Hem > Forum > Ensamhet > Slippa ensamhet

Slippa ensamhet

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • Kom precis på att ensamhet för mig handlar jättemycket om att andra gör mig ensam. Snarare än att jag vaknar upp och känner mig så jätteensam i min egen närvaro. Avvisanden väcker övergivenhet och smärta inom mig.

    Haft en tuff helg. Det började med att jag kände att jag behövde prata med någon för varit så mycket i min egen bubbla på sistone. Fick inget svar och ju fler jag försökte nå desto mer triggades just känslorna av att ingen bryr sig. Tillslut efter ex antal timmar blev jag ledsen och började gråta. Gamla minnen väcktes till liv. Till och med fått självmordstankar.

    Påmindes om hur det under så oerhört många år var mitt allmäntillstånd att gå runt ensam i en stad och försöka ringa personer som jag känner och där personer inte svarade i telefon. Inte ringde upp.  Avvisanden. Var länge sedan jag tillät sånt här hända eller ske för jag beslöt mig då tillslut i ren överlevnadsstrategi att acceptera att jag på riktigt är ensam. Och började då först må betydligt bättre. Förväntade mig inte längre något av en enda person på den här planeten. Då slutade jag också bli avvisad för jag försökte inte ens nå ut. Istället hände det att jag åkte runt på en buss för att känna lite närhet med människorna där. Chauffören sa åtminstone hej.

    Gjorde en liknande resa inom sjukvården också att när jag slutade hoppas på de här remisserna som lovades. Terapin som skulle starta. Läkarbesöken som vittnade om att hjälp fanns minsann att få. Man skulle bara vänta på sin tur. Ha tålamod. När jag tillslut slutade vänta på att det skulle inträffa och accepterade att ingen hjälp fanns – då sakta vände det. Jag slapp åtminstone bli besviken och hängandes kvar i luften.

    Fan, det här betyder att jag återigen vaggats in i att tro på folk. Tro på att jag inte är själv när jag skulle behöva någon som hör mig. Jag måste återigen inse att den enda man kan lita på – på riktigt – är sig själv. Böcker tack och lov kan man också ha som sällskap. Kanske även en hund.

    Du beskriver en ensamhet som nog många upplever.

    Jag tror också att den enda man i slutändan kan lita på är sig själv. Men jag tror samtidigt att man kan hitta någon som på riktigt finns där för en.

    Oturligt att ingen svarade när du behövde prata. Jag vet precis hur det känns. Men om du fortsätter söka så är jag säker på att du kommer hitta någon. Här är en plats där du kan prata. Att söka sig till vården igen är också ett alternativ som jag tycker du borde överväga, för det finns faktiskt möjlighet till hjälp.

    I vilket fall som helst låter det som att du behöver någon att samtala om dina tankar med. Jag tror att du kan behöva höra från någon annans perspektiv. Är ensamheten verkligen det du vill, eller är det kanske ändå värt att fortsätta söka efter närhet?

    Trådstartaren

    <3 Vet du, min poäng är den raka motsatsen hehe =) Det absolut vettigaste att göra enligt min mening när man är ensam är att absolut inte vagga in sig själv – i åratal – i en falsk förhoppning.  Som jag skrev ovan var vändpunkten just att inse att det snarare var nedbrytande att gå väntandes på något (som givetvis inte hände), istället för att se reellt på sin tillvaro – och jobba därifrån istället. Ja t ex genom att acceptera sin ensamhet/utsatthet och försöka hitta andra vägar i livet än genom sjukvård och sk. närstående. T ex böcker som sagt tycker jag är underbart. Likaså djur. Sedan kan man ju också cykla, lyssna på podcast, prata med folk man möter osv. Men det där med att sjukvård och typ anhöriga skulle vara ett stöd – njaaa säger jag =)

    Min rekommendation är således att inte söka hjälp i evigheter. Samt heller inte hoppas på några kompisar eller nära. När man inte försöker söka andras sällskap känner man sig kanske heller inte så ensam. Utan man kan istället njuta av att vara själv. Känslan ensamhet tycker jag man ska försöka motarbeta. Inte låta andra göra en ensam utan istället välja sitt eget sällskap.

    Djur, böcker och podcasts håller jag också på med 😉 Jättebra tips att utgå från att man är själv och inte förvänta sig hjälp från vården eller närstående. Jag har lärt mig att uppskatta att vara själv efter många års träning just på det. Det är lätt att fylla upp en dag, finns alltid saker att pyssla med. Att vänta och hoppas skapar ångest.

    Trådstartaren

    <3 <3

    Jag lever i en relation men har aldrig varit så ensam som nu. Jag bor långt ifrån min hemstad och de personer jag lärt känna i min nuvarande stad har en efter en visat sig vara elaka. Är inte så bra på att läsa människor som jag trodde. Även min partner har svikit mig på obeskrivliga sätt.
    Och då står man ensam. Så fort jag blir själv kommer tårarna. På något vis sårad över hur livet blev, oavsett hur mycket jag ger får jag inget tillbaka.
    Jag söker mig också till böcker, har tyvärr ingen hund… men det hade jag verkligen velat. Längtan efter nära vänner är extrem stor hos mig. Och har varit det länge. Men det är inte lätt att skapa i vuxen ålder. I alla fall inte för mig. Känns som att ingen bryr sig. Man står ensam. Vet inte vad jag ska göra åt det.
    Får tipset att gå med i en förening eller nåt. Men jag mår sämre då. Av ytliga bekantskaper som återigen stannar där. Sorgen är tung att bära.

    Trådstartaren

    <3 Förstår precis, det att ha den här ”falska tryggheten” om att ha nära och kära att lita på och att de finns där  – men så visar det sig återkommande att de just inte gör det. Att bli utsatt för det spär på och skapar just ensamhetskänslor. Att inte vara i relationer och inte ha det inom räckhåll verkar märkligt nog inte skapa så värst stark förtvivlan av ensamhet.

    Tänker också på att forskning visat att människor mår bättre av att hjälpa andra än att fokusera på sig själva. Att engagera sig i någon annan mår man alltså bättre av än att utesluta och köra någon form av eget race. Så mår man piss ska man egentligen börja i änden att lyssna extra mycket på människor omkring, då kan man börja må lite bättre. Man ska inte tänka ännu mer på sina egna bekymmer.

    Det knepiga är bara att det är just i relationer med andra som man oftast lär som sig mest om sig själv. Vad man har för beteenden. Ifall man är modig. Osv. I ensamhet går man lätt miste om det.

    Hade en relation nyligen men han såg till att piska upp onödiga gräl om småsaker. Det var som han försökte hitta knappar att trycka på för att få mig upprörd. Såg inte allt fint jag gjorde, fick aldrig uppskattning. Men hittade ständigt saker att kritisera mig för.

    Det gör så ont när man lagt så mycket energi på en person i åratal och så blir man bara trampad på och nonchaleras.

    Trådstartaren

    <3 Oh wow, hjälp alltså. Det beteendet tycker jag är så fascinerande – hur orkar vissa hålla på? Trodde det var ömsesidigt att man vill ha så lite konflikter som möjligt och poängen med relationer är att försöka göra sitt yttersta för att hålla sams.

    Ledsen fina du att han gjorde så!

    Jag är så van vid att hela min familj  nonchalerade och kritiserade mig. Känner inte till något annat i nära relationer. Så kanske därför jag stod ut så länge. Jag trodde det skulle bli bättre. Jag har justerat saker hos  mig själv till det bättre och tänkte att då kan väl andra göra det också. Särskilt när man diskuterat lösningar i flera år.

    Trådstartaren

    Ja, verkligen <3 Det där har jag också funderat på hur man kunnat prata om lösningar i så många år men så ändå kan den man har en nära relation med göra just det som man talat om inte får upprepas, eller hur fel det är -skadligt. Tänker att det tyder på att det är så himla uppenbart att man själv är så oerhört mycket friskare som ju kan förändra sina beteenden, medan vissa verkar cementerade i gamla mönster. Du är så stark och bra som gör annorlunda! <3

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.