Hem > Forum > Ensamhet > Svårt att känna gemenskap

Svårt att känna gemenskap

Visar 7 inlägg - 109 till 115 (av 115 totalt)
114
  • Halvsovande köttklumpar – så fantastiskt bra beskrivet! Jag känner igen mig! Jag har också väldigt svårt att känna ett genuint intresse för människor.

    Jag känner igen mig så mycket av det du skriver Red Dykepi. Faktum är att din tråd kom upp efter att jag googlat ” varför har jag svårt att känna samhörighet med andra”. Jag har likt din beskrivning några få vänner som jag vet tycker om mig, och som gillar att umgås med mig. Men skall jag vara ärlig så känns det inte riktigt helt hundra där heller. Jag har överlag sjukt svårt att känna ett genuint intresse för personer där det verkligen ”klickar”. Det har fått mig att känna mig som en utomjording, som att något är fel på mig, och extremt ensam. Jag har även likt dig tidigare försökt tvinga mig själv att umgås, men jag klarar inte längre av att låtsas, så jag avskärmar mig hellre helt. Jag har i stort sätt tagit avstånd från nästan alla mina tidigare vänner. Mitt problem att knyta ann till personer tror jag grundar sig i att jag upplever den stora massan som halvsovande köttklumpar som bara är. Jag är själv en mycket reflekterande och sökande person och jag upplever att jag saknar det djupet hos andra. Min mamma har ofta sagt till mig att ”du skall nog inte fundera så mycket” kanske inte, men det är sån jag är. Ibland kan jag känna avund till personer som inte kräver så mycket, som bara är nöjda, och som tycker helgen fullbordas med ”fredags-tacosen”. Men ofta känner jag bara förakt, vilket ger mig skuldkänslor. Det enda jag vill är att kunna ha ett meningsfullt samtal, med lite originalitet, och där personen ifråga inte suger i sig min energi som en blodigel.

    Förlåt, jag glömde att svara på din fråga om vad jag gör för att hantera ensamheten. Först och främst så har jag minskat ner på umgänget, och i vissa fall avslutat det helt, med dem som jag inte känner gemenskap med. Att umgås mindre med andra har paradoxalt nog fått mig att känna mig lite mindre ensam, för jag känner mig aldrig så ensam som jag gör i sällskap med andra människor. Jag har också blivit bättre på att avsluta nya bekantskaper i tid, redan när jag inser att ”den här personen kommer jag aldrig att känna någon gemenskap med”. Det känner jag oftast direkt, men efter två eller tre träffar är jag säker. Det har jag lärt mig att acceptera, så om jag upplever någon som tråkig efter att ha umgåtts med vederbörande några gånger så försöker jag få umgänget att rinna ut i sanden. Jag går inte heller in i relationer med folk som jag direkt känner att jag inte vill lära känna, bara för att ge dem en chans och se om det kanske uppstår gemenskap när jag väl träffat dem några gånger. Allt detta sammantaget gör att jag inte längre har ett tiotal personer som vill umgås med mig, och därmed behöver jag inte lika ofta uppleva den där hemska och plågsamma ensamhetskänslan som uppstår i sällskap med andra. Jag har också lärt mig att acceptera att jag känner som jag gör, och att mina känslor är okej. Man FÅR känna att man inte känner gemenskap. Det har gjort att jag slutat kriga mot känslorna. Jag har också accepterat att det är jättefå människor som jag känner gemenskap med, och att det troligen alltid kommer att vara ytterst sällan som jag träffar någon som jag verkligen vill umgås med. Det har gjort att jag slutat att aktivt LETA efter gemenskap. Jag har t.ex. slutat med hitta vänner-grupper och dejtingsajter, och jag har slutat att hålla utkik i olika sociala sammanhang. När jag t.ex. är ute på jobb eller ägnar mig åt fritidsaktiviteter så koncentrerar jag mig på jobbet eller aktiviteten, och scannar inte hela tiden av för att se om det möjligen finns någon människa som verkar intressant. Jag tänker att om jag träffar någon som jag verkligen vill lära känna och umgås med så gör jag det, och då är det bra. Men det hjälper inte att hela tiden leta, försöka och bjuda till, för det påminner mig bara om hur otroligt få människor som överhuvudtaget fångar mitt intresse och då känner jag mig ännu ensammare och olyckligare. Jag har också blivit mycket mer målmedveten och driven, för jag känner att om jag inte kan bli tillfreds på det sociala planet så får jag åtminstone försöka bli tillfreds på andra plan. Så jag har börjat sätta upp mål och agera därefter. Kanske kommer jag aldrig att få ett tillfredsställande socialt liv, men förhoppningsvis kan jag få ett tillfredsställande arbetsliv, en tillfredsställande bostad et c. Det är konkreta mål som jag kan kämpa för. Så att acceptera att jag känner som jag gör, och att kämpa för att bli riktigt nöjd med livets övriga områden, hjälper mig till en viss del. Längtan efter gemenskap, och smärtan som avsaknaden av gemenskap skapar, finns dock kvar. Jag är jävligt rädd att jag aldrig mer kommer att få uppleva den underbara känslan av äkta gemenskap, eller att jag aldrig ska hitta kärleken och dö ensam.

     

    Hej Red Dykepi!

    Blir glad av att läsa det du skriver. Jag har nämligen tänkt på senaste tiden att jag kanske kunde försöka skapa ett bra liv ändå, trots brist på mänsklig kontakt. Jag har flera vänner men jag känner att jag inte riktigt når hela vägen fram till dem. Vissa pratar mest om sig själva, andra ställer många frågor om mitt liv men känns som att de inte är genuint intresserade. Känns som om vissa är ensamma och mest vill vara en bra vän och göra ett bra intryck än att verkligen bry sig om mig. Jag tycker om mina vänner, verkligen, men jag ÄLSKAR dom inte. De enda jag älskar är föräldrar och syskon.

    Det är alltid något som fattas. Kanske det är jag som har för höga krav, har jag tänkt. Men jag har haft vänner tidigare som jag känner att de verkligen bryr sig om mig och ställer frågor om mitt liv OCH umgås med mig för att jag är jag – inte för att slippa vara ensamma.

    Jag har inte brutit med dessa vänner men livet har förändrats och man umgås inte lika mycket. Den som jag nånsin känt mest gemenskap med hör ALDRIG av sig. De senaste åren är det bara jag som tagit initiativ och jag börjar ledsna. Varje gång jag skriver så svarar hon bland annat att hon har så dåligt samvete för att hennes liv har förändrats. Men att aldrig ens höra av sig på eget initiativ? Skicka grattis på födelsedagen men inte ens fråga hur mitt liv ser ut? Det gör ju övriga vänner, men med dom känner jag ju inte samma gemenskap. Vet inte hur jag ska göra för att få henne tillbaks i mitt liv.

    För mig är det också så att när jag träffar nytt folk ger jag egentligen blanka fan i vad de jobbar med tex. Jag är inte intresserad. De flesta människor är sjukt tråkiga och jag bryr mig inte alls om deras liv. Jag kan t.o.m. känna så med de vänner jag har, att jag mest själv vill bli sedd. Det är svårt när mina vänner lyckas, istället för att glädjas så känner jag mig själv misslyckad. Och inte sällan känns det som en tävling. Det kan kännas skönt om de misslyckas med något. Och jag vet att jag är HEMSK som känner så. När det gäller familj skulle jag inte känna så, då vill jag att de ska ha det bra. Känns som att det är ett tecken på att jag inte bryr mig om mina vänner på riktigt och jag känner mig förjävlig som har såna tankar.

    Hursomhelst, det du skrev kändes hoppfullt. Att fler har tänkt som jag! Kanske ska jag fokusera på ett liv med jobb jag trivs med, sommarstuga, skaffa hund…

    Kanske kanske, finns ett hopp om att ett liv utan nära vänner kan fungera, nu när jag läste det du skrev <3

    Trådstartaren

    Hej Red Dykepi! Blir glad av att läsa det du skriver. Jag har nämligen tänkt på senaste tiden att jag kanske kunde försöka skapa ett bra liv ändå, trots brist på mänsklig kontakt. Jag har flera vänner men jag känner att jag inte riktigt når hela vägen fram till dem. Vissa pratar mest om sig själva, andra ställer många frågor om mitt liv men känns som att de inte är genuint intresserade. Känns som om vissa är ensamma och mest vill vara en bra vän och göra ett bra intryck än att verkligen bry sig om mig. Jag tycker om mina vänner, verkligen, men jag ÄLSKAR dom inte. De enda jag älskar är föräldrar och syskon. Det är alltid något som fattas. Kanske det är jag som har för höga krav, har jag tänkt. Men jag har haft vänner tidigare som jag känner att de verkligen bryr sig om mig och ställer frågor om mitt liv OCH umgås med mig för att jag är jag – inte för att slippa vara ensamma. Jag har inte brutit med dessa vänner men livet har förändrats och man umgås inte lika mycket. Den som jag nånsin känt mest gemenskap med hör ALDRIG av sig. De senaste åren är det bara jag som tagit initiativ och jag börjar ledsna. Varje gång jag skriver så svarar hon bland annat att hon har så dåligt samvete för att hennes liv har förändrats. Men att aldrig ens höra av sig på eget initiativ? Skicka grattis på födelsedagen men inte ens fråga hur mitt liv ser ut? Det gör ju övriga vänner, men med dom känner jag ju inte samma gemenskap. Vet inte hur jag ska göra för att få henne tillbaks i mitt liv. För mig är det också så att när jag träffar nytt folk ger jag egentligen blanka fan i vad de jobbar med tex. Jag är inte intresserad. De flesta människor är sjukt tråkiga och jag bryr mig inte alls om deras liv. Jag kan t.o.m. känna så med de vänner jag har, att jag mest själv vill bli sedd. Det är svårt när mina vänner lyckas, istället för att glädjas så känner jag mig själv misslyckad. Och inte sällan känns det som en tävling. Det kan kännas skönt om de misslyckas med något. Och jag vet att jag är HEMSK som känner så. När det gäller familj skulle jag inte känna så, då vill jag att de ska ha det bra. Känns som att det är ett tecken på att jag inte bryr mig om mina vänner på riktigt och jag känner mig förjävlig som har såna tankar. Hursomhelst, det du skrev kändes hoppfullt. Att fler har tänkt som jag! Kanske ska jag fokusera på ett liv med jobb jag trivs med, sommarstuga, skaffa hund… Kanske kanske, finns ett hopp om att ett liv utan nära vänner kan fungera, nu när jag läste det du skrev <3

    Hej Purple Tojyta!

    Vad skönt att mitt inlägg kunde ingjuta lite hopp i dig. Det gjorde MIG glad. 🙂 Dock hoppas jag såklart att du ska slippa leva utan nära vänner.

    Jag kan relatera till din känsla av att det alltid är något som fattas i vänskapsrelationer. Jag har också tänkt att det kanske är jag som har för höga krav. Jag har anklagat mig själv väldigt mycket när jag känt mig missnöjd och inte känt gemenskap, men nu har jag insett att jag har rätt att vara kräsen. Det gäller förstås dig också. Om det är så att du inte känner dig tillfreds i dina vänskapsrelationer, och innerst inne inte vill umgås med dem, så har du ingen skyldighet att fortsätta. De enda relationer som kan bli verkligt nära, och riktigt långvariga, är dem som är 100 procent ömsesidiga.

    Vad ledsamt att den vän som du känt mest gemenskap med, och som jag förstår betyder väldigt mycket för dig, aldrig hör av sig längre. Du skriver att det är du som tagit alla initiativ de senaste åren, och det är väldigt lång tid. Om din vän inte har tagit några initiativ på så länge så tänker jag att det kanske – tyvärr – är så att hon försöker få er relation att rinna ut i sanden. Det behöver såklart inte vara så, men att dra sig undan är ett vanligt beteende hos den som vill avsluta en vänskapsrelation. Jag har själv gjort så otaliga gånger. Jag tycker att du ska sluta höra av dig till den här vännen och vänta och se om hon plötsligt hör av sig. Gör hon inte det, så är det nog tyvärr så att hon inte vill. 🙁

    Att förlora en vän som man känt äkta gemenskap med är fruktansvärt, och kanske särskilt om man är en person som inte känner gemenskap med särskilt många människor. Tyvärr är det också en del av livet, d.v.s. att människor glider ifrån varandra, eller att den ena parten tycker att man glidit ifrån varandra. För några år sedan tog det slut mellan mig och min bästa vän sedan många år tillbaka, och det gjorde svinont. Det var hon som drog sig undan och berättade för mig att det inte längre kändes som om vi hade så mycket gemensamt. Jag blev väldigt ledsen, och reagerade med upprördhet, men såhär i efterhand så har jag insett att vi hade glidit ifrån varandra långt mycket mer än vad jag då ville se. Vi drog åt olika håll, vilket egentligen inte är något konstigt att vänner gör, men det tog tid för mig att inse och acceptera det. Jag hade andra vänner, men ingen annan som jag kände gemenskap med, så när vår vänskap tog slut så kändes det plötsligt som om jag var helt ensam.

    Kanske har du och din vän också dragit åt olika håll, utan att du tänkt på det? Har ni känt varandra länge?

    Att känna lättnad när det går dåligt för andra, tror jag att alla har upplevt någon gång. Man är inte en hemsk människa som känner så, men om man ofta/alltid gör det så är det nog bra att fundera över vad det beror på. I ditt fall verkar det ha sin grund i att du själv känner dig misslyckad? Kanske behöver du hjälp att komma över den känslan, eller att jobba på det som gör att du känner dig misslyckad?

    Hej Purple Tojyta! Vad skönt att mitt inlägg kunde ingjuta lite hopp i dig. Det gjorde MIG glad. 🙂 Dock hoppas jag såklart att du ska slippa leva utan nära vänner. Jag kan relatera till din känsla av att det alltid är något som fattas i vänskapsrelationer. Jag har också tänkt att det kanske är jag som har för höga krav. Jag har anklagat mig själv väldigt mycket när jag känt mig missnöjd och inte känt gemenskap, men nu har jag insett att jag har rätt att vara kräsen. Det gäller förstås dig också. Om det är så att du inte känner dig tillfreds i dina vänskapsrelationer, och innerst inne inte vill umgås med dem, så har du ingen skyldighet att fortsätta. De enda relationer som kan bli verkligt nära, och riktigt långvariga, är dem som är 100 procent ömsesidiga. Vad ledsamt att den vän som du känt mest gemenskap med, och som jag förstår betyder väldigt mycket för dig, aldrig hör av sig längre. Du skriver att det är du som tagit alla initiativ de senaste åren, och det är väldigt lång tid. Om din vän inte har tagit några initiativ på så länge så tänker jag att det kanske – tyvärr – är så att hon försöker få er relation att rinna ut i sanden. Det behöver såklart inte vara så, men att dra sig undan är ett vanligt beteende hos den som vill avsluta en vänskapsrelation. Jag har själv gjort så otaliga gånger. Jag tycker att du ska sluta höra av dig till den här vännen och vänta och se om hon plötsligt hör av sig. Gör hon inte det, så är det nog tyvärr så att hon inte vill. 🙁 Att förlora en vän som man känt äkta gemenskap med är fruktansvärt, och kanske särskilt om man är en person som inte känner gemenskap med särskilt många människor. Tyvärr är det också en del av livet, d.v.s. att människor glider ifrån varandra, eller att den ena parten tycker att man glidit ifrån varandra. För några år sedan tog det slut mellan mig och min bästa vän sedan många år tillbaka, och det gjorde svinont. Det var hon som drog sig undan och berättade för mig att det inte längre kändes som om vi hade så mycket gemensamt. Jag blev väldigt ledsen, och reagerade med upprördhet, men såhär i efterhand så har jag insett att vi hade glidit ifrån varandra långt mycket mer än vad jag då ville se. Vi drog åt olika håll, vilket egentligen inte är något konstigt att vänner gör, men det tog tid för mig att inse och acceptera det. Jag hade andra vänner, men ingen annan som jag kände gemenskap med, så när vår vänskap tog slut så kändes det plötsligt som om jag var helt ensam. Kanske har du och din vän också dragit åt olika håll, utan att du tänkt på det? Har ni känt varandra länge? Att känna lättnad när det går dåligt för andra, tror jag att alla har upplevt någon gång. Man är inte en hemsk människa som känner så, men om man ofta/alltid gör det så är det nog bra att fundera över vad det beror på. I ditt fall verkar det ha sin grund i att du själv känner dig misslyckad? Kanske behöver du hjälp att komma över den känslan, eller att jobba på det som gör att du känner dig misslyckad?

     

    Hej igen Red Dykepi!

     

    Tack för ditt svar!

     

    Jag gillar mina vänner och vill faktiskt gärna umgås med dem, det är bara det att jag känner att de inte bryr sig så mycket om mig eller är så intresserade av mitt liv. Som om vissa umgås med mig av pliktkänsla. Bara för att jag känt flera av dem väldigt många år. Särskilt en som jag känt i över 20 år som har en ganska dålig självkänsla, jag känner att hon står ut med mig för att hon känner att hon måste. Men om man verkligen vill ses så tycker inte jag att man går efter en halvtimme varje gång. Tidigare umgicks vi i timmar. Hon frågar mycket om mitt liv men det känns som att hon helst skulle slippa ses. En annan vän som jag träffar har ständigt problem i sin relation så det kretsar bara kring det hela tiden. Hon frågar aldrig om mitt liv. Vi har också haft en bra relation tidigare och haft kul. Vi kan dock umgås i timmar nu också men det kretsar alltid kring hur jobbigt hon har det, så det är som att jag blir hennes psykolog. Jag har alltid gillat henne och vill egentligen inte bryta med henne men det är bara det att allt kretsar kring hennes jobbiga liv. Jag tycker om dessa två väldigt mycket och vill umgås med dem, men inget är som förr med någon av dem och det känns trist.

     

    Den vän som jag kände mest gemenskap med har jag känt i över tio år. Du har säkert rätt i att det kan vara så att hon inte vill ses mer. Hennes liv har förändrats mycket. Samtidigt är hon en ärlig person, jag vet att hon sagt upp vänskapen med andra vänner på ett väldigt rakt sätt. Men med mig har hon bara sagt att hon blivit så gammal och trött och inte orkar vara social längre. Det är förvirrande. För nog orkar man skriva ett sms då och då ibland även om man inte orkar ses? Man är väl nyfiken på hur en vän har det?

     

    Vad tråkigt att du förlorade din vän som du kände gemenskap med!! Måste varit jättetufft! Kom det plötsligt eller hade du det på känn? Sa hon det rakt ut? På vilket sätt gled ni ifrån varandra? Lever ni olika typer av liv eller försvann den här speciella känslan av gemenskap?

     

    Ja, jag känner mig ofta misslyckad och det är förmodligen därför jag har svårt att se andra lyckas. Då känns det som att jag är den enda kvar som inte lyckas med nåt. Varken med karriär eller relationer. Känns som om alla andra åtminstone har något av de två sakerna. Även om det alltid finns någon som har det värre.

    Trådstartaren

    Hej igen Red Dykepi! Tack för ditt svar! Jag gillar mina vänner och vill faktiskt gärna umgås med dem, det är bara det att jag känner att de inte bryr sig så mycket om mig eller är så intresserade av mitt liv. Som om vissa umgås med mig av pliktkänsla. Bara för att jag känt flera av dem väldigt många år. Särskilt en som jag känt i över 20 år som har en ganska dålig självkänsla, jag känner att hon står ut med mig för att hon känner att hon måste. Men om man verkligen vill ses så tycker inte jag att man går efter en halvtimme varje gång. Tidigare umgicks vi i timmar. Hon frågar mycket om mitt liv men det känns som att hon helst skulle slippa ses. En annan vän som jag träffar har ständigt problem i sin relation så det kretsar bara kring det hela tiden. Hon frågar aldrig om mitt liv. Vi har också haft en bra relation tidigare och haft kul. Vi kan dock umgås i timmar nu också men det kretsar alltid kring hur jobbigt hon har det, så det är som att jag blir hennes psykolog. Jag har alltid gillat henne och vill egentligen inte bryta med henne men det är bara det att allt kretsar kring hennes jobbiga liv. Jag tycker om dessa två väldigt mycket och vill umgås med dem, men inget är som förr med någon av dem och det känns trist. Den vän som jag kände mest gemenskap med har jag känt i över tio år. Du har säkert rätt i att det kan vara så att hon inte vill ses mer. Hennes liv har förändrats mycket. Samtidigt är hon en ärlig person, jag vet att hon sagt upp vänskapen med andra vänner på ett väldigt rakt sätt. Men med mig har hon bara sagt att hon blivit så gammal och trött och inte orkar vara social längre. Det är förvirrande. För nog orkar man skriva ett sms då och då ibland även om man inte orkar ses? Man är väl nyfiken på hur en vän har det? Vad tråkigt att du förlorade din vän som du kände gemenskap med!! Måste varit jättetufft! Kom det plötsligt eller hade du det på känn? Sa hon det rakt ut? På vilket sätt gled ni ifrån varandra? Lever ni olika typer av liv eller försvann den här speciella känslan av gemenskap? Ja, jag känner mig ofta misslyckad och det är förmodligen därför jag har svårt att se andra lyckas. Då känns det som att jag är den enda kvar som inte lyckas med nåt. Varken med karriär eller relationer. Känns som om allt åtminstone har något av det. Även om det alltid finns någon som har det värre.

    Vad skönt att det inte är så att du inte vill umgås med dina vänner. Det är ju väldigt positivt. 🙂 Däremot är det ledsamt att du upplever att de inte bryr sig tillräckligt mycket om dig eller är intresserade av vad som händer i ditt liv.

    Tyvärr känner jag igen mig i att umgås av pliktkänsla. Jag gjorde så under många år. Jag insåg att jag inte kände gemenskap med mina vänner, men dem jag hade känt under en längre tid var det svårt att sluta umgås med. Att avsluta en vänskapsrelation är inte det lättaste, och att göra det på ett bra sätt är riktigt svårt. Så jag fortsatte att umgås med mina vänner, bara för att DE ville umgås med MIG. Det är inte förrän nyligen som jag slutade med det, och i samband med det har jag märkt hur mycket bättre jag mår av att vara ärlig, både mot mig själv och mot andra. Jag hoppas att mina tidigare vänner också mår bra, och att de nu kan fokusera på att umgås med personer som verkligen vill.

    Jag tror att du har rätt i att man inte går efter en halvtimme om man verkligen vill ses. Även om man är extremt upptagen så tror jag att man försöker få tid till att träffa sina nära vänner. Den här första vännen, hör hon av sig till dig någon gång? Eller är det främst du som hör av dig till henne? Om det är det sistnämnda så är det nog en bra idé att sluta höra av dig och vänta på att hon i så fall hör av sig till dig. Om hon inte gör det, är det nog så att hon tyvärr inte vill. 🙁

    Den vän som du känner mest gemenskap med, är hon mycket äldre än du? Eftersom hon säger att hon blivit så gammal och trött, tänker jag. Jag får intrycket av att du är relativt ung, men för den sakens skull behöver ju inte din vän vara i samma ålder. Gemenskap har ingen ålder. Om det är så att din vän börjar åldras, så kanske det faktiskt är så att hon inte orkar vara lika social längre. Om det där med ”gammal och trött” däremot är något som en yngre person säger lite på skämt, så kanske det är så att hon helt enkelt inte vill. Eller att hon inte har ett lika stort socialt behov som tidigare. Sådant kan ju skifta med åren, beroende på livssituation, mående et c. Kanske mår hon inte så bra och behöver vara för sig själv? Om hon har sagt upp vänskapen med andra på ett rakt sätt, så gissar jag att hon är en person som mår bra av att även andra är raka. Har du testat att fråga henne rakt ut vad hon vill med er vänskap?

    Ja, det var jättehemskt att förlora bästa vännen. 🙁 Det kom dock inte särskilt plötsligt. Jag hade också märkt att någonting hade förändrats mellan oss, att vi inte hade lika mycket att prata om när vi träffades. Jag kunde inte sätta fingret på varför, för vi hade inte bråkat eller något. Sista gången vi sågs vara det hemskt stelt, med flera obekväma tysta partier. Jag fick tänka jättemycket för att komma på saker att säga, och det kändes som om det var likadant för henne. När vi skildes åt tittade jag efter henne och när hon försvann utom synhåll fick jag en stark känsla av att jag aldrig skulle se henne mer. Det var så jävla sorgligt.

    Efter den gången var det mest jag som hörde av mig, men jag kände inte att jag fick särskilt mycket respons så det blev inte av att vi träffades. Eftersom vi hade känt varandra i väldigt många år, och hon betydde så mycket för mig, så skrev jag och frågade om jag hade gjort något fel. Det skrev hon att jag inte hade, och så berättade hon att det inte hade känts så bra de senaste gångerna. Jag kunde bara instämma, för jag hade ju känt samma sak. Jag hoppades dock att det skulle kunna kännas bra igen, så jag föreslog att vi skulle träffas och prata om det hela, men det ville inte hon. Jag blev väldigt ledsen och sårad över det, men såhär i efterhand förstår jag varför. Vi hade aldrig kunnat hitta tillbaka till varandra, för vi var inte längre samma personer. Människor utvecklas under hela livet, och ibland formas två vänner till två nya människor som inte har särskilt mycket gemensamt.

    Vad ledsamt att du är missnöjd med både din karriär och dina relationer. Är det förstnämnda någonting som du kan förändra? Kan du byta jobb/utbildning t.ex?

     

     

    Jag tror jag kan svaren till dessa problem. Människor fungerar ungefär som djur. Det innebär att de har sina rädslor. Jag gillar därför Svenningssons ”Under ytan” där vi alla är små. Det innebär också att vi funkar som ett flock. Det vill säga, vi tar den lättaste vägen, och den lättaste vägen är att följa majoriteten. Har ni 1000 gånger märkt att om de flesta säger ”så”, kommer de resterande också att säga ”så”? Om du säger ”si” hamnar du raskt utanför. Detta oavsett om du med ditt ”si” har 100% rätt eller fel. Bara du följer de flesta. Har sett människor som kameleontar sig 1000 gånger om dan beroende vilket gäng de umgås med. De kan ändra sin åsikt lika många gånger då. De är bra på skanna av atmosfären i den konkreta gruppen och följa den. De som dock har egna principer i livet har mycket svårare att få vänner och bekanta. En annan aspekt är också att om du lever ett sunt liv, försöker leva rätt, är snäll, varm, godhjärtat och hjälper folk, blir du automatiskt ointressant för människor då de flesta gillar just flexibla människor som kanske själv inte lever det rättfärdigaste livet, men som kan anpassa sig till omgivningen. Ni vet, folk gillar spänning. Plus att folk gillar att du ska ha ett svårt liv, men ändå se positiv ut. Det finns nåt som heter avundsjuka som gör att om de ser att allt i livet funkar hos dig, du är nästan som en ängel, så vill de inte vara med dig. De vill helst vara med så kallade bad boys eller bad girls. För då har du samma skavanker som de har. Ni vet, eftersom de absolut flesta familjer splittras, så växer barnen som vargar som tvingas att överleva. Det är klart att de då tar på sig synder som avundsjuka, egoism, hån åt andra, förhöja sin självkänsla genom att sänka andra osv. osv. Medan i de lyckade familjerna så växer det barn som är varma, omtänksamma osv. Men då har de det jättesvårt sen i livet då de flesta kommer från misslyckade familjer. En till aspekt är det att människor dras till dem som typ ignorerar dem, dvs visar att de står högre än dig. Så om du behärskar den tekniken kan du göra de flesta beroende av dig. De kommer alltid vilja umgås med dig. Men om du själv är den som söker kontakt uppfattas du som mindre attraktiv. Människor är konstiga, vet ni 🙂 Själv har jag sällan sett mänskliga människor. De allra flesta funkar som djur.

    Jag tror jag kan svaren till dessa problem. Människor fungerar ungefär som djur. Det innebär att de har sina rädslor. Jag gillar därför Svenningssons ”Under ytan” där vi alla är små. Det innebär också att vi funkar som ett flock. Det vill säga, vi tar den lättaste vägen, och den lättaste vägen är att följa majoriteten. Har ni 1000 gånger märkt att om de flesta säger ”så”, kommer de resterande också att säga ”så”? Om du säger ”si” hamnar du raskt utanför. Detta oavsett om du med ditt ”si” har 100% rätt eller fel. Bara du följer de flesta. Har sett människor som kameleontar sig 1000 gånger om dan beroende vilket gäng de umgås med. De kan ändra sin åsikt lika många gånger då. De är bra på skanna av atmosfären i den konkreta gruppen och följa den. De som dock har egna principer i livet har mycket svårare att få vänner och bekanta. En annan aspekt är också att om du lever ett sunt liv, försöker leva rätt, är snäll, varm, godhjärtat och hjälper folk, blir du automatiskt ointressant för människor då de flesta gillar just flexibla människor som kanske själv inte lever det rättfärdigaste livet, men som kan anpassa sig till omgivningen. Ni vet, folk gillar spänning. Plus att folk gillar att du ska ha ett svårt liv, men ändå se positiv ut. Det finns nåt som heter avundsjuka som gör att om de ser att allt i livet funkar hos dig, du är nästan som en ängel, så vill de inte vara med dig. De vill helst vara med så kallade bad boys eller bad girls. För då har du samma skavanker som de har. Ni vet, eftersom de absolut flesta familjer splittras, så växer barnen som vargar som tvingas att överleva. Det är klart att de då tar på sig synder som avundsjuka, egoism, hån åt andra, förhöja sin självkänsla genom att sänka andra osv. osv. Medan i de lyckade familjerna så växer det barn som är varma, omtänksamma osv. Men då har de det jättesvårt sen i livet då de flesta kommer från misslyckade familjer. En till aspekt är det att människor dras till dem som typ ignorerar dem, dvs visar att de står högre än dig. Så om du behärskar den tekniken kan du göra de flesta beroende av dig. De kommer alltid vilja umgås med dig. Men om du själv är den som söker kontakt uppfattas du som mindre attraktiv. Människor är konstiga, vet ni 🙂 Själv har jag sällan sett mänskliga människor. De allra flesta funkar som djur.

     

    Håller med dig det du skrev här. Men de flesta klarar inte av ett konstaterande av fakta, utan de tar fakta (sanningen som den är), som ett personligt angrepp 🙄 Tycker att det är så jobbigt med de sociala etiketterna!!

    Insikten om det blev äntligen rotad nu igår kväll:

    ”Blind people are just simply blind!”

Visar 7 inlägg - 109 till 115 (av 115 totalt)
114

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.