Sträcka ut en hand från tomheten

Hej, detta blir min första post.
Har i omgångar under mitt liv mått varierande kan vi säga, men framförallt varit ensam, väldigt ofrivilligt så.
Bytt städer, livssituationer som förändras, vänskaper som inte vårdats.
Många gånger när jag mått dåligt har ensamheten varit en bidragande orsak.
Jag är inte utan fel, jag är inte utan skuld, jag är inte ett offer för något eller någon annan än mig själv och mina val.
Tittar här, och det är väldigt mycket yngre personer som skriver, jag kan känna igen mig i en del, har själv segat mig precis över 40 sträcket, hårt fostrad med luthersk piska, gör det ont – arbeta hårdare, kom inte med problem – kom med lösningar osv. men väl medveten om att detta inte är annat en vad vi intalar oss, ändock speglar det mitt tankesätt och vad jag nu postar.
Att finna nya vänner, att vidga sin umgängeskrets blir inte lättare med åren, har man inte ”vänskapskapital” att ”förvalta” och ”investera” så är det svårt att få ”avkastning”.

Jag vet värdet att få ur sig mörkret i tal, skrift osv, jag vet också hur lätt det är att fastna i mönstret, i spiralen. Jag är där själv i mina mörka stunder. Jag vet värdet att bryta mönstret, hur bra den sämsta pizzan kan smaka just för att man fick lite kontakt just där och då, hur en smula energi i sin tur genererade för ett par timmar till, gjorde det lite enklare att somna eller vakna.

Rädslan och ursäkterna vi kommer upp med för att undvika att försöka bryta vår egen ensamhet, tro mig, jag har nog använt de flesta en man kan använda.

Som sagt, man som just passerat 40, utan större vänskapskapital, med väldigt mycket tid efter att kontoret stängt finnes, detta blir i det närmaste min ”kontaktannons”, ett mitt sätt att bryta mitt eget mönster på det mest linjära sätt jag vet, jag jobbar lite hårdare, finnes.
Söker, dig som liksom jag vill bryta din ensamhet. Anonyma PM känns väl som ett bra ställe att börja, med den dåliga pizzan på stan som mål?
Vem du är, jag vet inte, det spelar ingen roll, kanske kan du hjälpa mig och jag dig genom att bara ha någon att prata med. Välj ett random ämne och testa mig.

Får man ens skriva så här? Nu får det vara slut på skammen dock.

 

Ja här har du en till i ensamhet dock i en relation vilket känns ännu sämre. Vet ej hur man skriver privat här, alldeles ny. Men vet du och kan tycka det vara intressant kan du gärna berätta. Kvinna några år över 30 hur som helst..

Anonym skrev:

Hej, detta blir min första post. Har i omgångar under mitt liv mått varierande kan vi säga, men framförallt varit ensam, väldigt ofrivilligt så. Bytt städer, livssituationer som förändras, vänskaper som inte vårdats. Många gånger när jag mått dåligt har ensamheten varit en bidragande orsak. Jag är inte utan fel, jag är inte utan skuld, jag är inte ett offer för något eller någon annan än mig själv och mina val. Tittar här, och det är väldigt mycket yngre personer som skriver, jag kan känna igen mig i en del, har själv segat mig precis över 40 sträcket, hårt fostrad med luthersk piska, gör det ont – arbeta hårdare, kom inte med problem – kom med lösningar osv. men väl medveten om att detta inte är annat en vad vi intalar oss, ändock speglar det mitt tankesätt och vad jag nu postar. Att finna nya vänner, att vidga sin umgängeskrets blir inte lättare med åren, har man inte ”vänskapskapital” att ”förvalta” och ”investera” så är det svårt att få ”avkastning”. Jag vet värdet att få ur sig mörkret i tal, skrift osv, jag vet också hur lätt det är att fastna i mönstret, i spiralen. Jag är där själv i mina mörka stunder. Jag vet värdet att bryta mönstret, hur bra den sämsta pizzan kan smaka just för att man fick lite kontakt just där och då, hur en smula energi i sin tur genererade för ett par timmar till, gjorde det lite enklare att somna eller vakna. Rädslan och ursäkterna vi kommer upp med för att undvika att försöka bryta vår egen ensamhet, tro mig, jag har nog använt de flesta en man kan använda. Som sagt, man som just passerat 40, utan större vänskapskapital, med väldigt mycket tid efter att kontoret stängt finnes, detta blir i det närmaste min ”kontaktannons”, ett mitt sätt att bryta mitt eget mönster på det mest linjära sätt jag vet, jag jobbar lite hårdare, finnes. Söker, dig som liksom jag vill bryta din ensamhet. Anonyma PM känns väl som ett bra ställe att börja, med den dåliga pizzan på stan som mål? Vem du är, jag vet inte, det spelar ingen roll, kanske kan du hjälpa mig och jag dig genom att bara ha någon att prata med. Välj ett random ämne och testa mig. Får man ens skriva så här? Nu får det vara slut på skammen dock.

Hej Indigo Rijoca,

Nu Ian man tycka att jag borde gjort lite efterforskningar först, men så är inte fallet, hittar helt enkelt ingen funktion nu, tog det för givet.

tänkte dock inte vara helt svarslös utan det finns sätt runt det.

Wire är ett sådant, lite som messenger, men man kan vara helt anonym, jag finns där med användarnamnet @bluenarake men det är också all information som visas om mig.

testa gärna om du vill!

Anonym skrev:

Ja här har du en till i ensamhet dock i en relation vilket känns ännu sämre. Vet ej hur man skriver privat här, alldeles ny. Men vet du och kan tycka det vara intressant kan du gärna berätta. Kvinna några år över 30 hur som helst..