Sorg , saknad och kärlek

*som hjärtat vill

Hej. Det låter inte så bra att du vaknade av spasmer och ryckningar, ångest och känslor av övergivenhet?

Vad jobbigt för dig att du hamnat där du är idag, 3 år är en lång tid. Att förlora sin trygga punkt i livet kan verkligen vara förlamande. Oavsett hur långt bort dom är, så är minnena med en i allt man gör, plågar, lugnar, sårar, inspirerar, berör.

Jag kan känna igen mig i mycket av det du skriver. Jag förstår att det kanske känns omöjligt att ens tänka tanken, men eftersom det ändå gått tre år måste jag fråga (också för mitt eget förnufts skull), har du aldrig under de tre åren lyckats se eller föreställa dig en annan väg, med någon annan? Någonting som inte leder dig närmare, men längre ifrån det som varit?

Jag har gjort allt det där. Jag har gjort allt för att ta mig vidare till något nytt. Jag försökte mig på hitta i karriären men misslyckades och är igen sjukskriven tills vidare, jag försökte uppfylla mål och drömmar, hitta en ny partner men alla drömmar om hopp krossades samman. En man jag pratat med online i 3 år sa att han skulle komma över till mig till slut efter flera års väntan men han kom aldrig. Sen tog jag mig ned långt bort till staden han bor i för pengar jag inte hade och han sa att han var intesserad att träffas där. Hon kom aldrig. Jag har försökt komma ut och göra nya saker, träffa folk, jag har försökt skaffa en ny kompis men det misslyckades det med för hon var ingen pålitig person. Jag har till och med gått så långt att jag tog kontakt med en fertilitetsklinik för att ansöka om assisterad befruktning för att bli ensamstående mamma för att starta en egen familj, nu när en man vägrar dyka upp i mitt liv för att kunna starta en. Jag misslyckades och blev nekad hjälp att kunna bli mamma.

Jag har gjort allt för att skapa något nytt men alla drömmar jag försökt uppfyllt har misslyckats. Och jag hamnar alltid i en deadend som gör att jag kastas tillbaka till dom i mitt förflutna för det är det enda jag har kvar. Kärleken jag fick där i uppsalafamiljen är större än något annat. Att minnas dom och göra saker som gör att jag tar mig närmare dom och låta denna vackra värld få byggas upp i nuet gör att mitt liv har mening och jag känner hopp att orka fortsätta.  Dåtid, nutid och framtid är i samklang med varandra och om jag får låta allt finnas så känner jag mig mer hel.

Vad tungt för dig att det är så svårt att uppfylla din längtan efter närhet, tillhörighet, och att få skapa en egen familj.

Det du beskriver är precis vad jag är rädd kommer att hända mig. Min kärlek till mitt ex känns oövervinnerlig. Det är ingenting jag kan släppa, något som jag alltid kommer att bära med mig, och som säkerligen kommer komma emellan mig och eventuella framtida relationer.

Hur går dina tankar och känslor idag?

Jag känner helt igen det du beskriver. Varenda ord.

Jag försöker ägna mig åt saker som ger större mening. Så om jag inte kan ha denna kärlek längre så måste jag ägna riktning åt något större än den största kärlek jag hittils upplevt.

De gånger som jag var eventuell på väg till ett nytt förhållande då kände jag mig hoppfull och jag var genuint glad. Och då tänkte jag inte på mitt ex och mitt förflutna längre, det t o m kändes som en lättnad att inte tänka på mitt förflutna. Det blir lättare när man träffar en ny. Men då ska relationen verkligen bli av , inte som med mig då det aldrig blev något.

Intressant. Vi har lite olika strategier för att hantera vår sorg och obesvarade kärlek. Istället för att överträffa min tidigare kärlek försöker jag låta den samexistera med eventuella nya känslor för andra.

Ibland kommer jag på mig själv med att jämföra nya känslor med de fina jag bär med mig från min tidigare relation – då får jag påminna mig själv om att en känsla inte kan mätas med en annan. Det är inget krig mellan dem; den ena kärleken behöver inte mota bort den andra. De kan få vara där tillsammans och det är okej.

Jag har inte kommit så långt än att jag ens är i närheten av att inleda en ny relation, men när jag gör det hoppas jag på att kunna gå in i den med självmedkänsla, mod, stolthet, och kärlek. Inte med oro, rädsla, och frustration – som säkerligen skulle finnas om jag inledde någonting innan jag är redo.

Jag hoppas att jag kan ta mig dit en dag. Annars kanske jag kan finna det i mig att acceptera att jag alltid kommer vara ensam. Jag blir lite tårögd av att tänka på det nu, men jag tror inte det är omöjligt att jag når den nivån av acceptans.

Vad tänker du om våra olika strategier?

Jag känner med det du beskriver om att låta känslor samexistera med det från dåtidens relation in till nya relationer. Mina känslor går i vågor. För ibland känns det som att det skulle kunna vara möjligt att ägna mig helt åt en ny människa och älska bara honom och det förflutna kan läggas på en hylla.  Och ibland kommer starka glädjerika och meningsfulla minnesfragment från mitt liv med mitt ex. Och då vill jag fortsätta vara där när den vill vara där och göra något som tar mig närmare det och låta positiva beteenden jag fick med mitt ex få leva vidare i mitt liv. Jag tror inte att det går att logiskt placera olika känslor i olika boxar och separera dom. För man är ju en hel människa. Kanske kan man älska flera människor samtidigt?  Men på olika sätt.En som man älskar här och nu och en som man älskar från en annan tid och minnas med glädje och uppskattning.

Du låter klok med att  inte gå in i en relation innan man är redo. Med mod, stolhet och kärlek. Det är inte jag. Jag har mest försökt sprungit in i något nytt i oro, rädsla och frustration. Jag är för rastlös och har inget tålamod. Jag har ingen lust att vara ensam alltför länge till. Det har gått 3 år sedan kontakten och vänskapen helt bröts men det är snart 8 år sedan mitt ex officiellt gjorde slut med mig. Så det är väldigt länge sen. Så jag tycker för min egen skull att jag behöver verkligen komma vidare med mitt liv och det gärna får hända något snart. Jag jobbar väldigt hårt med mig själv att förbättra mig själv och bygga upp mitt liv nu. Som tar mig vidare till ett meningsfullt nu och ljusare framtid utan att förneka uppskattning av dåtid.

Jag tror inte att du kommer att bli ensam. Det kanske känns så nu, men livet kan förändras.

Håller med, känslorna kommer och går i vågor. En fråga är hur man hanterar det i en ny relation. Vad kommer ”den nya” tycka om att man delar med sig av fina minnen från ett tidigare förhållande – att tiga om minnena känns inte som ett alternativ för mig i alla fall. Det kanske är väldigt individuellt och att man får hitta ett sätt att hantera det på tillsammans, som får båda att må bra/ok?

Det låter för mig som att du vet om att du ger dig in i någonting nytt utan de bästa förutsättningarna, men du gör det ändå för att du är rastlös?

8 år är ett tag, men det kanske var svårare att släppa taget medan ni ännu hade kontakt? På vilket sätt jobbar du med dig själv? Jag upplever ibland att jag inte ser det jag letar efter förrän jag slutar leta – om det känns logiskt. Jag vet inte vad jag vill säga med det, annat än just att du förmodligen hittar rätt när du minst anar det.

Tack för omtanken. Jag är fortfarande dåren som är fast i hoppet om att det ska bli vi igen 🙈🙉🙊 Jag har inte givit upp än 😮‍💨. Men om det inte blir så kommer jag nog hitta någon så småningom.

Jag vet inte riktigt hur man skulle hantera sina känslor av minnen i ett nytt förhållande. Jag tänker att det borde man märka när man väl är där. Att det inte förrän man träffar någon ny som det blir tydligare hur man ska hantera det. Det lär vara individuellt och kanske beroende hur personen är tänker jag.

Ja jag gör det ändå för att jag är väldigt rastlös. Jag klarar inte av att bara släppa taget och inte kämpa för att få drömmar uppfyllda. Om jag slutar kämpa då känns det som att jag ger upp , och jag gillar inte den känslan.

Det var svårare att släppa taget när vi fortfarande hade kontakt ja. Då levde jag i förnekelse och fortfarande trodde att det fanns en chans att mitt ex kanske fortfarande älskar mig.  Jag går och tänker på mitt ex fortfarande ibland och undrar om vi någonsin kommer att ses igen. Även om det är bara för att säga hej och kolla  att vi båda mår bra.

Jag jobbar med mig själv på alla möjliga plan för att utvecklas som person. Att mitt ex väljer att ignorera mig eller huruvida jag träffar någon ny det ligger helt utan min kontroll. Men det ända jag har kontroll över är att förändra mig själv och göra det jag kan för att bli bättre, må bättre och göra bättre.

Jag är förmodligen ochså en dåre.🤡 Jag har inte gett upp om den nya personen jag hoppades jag skulle inleda ett nytt förhållande med. Det känns dystert för han har inte hört av sig på månader. Men det ger mig plats att under tiden fortsätta jobba med mig själv i och för sig. Kanske dyker han upp igen. Kanske dyker det upp någon annan. Kanske finns det någon mening med allting? Och saker händer när dom är menade att hända?

Jag hoppas att du hittar det du söker och längtar efter, oavsett vad som händer. 🌸