Snart 40 och spenderar hela sommaren ensam
-
Jag är snart 40 och spenderar hela sommaren själv. Jag har inga vänner att umgås med och vill av olika skäl inte åka till min mamma och bo där under sommaren. Det är ganska långt dit och då jag är arbetslös har jag ont om pengar och kan av ekonomiska skäl inte åka dit bara över någon helg eller så, det blir för dyrt.
Jag bor i Stockholm så problemet är inte att det inte finns saker att göra utan att jag helt enkelt mår för dåligt av all ensamhet. Jag åker ibland ut för att bada vid en sjö i närheten men ogillar då att vara påtvingad gap och skrik från barnfamiljer och ungdomsgäng. Jag söker en vuxen semester men kan ingenstans åka då jag inga pengar har för att resa.
Jag har också ibland åkt till stan, gått på något café eller liknande men känner mig då enbart misslyckad när det är under sommartid eftersom det normala är att ha någonstans att åka, antingen själv eller med någon i familjen eller en vän. Jag är sjukskriven men skulle egentligen kunna åka någonstans om jag bara hade pengarna. Jag vet att det finns sommarkurser, volontärarbete osv men det kräver ett långvarigt engagemang jag inte orkar med, iaf om man genom sånt ska finna vänner, inte bara bekanta man träffar på kursen en gång i veckan.
Stockholm är för turister under sommaren, bofasta med någon form av “liv” åker antingen till en sommarstuga, åker ut med vänner till någon ö i skärgården eller utomlands.
Nu mår jag ännu sämre än innan sommaren då det blir så tydligt med allt jag saknar och hur lite eller inget jag kan göra åt saker. Att åka runt till badplatser, tälta osv är inte min grej och det ser jag också vara för barnfamiljer och yngre. Jag mår dåligt av att sitta hemma i min lägenhet och göra typ inget alls mer än kolla i mobilen, kanske kolla en serie eller sitta på balkongen.
Är det fler som känner så här?
Avregistrerad användareEnormt många känner stress, ångest när sommaren kommer, just pga ensamhet och förväntningar om att sommaren ska vara en enda lång display av kul saker och umgänge. Att sedan många i många åldrar. Även oss runt 40 kan få extra jobbiga stunder när andra i samma ålder ofta har barn och familj. Är man då själv, separerad, ingen familj, och känner sig ensam. Det är klart det känns jobbigt för många. Och då missar man ofta att många andra också känner sig lite isolerade, och inte vet vad de ska göra själva mitt i ”den glada semestertiden” som ständigt syns på sociala medier.
Du är inte ensam om att känna som du gör.
Avregistrerad användareJag är snart 40 och spenderar hela sommaren själv. Jag har inga vänner att umgås med och vill av olika skäl inte åka till min mamma och bo där under sommaren. Det är ganska långt dit och då jag är arbetslös har jag ont om pengar och kan av ekonomiska skäl inte åka dit bara över någon helg eller så, det blir för dyrt. Jag bor i Stockholm så problemet är inte att det inte finns saker att göra utan att jag helt enkelt mår för dåligt av all ensamhet. Jag åker ibland ut för att bada vid en sjö i närheten men ogillar då att vara påtvingad gap och skrik från barnfamiljer och ungdomsgäng. Jag söker en vuxen semester men kan ingenstans åka då jag inga pengar har för att resa. Jag har också ibland åkt till stan, gått på något café eller liknande men känner mig då enbart misslyckad när det är under sommartid eftersom det normala är att ha någonstans att åka, antingen själv eller med någon i familjen eller en vän. Jag är sjukskriven men skulle egentligen kunna åka någonstans om jag bara hade pengarna. Jag vet att det finns sommarkurser, volontärarbete osv men det kräver ett långvarigt engagemang jag inte orkar med, iaf om man genom sånt ska finna vänner, inte bara bekanta man träffar på kursen en gång i veckan. Stockholm är för turister under sommaren, bofasta med någon form av ”liv” åker antingen till en sommarstuga, åker ut med vänner till någon ö i skärgården eller utomlands. Nu mår jag ännu sämre än innan sommaren då det blir så tydligt med allt jag saknar och hur lite eller inget jag kan göra åt saker. Att åka runt till badplatser, tälta osv är inte min grej och det ser jag också vara för barnfamiljer och yngre. Jag mår dåligt av att sitta hemma i min lägenhet och göra typ inget alls mer än kolla i mobilen, kanske kolla en serie eller sitta på balkongen. Är det fler som känner så här?
Jag känner och har det precis likadant! Försöker stå ut till i höst för att kanske hitta nån att prata med. Faller ner i mörkret nu!
Besviken på människor också men det borde man kanske inte vara.
Avregistrerad användareHej!
Vet precis hur du känner det, sommsr och semester kan skapa en oerhörd ångest och känsla av ensamhet. Första året på länge som jag kände att jag kan lika bra jobba hela sommaren så slipper jag ensamheten… Har personer i min närhet,men inte jätte många. Visst, jag har alltid ett val att förbättra mitt liv och det ligger bara på mig att göra det… Men om man inte vet hur??
Yellow Viveqy TrådstartarenTack! Ja, det är också extra svårt om man lever på bidrag, vilket jag gör på grund av arbetslöshet. Även om jag då skulle kunna ta mig någonstans så finns inte pengarna. Har man åtminstone jobb under året finns ju flera trevliga resor att göra även om det är för några dagar bara. Har du någon gång rest själv eller kanske gjort någon utflykt här under sommaren?
Enormt många känner stress, ångest när sommaren kommer, just pga ensamhet och förväntningar om att sommaren ska vara en enda lång display av kul saker och umgänge. Att sedan många i många åldrar. Även oss runt 40 kan få extra jobbiga stunder när andra i samma ålder ofta har barn och familj. Är man då själv, separerad, ingen familj, och känner sig ensam. Det är klart det känns jobbigt för många. Och då missar man ofta att många andra också känner sig lite isolerade, och inte vet vad de ska göra själva mitt i ”den glada semestertiden” som ständigt syns på sociala medier. Du är inte ensam om att känna som du gör.
Yellow Viveqy TrådstartarenTack! Ja, jag rekommenderar att ha någon att prata med, själv har jag ett par samtalskontakter som nu är på semester men det underlättar ändå att veta att jag har dessa att träffa efter sommaruppehållet. Dock är ju inte det alltid lätt att hitta bra samtalskontakter.
Det jag tycker är att det är svårt att finna en väg till praktiska förändringar eftersom mycket hänger på att få jobb, kunna jobba för att få semester och råd att åka på semester. Att orka allt det och ha tilltro till sig själv är svårt.
Jag kan som du vara besviken på människor runtomkring men har sedan en längre tid tillbaka slutat att försöka upprätthålla vänskaper med personer som redan har familj eftersom de inte kan prioritera vänskap på ett sånt sätt som gör att jag känner det meningsfullt att fortsätta hålla kontakt. När man är runt 40 blir det ju svårare att finna andra utan barn och att båda är ensamma är ju som bekant inte tillräckligt för att man ska funka ihop.
Jag känner och har det precis likadant! Försöker stå ut till i höst för att kanske hitta nån att prata med. Faller ner i mörkret nu! Besviken på människor också men det borde man kanske inte vara.
Yellow Viveqy TrådstartarenTack! Det är kanske inte alltid det sämsta att jobba under sommaren även om jag förstår hur du menar. Jag är själv arbetslös men om jag hade jobb och då jobbade under sommaren så skulle jag försöka boka in någon höst- eller vinterresa även om jag skulle åka själv. Det beror förstås på om man kan tänka sig att resa själv.
Jag kan i teorin tänka hur jag skulle förbättra mitt liv men rår inte på arbetsmarknaden som inte gärna släpper in personer med längre arbetslöshet och sjukskrivning även om jag skulle vara fullt arbetsför på ett jobb jag trivs med.
Mindre utflykter finns ju att göra, speciellt om man bor i en större stad som Sthlm. Dock gillar jag inte turisttäta ställen med mängder av folk och ska man då inte bara typ “åka ut i skogen” så blir det svårt att hitta ställen att åka till om det ska vara utomhus, nåbart utan bil osv.
Hej! Vet precis hur du känner det, sommsr och semester kan skapa en oerhörd ångest och känsla av ensamhet. Första året på länge som jag kände att jag kan lika bra jobba hela sommaren så slipper jag ensamheten… Har personer i min närhet,men inte jätte många. Visst, jag har alltid ett val att förbättra mitt liv och det ligger bara på mig att göra det… Men om man inte vet hur??
Avregistrerad användareHej, jag är 42 och känner igen mig i att leva ensam. Jag åker ofta på olika evenemang och tillställningar runt Stockholm. Men det är tråkigt att ingen vill följa med. Så sitter man på badstranden exempelvis och är uttråkad efter 5 minuter.
Så var hittar man nya vänner? Ja det är den stora frågan. Å även om man gör det så hur gör man för att de fortsätter vara intresserade av en?
Men någon fritidssysselsättning eller hobby där man möter människor brukar man ju säga är bra platser att hitta nya vänner . Men hur gör man. Som 42 kan man ju inte fråga ska vi bli vänner som när man var 7 😊
Yellow Viveqy TrådstartarenTack! Jag tycker att det i teorin finns många sätt att hitta vänner på men det svåra är att hitta de “rätta” ställena där det inte bara finns personer i par eller personer med barn som inte kommer att kunna ge den vänskapen man som singel söker. Jag tror att en anledning till att personer inte fortsätter att umgås är om man talar mycket kring sig själv och egentligen inte delar mycket utöver att båda är ensamma. Jag har mött sådana personer som varit mycket uppe i sig själva och som lagt ut långa berättelser om sig själva och inte tänkt på att fråga efter mig eller kunna nämna något lättsamt.
Det klassiska är kanske personer som aldrig uppmärksammar något runt sig, t ex när man är på en restaurang, utan bara pratar på om t ex förhållanden som tagit slut. Även om båda då är ensamma blir det i längden inte givande att umgås.
Hej, jag är 42 och känner igen mig i att leva ensam. Jag åker ofta på olika evenemang och tillställningar runt Stockholm. Men det är tråkigt att ingen vill följa med. Så sitter man på badstranden exempelvis och är uttråkad efter 5 minuter. Så var hittar man nya vänner? Ja det är den stora frågan. Å även om man gör det så hur gör man för att de fortsätter vara intresserade av en? Men någon fritidssysselsättning eller hobby där man möter människor brukar man ju säga är bra platser att hitta nya vänner . Men hur gör man. Som 42 kan man ju inte fråga ska vi bli vänner som när man var 7 😊
Avregistrerad användareInternet har alltid varit den plats där jag möter folk 🙂
Och på jobbet är man en excentrisk karaktär som alla flyr, då det är livrädda för faktakorrigeringar, monologer eller passion, inte ett lätt liv man valde! 🙂
Men för mig är det lätt att initiera dialog på internet, inte ens vid 7(nu 30) kunde jag gå upp till folk, behöver en skärm i mellan – för verkligt annars. (Skärmar var sjukt tunga när jag var 7, så tog många år… till en 17 eller så 🙂
Nu har man en Iphone, verkligheten och digital världen smält ihop – Då vet man inte vart man ska hitta folk lägre – Problemen bara flyttas 🙂
Känner ditt lidande djupt in i själen. Det gör ont att känna sig ensam. Lätt att isolera sig och inte komma hemifrån – allt blir till ett enda vacuum. Semestertider och högtider har ofta skapat en inre oro hos mig. Alla ’andra är så lyckliga’. Jag känner att jag, med hjälp av terapi, nu till stor del ringat in mitt problem. Att finna ro i mig själv och med all kraft mota bort den inre kritikern som säger ’du kommer alltid vara ensam’, varför har du inte en stor bekantskapskrets’Det måste vara något fel på dig’
’du är en förlorare’ ensam, ensam, ensam !
Jag har två underbara vuxna barn, en handfull nära vänner och mina älskade husdjur. Har ingen riktig motivation att söka fler vänner. Kemin måste stämma för att jag ska må bra i en ömsesidig vänskap. Det tar så mycket kraft att skapa nya relationer.
Idag känner jag mig mindre ensam och har kontakt med mig själv. Kan tom tycka att jag är riktigt trevlig att vara med 🙂.
Men visst ligger den där ensamhetskänslan kvar och gör sig påmind då och då. Försöker att dessa dagar bara låta det vara ’en sådan dag’.
Känner Ensamheten i att vara långtidssjukskriven pga en utmattningsdepression, ständig oro över ekonomin, rädslan att mina vuxna barn mår dåligt när de ser mig orkeslös och ledsen, ständig oro inför framtiden och många andra tankar som lätt skenar iväg .
Har även haft stor nytta av att använda mig av acceptans. Att acceptera något är inte lika med att du gillar det.
Styrkekramar till alla er som kämpar ❤️
Tack! Jag tycker att det i teorin finns många sätt att hitta vänner på men det svåra är att hitta de ”rätta” ställena där det inte bara finns personer i par eller personer med barn som inte kommer att kunna ge den vänskapen man som singel söker. Jag tror att en anledning till att personer inte fortsätter att umgås är om man talar mycket kring sig själv och egentligen inte delar mycket utöver att båda är ensamma. Jag har mött sådana personer som varit mycket uppe i sig själva och som lagt ut långa berättelser om sig själva och inte tänkt på att fråga efter mig eller kunna nämna något lättsamt. Det klassiska är kanske personer som aldrig uppmärksammar något runt sig, t ex när man är på en restaurang, utan bara pratar på om t ex förhållanden som tagit slut. Även om båda då är ensamma blir det i längden inte givande att umgås.
Jag tycker att dina tankar om att skaffa nya vänner är klockren. Lätt att fastna i sitt eget lidande och ältande och ser inte utanför den ramen där samtalen lyfter båda, fokuserar på de små guldkornen i livet och den ömsesidiga konversationen. Att prata om sin livssituation och mående med en vän är viktigt att kunna göra. Det är när de eviga monologerna och fokusering på sig själv löper under hela samtalet som gör att den nya bekantskapen kanske intet stannar kvar.
Tror inte vänner, nya som gamla, ska vara terapeuter åt varandra. Att gråta ut hos en vän och berätta hur man mår är en mycket viktig del i en vänskap. Det är det snurrande ekorrhjulet med fokus på sig själv i mitten som matar känslan av ensamhet och som gör det svårare att se lvet med ’andra glasögon’.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.