Hem > Forum > Ensamhet > Sorgsen

Sorgsen

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag är en kille i övre 30års åldern. Jag bor mitt i skogen ensam i en stuga. Fick diagnosen autism för några år sen, vilket inte har hjälpt mig på något vis. Höll mig alltid undan när jag var liten, eller hela livet egentligen, och har väl aldrig haft någon riktig vän eller något stöd från någon. Har alltid hittat sätt att klara mig själv. Jag har svårt att lita på människor av någon anledning. Har alltid haft lätt att få ångest.
    Jag vet inte hur man fungerar ihop med människor. Det kommer inte naturligt för mig. Men jag vet hur man spelar. Jag träffade en tjej när jag var runt 25. Vi var tillsammans i 10 år tills hon hittade nån annan. Hon var väl det närmsta en vän jag haft. Jag hade aldrig något band till min familj och har ännu mindre nu.
    Har ingenting i mitt liv. Bara tomhet. Jag äter bara och jobbar och sover. Och så har det mer eller mindre alltid varit. Jag har ingen energi eller glädje till livet. Försöker orka bygga lite på min stuga så jag kan slappna av dom sista åren och förhoppningsvis dö i lugn och ro. Jag har ingen självkänsla och ser inget värde i mig själv. Har försökt få kontakt med någon i många år via internet men det verkar inte som någon annan heller ser något värde i mig för några svar eller intresse har aldrig någon visat. Är dålig på att kommunicera och har svårt att minnas saker. Har antagligen social fobi men vet inte hur man gör för att ta reda på det eller få hjälp. Är antagligen deprimerad med. Men samma sak där. Får ångest av att prata om mig själv så det går inte. Jag vet inte hur saker i samhället fungerar. Hur man ska bete sig.
    Så jag bara gömmer mig i skogen. Önskar jag hade betytt något för någon. Men jag vågar inte lära känna någon för jag vill inte hamna i situationer jag inte klarar av osv. Eller visa att jag inte kan något om livet. Att jag är svag. Vore det inte för att jag har ett jobb hade troligtvis ingen märkt om jag försvann på väldigt lång tid. Jag tröstar mig med att jag av genetiska skäl sannolikt inte har så många år kvar att leva ändå. Känner mig bara sorgsen ensam och avskuren från allt.
    Minns inte ens vad jag ville ha sagt med detta.

    Jag är en kille i övre 30års åldern. Jag bor mitt i skogen ensam i en stuga. Fick diagnosen autism för några år sen, vilket inte har hjälpt mig på något vis. Höll mig alltid undan när jag var liten, eller hela livet egentligen, och har väl aldrig haft någon riktig vän eller något stöd från någon. Har alltid hittat sätt att klara mig själv. Jag har svårt att lita på människor av någon anledning. Har alltid haft lätt att få ångest. Jag vet inte hur man fungerar ihop med människor. Det kommer inte naturligt för mig. Men jag vet hur man spelar. Jag träffade en tjej när jag var runt 25. Vi var tillsammans i 10 år tills hon hittade nån annan. Hon var väl det närmsta en vän jag haft. Jag hade aldrig något band till min familj och har ännu mindre nu. Har ingenting i mitt liv. Bara tomhet. Jag äter bara och jobbar och sover. Och så har det mer eller mindre alltid varit. Jag har ingen energi eller glädje till livet. Försöker orka bygga lite på min stuga så jag kan slappna av dom sista åren och förhoppningsvis dö i lugn och ro. Jag har ingen självkänsla och ser inget värde i mig själv. Har försökt få kontakt med någon i många år via internet men det verkar inte som någon annan heller ser något värde i mig för några svar eller intresse har aldrig någon visat. Är dålig på att kommunicera och har svårt att minnas saker. Har antagligen social fobi men vet inte hur man gör för att ta reda på det eller få hjälp. Är antagligen deprimerad med. Men samma sak där. Får ångest av att prata om mig själv så det går inte. Jag vet inte hur saker i samhället fungerar. Hur man ska bete sig. Så jag bara gömmer mig i skogen. Önskar jag hade betytt något för någon. Men jag vågar inte lära känna någon för jag vill inte hamna i situationer jag inte klarar av osv. Eller visa att jag inte kan något om livet. Att jag är svag. Vore det inte för att jag har ett jobb hade troligtvis ingen märkt om jag försvann på väldigt lång tid. Jag tröstar mig med att jag av genetiska skäl sannolikt inte har så många år kvar att leva ändå. Känner mig bara sorgsen ensam och avskuren från allt. Minns inte ens vad jag ville ha sagt med detta.

    God f.m. här på Mind Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Jag hör att DU söker ”Hjälp” / vägledning och undrar om du har kontakt med vården eller inget alls?

    * Om Du eventuellt inte har det så tycker jag personligen att Du bör kontakta vårdcentralen (=VC)  eller Husläkarmottagning för en remiss till Öppenvårdsmottagning inom Psykiatrivården.

    * På en Öppenvårdsmottagning inom Psykiatrivården, behöver Du få möjligheten att prata ut med någon psykolog, psykiatrisk sjuksköterska eller läkare ?

    Om Du vill så får Du gärna höra av dig och skriva till mig här på Mind Forumet.

    Var rädd om dig och ta hand om dig också…

    Kram…

    På återseende…

    Trådstartaren

    Intressant att gå tillbaka och läsa. Lite imponerad över att jag lyckades formulera mig så pass väl i förra inlägget som jag gjorde. En liten uppdatering. Livet blir inte bättre. Är fruktansvärt ensam och levnadstrött, mentalt och fysiskt. Slutade på mitt jobb kort efter jag skrev förra inlägget och har inte jobbat sen dess. Jag har ingen livskraft kvar. Tur i oturen att jag varit så trött jämt och kunnat spara lite så jag har något att leva av en stund. Har insett att det folk kallar utbränd är vad jag kallar mina bästa dagar. Är glad om jag lyckas laga lite mat åtminstone en gång i veckan. Orkar man lite får man hjälp. Orkar man inget lämnas man att dö. Jag är glad att jag kan vila nu åtminstone. Skönt att ha sluppit omvärlden. Har tid att rensa ut och ställa i ordning livet. Förhoppningsvis slipper man komma tillbaka till den här verkligheten igen då.

    Ville egentligen inget med det här inlägget.

    • Detta svar redigerades för 2 månader sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum

    Just nu när jag läste ditt inlägg så kände jag mig för en liten stund mindre ensam. Du uttrycker dig väldigt tydligt och fint. Jag är väldigt ledsen att du är så ensam och att allt känns så tungt. Just nu tänker jag på dig och bryr mig om hur du har det. Jag vet att det bara är en främling på nätet men det du skrev berörde en annan människa och betydde något för en annan människa. Bara så att du vet.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.