Svårt att känna gemenskap

[Red Dykepi]

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men… Såhär är det:

Jag har alltid haft människor att umgås med, om jag har velat. Jag har aldrig upplevt att folk har haft svårt för att tycka om mig, tvärtom. Jag har aldrig blivit mobbad eller på något sätt lämnad utanför. Däremot har jag lämnat mig själv utanför, eftersom jag har haft svårt att känna gemenskap med andra.

Jag har över huvud taget väldigt svårt för att fästa mig vid andra människor, med undantag för min familj. Jag bryr mig om andra människor, som medmänniska, och jag känner för andra människor, som medmänniska. Men jag har extremt svårt att känna för andra människor som vän, och jag har ännu svårare för att bli förälskad. Jag vill inte vara ensam, så jag söker mig till andra människor i alla möjliga sammanhang, men när jag väl börjar umgås med någon så brukar jag ganska snart känna att det fattas något. Exakt vad det är som fattas kan jag inte riktigt redogöra för, för jag tror att det är något obestämbart. Jag upplever det som att personen i fråga saknar “Det”, ja, helt enkelt någonting som gör att jag blir genuint intresserad av personen och tycker att det känns meningsfullt att umgås.

I de flesta av mina mänskliga relationer har jag i ärlighetens namn vantrivts, och när jag börjat vantrivas så har jag försökt få relationerna att rinna ut i sanden. Jag gjorde det redan som barn, och jag gör det fortfarande (jag är 30 nu). Varje gång drabbas jag av skuldkänslor gentemot den andra personen, för jag får ofta höra av andra att de tycker om att vara med mig. Ett tag försökte jag tvinga mig själv att känna gemenskap och meningsfullhet i mina relationer, men då gjorde jag våld på mig själv. Till slut hade jag en massa människor i mitt liv som jag egentligen inte ville umgås med.

Under livets gång har jag haft ett fåtal vänner som jag genuint har trivts tillsammans med och känt gemenskap med. Dessa relationer har jag upplevt som oerhört meningsfulla och värdefulla. Jag har ansträngt mig för att vårda dessa relationer, men tyvärr har de tagit slut, av anledningar som för andra verkar vara naturliga. Vissa av dessa relationer har varat länge, men jag hade såklart önskat att de aldrig någonsin hade tagit slut.

När jag saknar en meningsfull relation med någon som jag känner gemenskap med, så känner jag mig så fruktansvärt ensam. Ibland får jag skuldkänslor för det, för jag saknar ju inte ett socialt nätverk. Jag har ju vänner som vill umgås med mig, men i ärlighetens namn vill jag helst inte. Jag känner ingen gemenskap med dem. Jag känner mig aldrig så ensam som när jag är tillsammans med dem. Jag längtar hela tiden efter sådana där meningsfulla relationer med människor som jag känner gemenskap med. Det är bara det att jag alltför sällan träffar sådana människor.

Jag har upplevt liknande inom psykiatrin. Jag har känt stort behov av samtalsstöd, men har haft svårt att hitta en samtalskontakt som jag har fått ut någonting av att prata med. Det var först när jag träffade min nuvarande som jag hittade en samtalskontakt som säger sådant som jag inte redan har tänkt på själv, och som föreslår lösningar som jag inte redan har provat. Jag får nya infallsvinklar, och det är fantastiskt.

När det gäller privata relationer befinner jag mig däremot i en ensam period. Jag har flera relationer som jag försöker få att rinna ut i sanden, men ingen relation där jag upplever gemenskap och meningsfullhet. Det här är min största hemlighet, och det är bara min mamma och min samtalskontakt som vet. Jag undrar; finns det någon mer som känner som jag?

 

Ja, jag känner det som om jag inte passar in. Folk ser till att jag inte trivs, de hittar på struntsaker och skvallrar så jag mår illa. De lyssnar knappt på någon annan och har alltid något illa att säga om allt, eller så bryr de sig för mycket om bagateller. De frågar de mest obegripliga saker, som om mitt privatliv är till allmän beskådan.

Jag har några få vänner jag pratar med eller umgås med ibland. Känner många och tycker om att vara i stora grupper, men verkar vara ivägen för folk.

Jag har inte kontakt med psykiatrin idag, men känner igen problemet sedan jag sökte samtalshjälp då jag och barnen aldrig fick vara ifred i samband med skilsmässan och vårdnadsutredningen. Jag blev senast förstummad av en läkare på vårdcentralen, men skrev till cheferna där och hon har backat rejält från sin aggressiva attityd gentemot mig.

Jag kanske har en diagnos egentligen, men jag har aldrig fått det. Jag har fibromyalgi, men ingen psykiatrisk diagnos. Idag verkar ptsd vara på modet för alla som inte grejar livet. Anpassningssvårigheter hette det ett tag.

Jag känner mest av ensamhet i de relationer med män jag haft och har. Upplever män som instrumentella och de har bara ett enda mål med relationen, eller så blir jag en som de lever på, på alla sätt.

Vi kanske inte pratar om samma slags ensamhet, men jag ville svara dig ändå. Folk verkar omättliga eller totalt nonchalanta i sitt bemötande. Jag kan inte skapa bra relationer om jag kommer någon för nära. Folk är bäst på avstånd, tyvärr

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ja, jag känner det som om jag inte passar in. Folk ser till att jag inte trivs, de hittar på struntsaker och skvallrar så jag mår illa. De lyssnar knappt på någon annan och har alltid något illa att säga om allt, eller så bryr de sig för mycket om bagateller. De frågar de mest obegripliga saker, som om mitt privatliv är till allmän beskådan. Jag har några få vänner jag pratar med eller umgås med ibland. Känner många och tycker om att vara i stora grupper, men verkar vara ivägen för folk. Jag har inte kontakt med psykiatrin idag, men känner igen problemet sedan jag sökte samtalshjälp då jag och barnen aldrig fick vara ifred i samband med skilsmässan och vårdnadsutredningen. Jag blev senast förstummad av en läkare på vårdcentralen, men skrev till cheferna där och hon har backat rejält från sin aggressiva attityd gentemot mig. Jag kanske har en diagnos egentligen, men jag har aldrig fått det. Jag har fibromyalgi, men ingen psykiatrisk diagnos. Idag verkar ptsd vara på modet för alla som inte grejar livet. Anpassningssvårigheter hette det ett tag. Jag känner mest av ensamhet i de relationer med män jag haft och har. Upplever män som instrumentella och de har bara ett enda mål med relationen, eller så blir jag en som de lever på, på alla sätt. Vi kanske inte pratar om samma slags ensamhet, men jag ville svara dig ändå. Folk verkar omättliga eller totalt nonchalanta i sitt bemötande. Jag kan inte skapa bra relationer om jag kommer någon för nära. Folk är bäst på avstånd, tyvärr

Hej Indigo Focevo,

Tack för ditt svar! Jag är ledsen att mitt svar tillbaka har dröjt. Jag har inte varit inloggad här på länge. Hur som helst är jag glad att du tog dig tid att svara på mitt inlägg.

Jättetråkigt att höra att du upplever att de människor du har runt omkring dig inte lyssnar på andra och att du känner att du är i vägen. Tråkigt också att du inte har fått någon bra professionell hjälp.

Jag tycker att det låter som om vi delvis pratar om samma typ av ensamhet, och delvis inte. De flesta i min bekantskapskrets behandlar mig väl, och visar att jag är viktig för dem. Problemet, och det som ger mig skuldkänslor och får mig att känna mig hemsk, är att DE inte betyder lika mycket för MIG. Jag får ofta tråkigt i deras sällskap, vilket leder till att jag känner mig ensam och att det uppstår en slags tomhetskänsla.

Jag känner igen mig i det du beskriver när det gäller män. Jag brukar inte uppleva människor som instrumentella, men jag känner igen mig i känslan av att inte vilja samma sak. Och i att känna ensamhet tillsammans med andra.

Jag har också haft människor i mitt liv som jag upplevt har levt på mig. Oftast har det varit så att de använt mig som terapeut. Jag har fått höra att jag alltid kommer med kloka råd, och det gör jag gärna, men jag orkar inte ha relationer där jag känner att den andra parten bara tar och inte ger. Dessa relationer har jag till slut avslutat, eller sett till att de runnit ut i sanden, för de har gjort mig alldeles urlakad på energi.

[Red Dykepi]

Just nu är jag på väg hem efter att ha träffat en kompis. Jag känner mig så ensam att det känns som om jag har ett stort, blödande hål i själen. Som med så många andra så känner jag ingen gemenskap med den här kompisen, ingen samhörighet. Vi har mycket gemensamt på plan som jag uppfattar som ytliga (ålder, intressen et c.) men på ett djupare plan känns det som om vi är ljusår ifrån varandra.

Jag får skuldkänslor gentemot mina vänner och bekanta för att jag känner såhär. De tycker ju om att umgås med mig och så känner jag mig så ensam att jag tror att jag ska gå sönder. Jag känner också skuldkänslor gentemot människor som är fysiskt ensamma, människor som saknar bekantskapskrets och som inget hellre vill än att ha någon att umgås med. Här sitter jag och är omgiven av människor som värdesätter mig och vill umgås med mig, men de flesta av dem vill JAG inte umgås med. Jag känner mig elak och otacksam som mår så dåligt i så många av mina relationer, fastän ingen har gjort något fel. Samtidigt blöder min själ för att jag känner mig så jävla ensam. Varje gång jag träffar någon som jag trivs tillsammans med (det händer ytterst, ytterst sällan) blir jag så sjukt rädd att förlora personen i fråga, för då har jag ”bara” de andra människorna igen…

Red Dykepi skrev:

Just nu är jag på väg hem efter att ha träffat en kompis. Jag känner mig så ensam att det känns som om jag har ett stort, blödande hål i själen. Som med så många andra så känner jag ingen gemenskap med den här kompisen, ingen samhörighet. Vi har mycket gemensamt på plan som jag uppfattar som ytliga (ålder, intressen et c.) men på ett djupare plan känns det som om vi är ljusår ifrån varandra. Jag får skuldkänslor gentemot mina vänner och bekanta för att jag känner såhär. De tycker ju om att umgås med mig och så känner jag mig så ensam att jag tror att jag ska gå sönder. Jag känner också skuldkänslor gentemot människor som är fysiskt ensamma, människor som saknar bekantskapskrets och som inget hellre vill än att ha någon att umgås med. Här sitter jag och är omgiven av människor som värdesätter mig och vill umgås med mig, men de flesta av dem vill JAG inte umgås med. Jag känner mig elak och otacksam som mår så dåligt i så många av mina relationer, fastän ingen har gjort något fel. Samtidigt blöder min själ för att jag känner mig så jävla ensam. Varje gång jag träffar någon som jag trivs tillsammans med (det händer ytterst, ytterst sällan) blir jag så sjukt rädd att förlora personen i fråga, för då har jag ”bara” de andra människorna igen…

Vi ensamma konstiga människor som är empatiska får hålla ihop. Jag har alltid känt mig som att jag inte är en människa alls, det visade sig att jag var för smart kanske 🙂

Jag passar bra med folk som har väldigt hög IQ, för då känner jag att vi är från samma sort av aliens – brukar leta efter folk som gillar att skriva mycket, folk med passion, eller bipolära(om man nu ska ha en diagnos till det). Som nästan alltid lider i ensamhet bland andra eller själva. 🙂
Men det är inga krav, det är bara så jag har hittat intelligenta människor som jag kan relatera till 🙂

Regga en ny outlook, som jag gjort nedan: du får chatta med mig 🙂
Skype: [email protected]

 

[Red Dykepi]

Red Pirecy, jag har skickat ett mejl till dig nu!

Red Dykepi skrev:

Red Pirecy, jag har skickat ett mejl till dig nu!

svarat:)

Red Dykepi skrev:

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men… Såhär är det: Jag har alltid haft människor att umgås med, om jag har velat. Jag har aldrig upplevt att folk har haft svårt för att tycka om mig, tvärtom. Jag har aldrig blivit mobbad eller på något sätt lämnad utanför. Däremot har jag lämnat mig själv utanför, eftersom jag har haft svårt att känna gemenskap med andra. Jag har över huvud taget väldigt svårt för att fästa mig vid andra människor, med undantag för min familj. Jag bryr mig om andra människor, som medmänniska, och jag känner för andra människor, som medmänniska. Men jag har extremt svårt att känna för andra människor som vän, och jag har ännu svårare för att bli förälskad. Jag vill inte vara ensam, så jag söker mig till andra människor i alla möjliga sammanhang, men när jag väl börjar umgås med någon så brukar jag ganska snart känna att det fattas något. Exakt vad det är som fattas kan jag inte riktigt redogöra för, för jag tror att det är något obestämbart. Jag upplever det som att personen i fråga saknar ”Det”, ja, helt enkelt någonting som gör att jag blir genuint intresserad av personen och tycker att det känns meningsfullt att umgås. I de flesta av mina mänskliga relationer har jag i ärlighetens namn vantrivts, och när jag börjat vantrivas så har jag försökt få relationerna att rinna ut i sanden. Jag gjorde det redan som barn, och jag gör det fortfarande (jag är 30 nu). Varje gång drabbas jag av skuldkänslor gentemot den andra personen, för jag får ofta höra av andra att de tycker om att vara med mig. Ett tag försökte jag tvinga mig själv att känna gemenskap och meningsfullhet i mina relationer, men då gjorde jag våld på mig själv. Till slut hade jag en massa människor i mitt liv som jag egentligen inte ville umgås med. Under livets gång har jag haft ett fåtal vänner som jag genuint har trivts tillsammans med och känt gemenskap med. Dessa relationer har jag upplevt som oerhört meningsfulla och värdefulla. Jag har ansträngt mig för att vårda dessa relationer, men tyvärr har de tagit slut, av anledningar som för andra verkar vara naturliga. Vissa av dessa relationer har varat länge, men jag hade såklart önskat att de aldrig någonsin hade tagit slut. När jag saknar en meningsfull relation med någon som jag känner gemenskap med, så känner jag mig så fruktansvärt ensam. Ibland får jag skuldkänslor för det, för jag saknar ju inte ett socialt nätverk. Jag har ju vänner som vill umgås med mig, men i ärlighetens namn vill jag helst inte. Jag känner ingen gemenskap med dem. Jag känner mig aldrig så ensam som när jag är tillsammans med dem. Jag längtar hela tiden efter sådana där meningsfulla relationer med människor som jag känner gemenskap med. Det är bara det att jag alltför sällan träffar sådana människor. Jag har upplevt liknande inom psykiatrin. Jag har känt stort behov av samtalsstöd, men har haft svårt att hitta en samtalskontakt som jag har fått ut någonting av att prata med. Det var först när jag träffade min nuvarande som jag hittade en samtalskontakt som säger sådant som jag inte redan har tänkt på själv, och som föreslår lösningar som jag inte redan har provat. Jag får nya infallsvinklar, och det är fantastiskt. När det gäller privata relationer befinner jag mig däremot i en ensam period. Jag har flera relationer som jag försöker få att rinna ut i sanden, men ingen relation där jag upplever gemenskap och meningsfullhet. Det här är min största hemlighet, och det är bara min mamma och min samtalskontakt som vet. Jag undrar; finns det någon mer som känner som jag?

Hej!

Jag har aldrig mött någon som beskriver denna ensamhetskänsla och de skuldkänslor som kommer med den, så genuint och direkt träffande som du. Tack, har läst din text två gånger nu för den gav mig den känslan av gemenskap och djupare samhörighet som vi båda verkar vara på jakt efter.

All värme

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hej! Jag har aldrig mött någon som beskriver denna ensamhetskänsla och de skuldkänslor som kommer med den, så genuint och direkt träffande som du. Tack, har läst din text två gånger nu för den gav mig den känslan av gemenskap och djupare samhörighet som vi båda verkar vara på jakt efter. All värme

Hej!

Om du bara visste vad lättad jag blev över att någon känner igen sig! Det känns skönt att någon förstår dessa skuldkänslor. <3 Upplever du också att det finns många människor som gärna vill umgås med dig, men att DU inte vill, eftersom du inte känner någon samhörighet med dem?

Red Dykepi skrev:

Hej! Om du bara visste vad lättad jag blev över att någon känner igen sig! Det känns skönt att någon förstår dessa skuldkänslor. <3 Upplever du också att det finns många människor som gärna vill umgås med dig, men att DU inte vill, eftersom du inte känner någon samhörighet med dem?

Hej! Så bra att du känner lättnad, var så jag kände när jag läste dina texter också 🙂 Jag är själv 32 år idag och detta är något jag levt med hela livet men först nu börjar förstå eller kanske vilja förstå mer och mer. Ja jag har alltid haft massor med människor som vill lära känna mig och vill umgås men det är väldigt sällan jag känt att det “klickat” från min sida. Har nästan alltid skuldkänslor mot någon pga att jag försöker hålla relationen främst formell eller likt dig, få den att rinna ut i sanden. Vet inte hur många gånger jag hört att du känner mig så väl men när jag tänker efter känner jag inte dig alls. De som sagt så har haft rätt och det är precis så som jag i de fallen velat ha det för har inte känt någon riktig samhörighet trots att den andra personen gjort det. Jag är absolut inte rädd för att bli övergiven, sårad eller något sånt och pga det har svårt att släppa in människor utan det är mer att det tar så mycket energi när jag inte känner det där “djupa” bandet till någon. Det är heller inga problem för mig att vara del i sociala sammanhang eller umgås med folk formellt etc men jag känner ofta en längtan efter “riktiga” relationer där det känns naturligt och harmoniskt att den andra personen känner mig på riktigt. Är vi inne på samma spår tror du?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hej! Så bra att du känner lättnad, var så jag kände när jag läste dina texter också 🙂 Jag är själv 32 år idag och detta är något jag levt med hela livet men först nu börjar förstå eller kanske vilja förstå mer och mer. Ja jag har alltid haft massor med människor som vill lära känna mig och vill umgås men det är väldigt sällan jag känt att det ”klickat” från min sida. Har nästan alltid skuldkänslor mot någon pga att jag försöker hålla relationen främst formell eller likt dig, få den att rinna ut i sanden. Vet inte hur många gånger jag hört att du känner mig så väl men när jag tänker efter känner jag inte dig alls. De som sagt så har haft rätt och det är precis så som jag i de fallen velat ha det för har inte känt någon riktig samhörighet trots att den andra personen gjort det. Jag är absolut inte rädd för att bli övergiven, sårad eller något sånt och pga det har svårt att släppa in människor utan det är mer att det tar så mycket energi när jag inte känner det där ”djupa” bandet till någon. Det är heller inga problem för mig att vara del i sociala sammanhang eller umgås med folk formellt etc men jag känner ofta en längtan efter ”riktiga” relationer där det känns naturligt och harmoniskt att den andra personen känner mig på riktigt. Är vi inne på samma spår tror du?

Ja, jag tror definitivt att vi är inne på samma spår. Jag träffar också väldigt sällan människor som jag känner att det klickar med, även om ANDRA ofta tycker att det klickar med MIG. Det har ofta hänt att personer som jag umgåtts med sagt saker som: “Det är alltid lika trevligt att träffa dig.” Eller: “Jag är så glad att jag har träffat dig.” I de situationerna har jag inte vetat vad jag ska svara, för jag har ju inte känt likadant. Det faktum att jag inte har känt likadant har dessutom lett till att jag fått enorma skuldkänslor.

Till skillnad från dig så är jag ganska rädd för att bli övergiven, men den rädslan dyker bara upp i relationer som verkligen känns meningsfulla. Jag tror att det har att göra med att det är så otroligt sällan som jag träffar en människa som jag tycker att det är riktigt givande att umgås med, och då blir jag så fruktansvärt rädd att jag ska förlora den personen.

Jag har alltid haft människor att umgås med, men har haft ytterst få nära relationer eftersom jag helt enkelt träffat väldigt få personer som jag har velat släppa in. När det gäller de flesta människor så blir jag sjukt obekväm av blotta tanken på att släppa dem nära, eftersom det skulle kännas så fel att göra det. När jag inte har några nära relationer är jag därför ensam på födelsedagar, midsommar et c. om jag inte firar med min familj som bor långt bort. Mina övriga relationer stannar oftast vid “aktivitetskompisar”, eller bekanta som jag bara träffar i specifika sammanhang.

Jag tyckte att det var intressant det du skrev om att andra har sagt att du känner dem väl, men att de inte känner dig. Det fick mig att börja fundera på hur andra känner när det gäller mig. Jag har alltid haft en känsla av att de TROR att de känner mig väl, fastän de egentligen inte gör det. Men kanske är det inte så. Kanske finns det/har funnits de som tycker att de inte känner mig, men att JAG känner DEM.

 

Red Dykepi skrev:

Ja, jag tror definitivt att vi är inne på samma spår. Jag träffar också väldigt sällan människor som jag känner att det klickar med, även om ANDRA ofta tycker att det klickar med MIG. Det har ofta hänt att personer som jag umgåtts med sagt saker som: ”Det är alltid lika trevligt att träffa dig.” Eller: ”Jag är så glad att jag har träffat dig.” I de situationerna har jag inte vetat vad jag ska svara, för jag har ju inte känt likadant. Det faktum att jag inte har känt likadant har dessutom lett till att jag fått enorma skuldkänslor. Till skillnad från dig så är jag ganska rädd för att bli övergiven, men den rädslan dyker bara upp i relationer som verkligen känns meningsfulla. Jag tror att det har att göra med att det är så otroligt sällan som jag träffar en människa som jag tycker att det är riktigt givande att umgås med, och då blir jag så fruktansvärt rädd att jag ska förlora den personen. Jag har alltid haft människor att umgås med, men har haft ytterst få nära relationer eftersom jag helt enkelt träffat väldigt få personer som jag har velat släppa in. När det gäller de flesta människor så blir jag sjukt obekväm av blotta tanken på att släppa dem nära, eftersom det skulle kännas så fel att göra det. När jag inte har några nära relationer är jag därför ensam på födelsedagar, midsommar et c. om jag inte firar med min familj som bor långt bort. Mina övriga relationer stannar oftast vid ”aktivitetskompisar”, eller bekanta som jag bara träffar i specifika sammanhang. Jag tyckte att det var intressant det du skrev om att andra har sagt att du känner dem väl, men att de inte känner dig. Det fick mig att börja fundera på hur andra känner när det gäller mig. Jag har alltid haft en känsla av att de TROR att de känner mig väl, fastän de egentligen inte gör det. Men kanske är det inte så. Kanske finns det/har funnits de som tycker att de inte känner mig, men att JAG känner DEM.

Vilka likheter jag läser in i det du skriver. Det här med aktivitetskompisar till exempel, om jag vill finns dem men precis som för dig stannar det oftast där just pga att det känns väldigt obehagligt att släppa in de flesta mer än så. Jag har aldrig trott eller tänkt att det vanliga är att man har massvis med riktigt nära vänner, är inte så jag menar och jag tror att du förstår mig där? Utan det är just den där känslan av genuin gemenskap som jag verkar behöva på ett helt annat plan än många andra för att inte drabbas av den stora ensamheten. Jag menar inte heller att jag bara vill vara djup och seriös hela tiden, att det skulle vara det jag söker, absolut inte. För mig är det den väldigt svårförklarade känslan som jag bara enklast kan förklara med att det “klickar” med någon annan och då känns det ofarligt och till och med skönt att låta någon lära känna mig på riktigt.

Jag kanske är såsom du beskriver vad gäller rädsla för att mista just den här typen av person. Inte rädsla för att bli övergiven i allmänhet men såsom du skrev är nog mer korrekt. Eftersom det är så sällan man träffar på den här formen av relation är det ju extremt tungt att tappa bort den. Jag har flyttat en del och då har jag tyvärr fått uppleva det. Men det stärker också det vi försöker beskriva för dessa relationer är fortfarande på det viset trots att man rent fysiskt inte ens lyckas träffas en gång om året men det förstärker i sin tur också känslan av att sakna de personerna. För det ideala vore ju verkligen att hitta de här relationerna där du geografiskt befinner dig så att man utöver att prata skriftligt har möjligheten att umgås. Det är ju bland det bästa som finns här i livet.

Vågar/orkar du fortfarande försöka lära känna nya människor i hopp om att finna den här typen av relationer?

All värme