jag av skuldkänslor gentemot den andra personen, för jag får ofta höra av andra att de tycker om att vara med mig. Ett tag försökte jag tvinga mig själv att känna gemenskap och meningsfullhet i mina relationer, men då gjorde jag våld på mig själv. Till slut hade jag en massa människor i mitt liv som jag egentligen inte ville umgås med. Under livets gång har jag haft ett fåtal vänner som jag genuint har trivts tillsammans med och känt gemenskap med. Dessa relationer har jag upplevt som oerhört meningsfulla och värdefulla. Jag har ansträngt mig för att vårda dessa relationer, men tyvärr har de tagit slut, av anledningar som för andra verkar vara naturliga. Vissa av dessa relationer har varat länge, men jag hade såklart önskat att de aldrig någonsin hade tagit slut. När jag saknar en meningsfull relation med någon som jag känner gemenskap med, så känner jag mig så fruktansvärt ensam. Ibland får jag skuldkänslor för det, för jag saknar ju inte ett socialt nätverk. Jag har ju vänner som vill umgås med mig, men i ärlighetens namn vill jag helst inte. Jag känner ingen gemenskap med dem. Jag känner mig aldrig så ensam som när jag är tillsammans med dem. Jag längtar hela tiden efter sådana där meningsfulla relationer med människor som jag känner gemenskap med. Det är bara det att jag alltför sällan träffar sådana människor. Jag har upplevt liknande inom psykiatrin. Jag har känt stort behov av samtalsstöd, men har haft svårt att hitta en samtalskontakt som jag har fått ut någonting av att prata med. Det var först när jag träffade min nuvarande som jag hittade en samtalskontakt som säger sådant som jag inte redan har tänkt på själv, och som föreslår lösningar som jag inte redan har provat. Jag får nya infallsvinklar, och det är fantastiskt. När det gäller privata relationer befinner jag mig däremot i en ensam period. Jag har flera relationer som jag försöker få att rinna ut i sanden, men ingen relation där jag upplever gemenskap och meningsfullhet. Det här är min största hemlighet, och det är bara min mamma och min samtalskontakt som vet. Jag undrar; finns det någon mer som känner som jag?

 

Ja! Så länge jag minns så har jag aldrig passat in någonstans. Det känns som om jag har hamnat på en helt annan planet!!

Har lärt mig att sluta försöka anpassa mig och passa in. Folk får gilla mig som jag är, eller inte. Jag kan helt enkelt inte leva i en lögn, kan inte ljuga för mig själv längre… Men det är ensamt och jag vill verkligen hitta någon som pratar ”samma språk” och som är genuin, utan fasad… Väldigt svårt! Därför känns det väldigt bra att läsa här att det finns fler ☺️