Svårare med vänner 35+

Hej på er!

Jag är en person som trots varierande mående genom livet, och svåra händelser alltid varit aktiv, alltid behållt en grundsyn på livet som varit positiv och alltid försökt hitta på roliga saker med människor. Ofta på mitt initiativ.

Men de senaste åren har mycket förändrats. Jag har fått ett behov av att vara mer sann mot mig själv, efter att ha kraschat mentalt 2ggr. Dricker därför ej alkohol längre, försöker hitta nya sätt att jobba, och har många nya intressen som tex meditation, hälsa och att vara i naturen. Har också haft en del fysiska hälsoproblem vilket har minimerat kontakten med de vänner jag har kvar då min ork är ganska ojämn.

Jag har, kanske lite naivt tänkt att de vänner som faller bort nu (vilket har varit fler än jag trott) kommer ersättas av nya. Men insett att det inte alls är så enkelt i vuxen ålder. Och särskilt nära vänner, vilket jag i och för sig alltid har haft svårt med då människor sällan är där för mig när jag har det svårt. Därför ökar min ensamhet känner jag, vilket gör mig mer negativ till livet, och ibland depressiv. Hittat någon ny vän där allt klickar och blivit själaglad men upplever då ofta att de inte alls är lika glada över detta utan kanske mest vill ses lite då och då. Alla har redan sina bekantskapskretsar som de prioriterar. Till saken hör också att jag är gay och därmed inte alltid passar in på diverse event för likasinnade. Dvs jag upplever det som ytterligare en tröskel att hitta nya vänner.

Men jag tänker att det måste finnas fler som jag? Som omvärderat livet vid en lite äldre ålder? jag vet inte men jag börjar ge upp. Har ingen ork att anstränga mig när ingen anstränger sig tillbaka. Men vill samtidigt inte göra exakt allt ensam. Framför allt vara ute i naturen hade varit kul att göra med andra. Och att någon hör av sig till mig med roliga förslag för en gångs skull. De flesta har ju familj och jag förstår att det tar tid och fokus, men det måste ju finnas fler som inte har det?

Är det någon som känner igen sig? Funderar på att byta stad, men tänker att det inte kommer hjälpa grundproblemet :(((

jag har läst.

tror tyvärr att väldigt många känner likadant

Jag tänker också det, men då borde man ju kunna hitta de som är i samma situation. Dvs de som faktiskt har tid och lust att ta in ngn ny vän i sitt liv… men av ngn anledning är det supersvårt. Konstigt. Och deprimerande :((((

Och som ngn skrivit i forumet tidigare är det kanske lite av fenomenet att vi inte vågar bli vän med ngn som inte har så många vänner. Särskilt om denne verkar lite ensam. Men det är ju också supersorgligt. Ofta lyser ju en människa upp och blir gladare efter hand när nya saker händer i livet men hur ska det gå om alla tänker såhär?

Ja… funderingar på (ännu en) ensam lördagkväll….

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men jag håller absolut med i det du skriver.
jag flyttade en gång för att jag trodde att det skulle bli bättre och jag har lärt känna ngra nya men det tar tid iallafall för mig att våga öppna mig för ngn och få den där speciella djupa vänskapen .

Det kanske är det där med att ha svårt att öppna sig som ställer till det. Upplever ibland att jag stöter bort människor utan att jag tänker på det, och ibland är jag istället för öppen så folk verkar ta avstånd pga det. Pga trauma osv. Jobbar på det men som sagt man blir ju inte yngre.

Nej, inte lätt men jag uppskattar att du svarar iaf…

Jag gick igenom en väldigt tuff tid för ngra år sedan, jag förlorade många nära. ( de dog) . Det va så mkt svåra saker på en gång att jag upplevde att folk inte riktigt trodde på mig vilket naturligt gjorde saken värre inte nog med att det hände en massa hemska saker, folk som jag öppnade mig för sa antingen: Hör av dig när det lugnar ner sig.  Eller så tittade dom på mig som om de inte trodde på mig.

( de allra allra närmsta va kvar och ifrågasatte självklart inte vad jag sa då de känner mig och vet vad som hänt och vet att jag inte är en person som hittar på saker.

Så jag kände då att jag nog skrämde bort några, så jag förstår lite den biten oxå, som du skriver. Tror jag

 

så nu när jag lär känna ngn ny, då hoppar jag helt enkel över allt som jag tror är för mkt om du förstår vad jag menar.  jag tänker att visst jag skulle behöva prata och behöva berätta eftersom de händelserna har påverkat mig men jag tänker att det är inte så bråttom om jag kommer bli nära vän med ngn då har vi tid att lära känna varandra.

så med nästa person du träffar kanske du kan försöka ta det lite lugnt med, tänk att ni har tid på er och att hon/ han inte behöver veta allt på en gång.

ibland kan jag oxå känna att det är bra att de känner mig innan jag öppnar mig och berättar vad jag gått igenom.

[Indigo Qugimo]

Hej

Jag tror vi är många som känner som du.En del av förklaringen kan säkert vara,att det tar tid och energi att lära känna nya människor.På ett sätt är det enklare då att umgås med människor,som redan känner en väl och som kan ens livshistoria ,den blir ju längre ju äldre man blir och tar allt längre tid att berätta.Kanske blir man mer kräsen och selektiv med sitt umgänge också,ju äldre man blir och man orkar kanske inte vara lika nyfiken på nya människor,som man var när man var yngre.

Sen upplever jag att vi lever i ett alltmer individualistiskt och egocentrerat samhälle och människor lever sina liv mer och mer i mobilen.Konsten att umgås verkar vara på väg att försvinna.Vi har aldrig varit så många på jorden som nu,ändå upplever alltfler sej som ensamma.Ganska paradoxalt om man tänker efter….

Känner igen det där. Eller iaf att jag har lätt att få vänner när jag är glad och positiv men så fort något har hänt i livet är det svårare. Det räcker att man är lite mer tystlåten (för jag har lärt mig att människor inte vill höra varför man är nere så jag håller inne det). Och när man väl försöker förklara tar människor avstånd pga det kanske helt enkelt är för hemskt att höra. Lite moment 22. Jag har ofta känt att “mitt mörker” är för stort för människor att ta emot så jag döljer det. Vilket gör att det växer ännu mer. Det gäller även terapeuter. De fattar inte vidden av problemet utan även de föredrar en polerad version upplever jag.

Det låter kanske som jag är en supernegativ människa. Det är jag verkligen inte, men jag har gått igenom så otroligt mycket att människor nog inte skulle tro mig om jag berättade allt. Så jag känner igen det där “hör av dig när det lugnar ner sig”. Och så säger alla om psykisk ohälsa typ “men be om hjälp”… jo om det vore så enkelt. :(((((

Anonym skrev:

Jag gick igenom en väldigt tuff tid för ngra år sedan, jag förlorade många nära. ( de dog) . Det va så mkt svåra saker på en gång att jag upplevde att folk inte riktigt trodde på mig vilket naturligt gjorde saken värre inte nog med att det hände en massa hemska saker, folk som jag öppnade mig för sa antingen: Hör av dig när det lugnar ner sig. Eller så tittade dom på mig som om de inte trodde på mig. ( de allra allra närmsta va kvar och ifrågasatte självklart inte vad jag sa då de känner mig och vet vad som hänt och vet att jag inte är en person som hittar på saker. Så jag kände då att jag nog skrämde bort några, så jag förstår lite den biten oxå, som du skriver. Tror jag så nu när jag lär känna ngn ny, då hoppar jag helt enkel över allt som jag tror är för mkt om du förstår vad jag menar. jag tänker att visst jag skulle behöva prata och behöva berätta eftersom de händelserna har påverkat mig men jag tänker att det är inte så bråttom om jag kommer bli nära vän med ngn då har vi tid att lära känna varandra. så med nästa person du träffar kanske du kan försöka ta det lite lugnt med, tänk att ni har tid på er och att hon/ han inte behöver veta allt på en gång. ibland kan jag oxå känna att det är bra att de känner mig innan jag öppnar mig och berättar vad jag gått igenom.

Det är nog sant att vi inte umgås på samma sätt som förut. Det är också sånt fokus på att “prata” ska hjälpa en människa så när någon mår dåligt så det är det alla “erbjuder”. Men ofta är det ju bara att kanske sitta och gråta i tysthet på någons soffa och dricka te, få en kram, gå en promenad i skogen tillsammans. Vet inte men enkla grejer liksom. Att någon erbjuder sig att laga mat hemma hos en. Känns som det finns en social barriär för allt det där mänskliga. Som att det alltid måste vara så storartade gester, kanske därför folk drar sig undan, de vet inte hur de ska bete sig.

 

Indigo Qugimo skrev:

Hej Jag tror vi är många som känner som du.En del av förklaringen kan säkert vara,att det tar tid och energi att lära känna nya människor.På ett sätt är det enklare då att umgås med människor,som redan känner en väl och som kan ens livshistoria ,den blir ju längre ju äldre man blir och tar allt längre tid att berätta.Kanske blir man mer kräsen och selektiv med sitt umgänge också,ju äldre man blir och man orkar kanske inte vara lika nyfiken på nya människor,som man var när man var yngre. Sen upplever jag att vi lever i ett alltmer individualistiskt och egocentrerat samhälle och människor lever sina liv mer och mer i mobilen.Konsten att umgås verkar vara på väg att försvinna.Vi har aldrig varit så många på jorden som nu,ändå upplever alltfler sej som ensamma.Ganska paradoxalt om man tänker efter….

Hej!

Kanske att man själv när man passerat 35 också börja inse vad en verklig vän är. De vi tidigare tänkt som vänner när vi var yngre inser vi nu inte finns där för oss när vi behöver det. Människor som vågar vara nära när livet inte är på topp finns, men kanske kräver lite mer tid för att hitta dem. Och också tid av oss själva att våga släppa in.

Att gå med i en förening kan vara ett bra sätt att hitta personer med liknande intressen. Men var beredd på att det tar tid att lära känna nya människor.

 

• Anonym skrev:

  Hej på er! Jag är en person som trots varierande mående genom livet, och svåra händelser alltid varit aktiv, alltid behållt en grundsyn på livet som varit positiv och alltid försökt hitta på roliga saker med människor. Ofta på mitt initiativ. Men de senaste åren har mycket förändrats. Jag har fått ett behov av att vara mer sann mot mig själv, efter att ha kraschat mentalt 2ggr. Dricker därför ej alkohol längre, försöker hitta nya sätt att jobba, och har många nya intressen som tex meditation, hälsa och att vara i naturen. Har också haft en del fysiska hälsoproblem vilket har minimerat kontakten med de vänner jag har kvar då min ork är ganska ojämn. Jag har, kanske lite naivt tänkt att de vänner som faller bort nu (vilket har varit fler än jag trott) kommer ersättas av nya. Men insett att det inte alls är så enkelt i vuxen ålder. Och särskilt nära vänner, vilket jag i och för sig alltid har haft svårt med då människor sällan är där för mig när jag har det svårt. Därför ökar min ensamhet känner jag, vilket gör mig mer negativ till livet, och ibland depressiv. Hittat någon ny vän där allt klickar och blivit själaglad men upplever då ofta att de inte alls är lika glada över detta utan kanske mest vill ses lite då och då. Alla har redan sina bekantskapskretsar som de prioriterar. Till saken hör också att jag är gay och därmed inte alltid passar in på diverse event för likasinnade. Dvs jag upplever det som ytterligare en tröskel att hitta nya vänner. Men jag tänker att det måste finnas fler som jag? Som omvärderat livet vid en lite äldre ålder? jag vet inte men jag börjar ge upp. Har ingen ork att anstränga mig när ingen anstränger sig tillbaka. Men vill samtidigt inte göra exakt allt ensam. Framför allt vara ute i naturen hade varit kul att göra med andra. Och att någon hör av sig till mig med roliga förslag för en gångs skull. De flesta har ju familj och jag förstår att det tar tid och fokus, men det måste ju finnas fler som inte har det? Är det någon som känner igen sig? Funderar på att byta stad, men tänker att det inte kommer hjälpa grundproblemet :(((

Jag känner så igen mig i det du skriver. Det hade kunnat vara jag som skrivit det.

Jag har nu träffat några nära vänner. Är fortfarande livrädd varje dag att de ska tröttna på mig. Att de ska skicka ett meddelande att de tyvärr inte har tid att vara min vän längre.

Om du vill träffa andra som vill vara ute i naturen kan jag tipsa om friluftsfrämjandet. Där har jag fått en gemenskap som jag tidigare saknat

Hej, som många andra redan skrivit så är du absolut inte ensam i att känna så.

Liksom du ser jag mig som en i grunden positiv person men har också ett mörker som jag sällan pratar om. Folk verkar inte kunna hantera det. Förutom de få utspridda guldklimpar i världen som också är lite “udda” och inte skräms lika lätt.

Jag har extremt svårt att skaffa vänner. Även som liten drog jag mig undan för att jag kände mig annorlunda och som jag inte passade in (som liten spelade homosexualiteten nog en roll där också). I tonåren blev det alkohol och rakblad för att hantera ångest och depression. Sedan gömde jag mig bakom flickvänner och fru. Nu när vi skilt oss försvann hela mitt sociala liv iom att jag flyttade 50 mil för hennes skull. Och jag har inte en susning om hur man träffar vänner i vår ålder i en sån här liten “stad”. Dela gärna med dig om du har något tips 🙂

Ska iaf kolla upp det här med friluftsfrämjandet!