Jag vet att folk runt mig skulle sakna mig om jag dog, det skulle rent utav krossa dem. Det går ändå inte att missa att ingen vill ha mig här. de saknar mig inte, behöver mig inte och jag är alltid många steg ner på listan av personers listor av människor de älskar.
Mina vänner umgås bara med mig när jag bjuder in mig själv, eller när det är större umgängen där det kommer mer allmänna inbjudningar. Annars har alla närmre vänner eller partners som de hellre vänder sig till. Min syster slutar prata med mig när hennes partner kommer in i rummet, och de har konversationer med varandra som om jag inte är där, trots att jag kan sitta bredvid dem i soffan.
Men jag får inte säga något om detta till personerna i fråga. Jag är livrädd för att jag ska verka otacksam för det lilla jag får och jag vill inte att de ska komma till mig för att de känner att de måste. Istället sitter jag på en söndagkväll och häller i mig det sista vinet jag har hemma i ett tappert försök att inte falla tillbaka i mitt självskadande.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra längre
