Jag känner igen mej tyvärr id et som skrivs här, emsamheten är plågsam och det känns som man inte kommer vidare man är bara kvar på samma ställe, jag försöker bryta detta mönster men hur gör man? man får oftast råd att det är bara göra så och så men det är inte så lätt det är som en spärr som sitter där och man är rädd för att misslyckas, rädd för att komma än djupare ner rädd för att bli bortvald. jag skapade en blogg för många år sen för att sprida detta att försöka få mer att förstrå hur det är, och mina innersta tankar jag hoppas den kan hjälpa någon annan eller om ni känner igen er i mina inlägg den heter ensamilivet.blogg.se jag önskar ingen annan denna ensamhet, ta vara på er och hör av er så kanske vi kan hjälpa varandra och stötta för att komma vidare?
9 mars 2025 kl. 07:29
Skriver om min ensamhet
-
-
Hej!
Jag skrev nyss ett inlägg om min ensamhet. Jag vet hur jobbigt det är.Vet inte hur gammal du är. Vi kanske kan stötta varandra oavsett.
-
Jag funderar på att skaffa ett husdjur. Det skulle vara lite upplyftande.
-
Hej.
Det låter fruktansvärt jobbigt att du känt dig fast i ensamheten under så lång tid. Du är stark som kämpar dig vidare, viljan och hoppet verkar fortfarande finnas eftersom du aktivt letat dig hit. Om du tänker efter finns det säkert flera andra exempel på saker du gjort för att ta dig vidare.
Jag förstår att det kan kännas motigt, och otroligt obekvämt att söka kontakt med människor när man befinner sig i den situationen du befinner dig i just nu. När man helst vill dra sig undan är oftast när man behöver göra precis tvärtom, att söka kontakt. Det räcker att börja med ett ”hej”, till antingen en gammal vän, familjemedlem, eller en främling. Och bli inte besviken om responsen inte är vad du önskat eller drömt om. Din insats var tillräcklig. Det kommer att kännas lättare och lättare för varje ”hej”, fortsätt öva, du klarar det.
Det kommer att komma motgångar längs vägen, det har det gjort i alla relationer jag någonsin haft i alla fall. I de stunderna är det lätt att bli självkritisk, dra sig undan och inte veta hur man ska hantera situationen. Det kommer vara läskigt, ovant och obekvämt i början, men det fina är att man lär sig. Det går bra att igen börja med ett ”hej” och att sedan ta det därifrån.
Hoppas det lossnar
-
olivgrön klematis skrev:
Hej.Det låter fruktansvärt jobbigt att du känt dig fast i ensamheten under så lång tid. Du är stark som kämpar dig vidare, viljan och hoppet verkar fortfarande finnas eftersom du aktivt letat dig hit. Om du tänker efter finns det säkert flera andra exempel på saker du gjort för att ta dig vidare.
Jag förstår att det kan kännas motigt, och otroligt obekvämt att söka kontakt med människor när man befinner sig i den situationen du befinner dig i just nu. När man helst vill dra sig undan är oftast när man behöver göra precis tvärtom, att söka kontakt. Det räcker att börja med ett ”hej”, till antingen en gammal vän, familjemedlem, eller en främling. Och bli inte besviken om responsen inte är vad du önskat eller drömt om. Din insats var tillräcklig. Det kommer att kännas lättare och lättare för varje ”hej”, fortsätt öva, du klarar det.
Det kommer att komma motgångar längs vägen, det har det gjort i alla relationer jag någonsin haft i alla fall. I de stunderna är det lätt att bli självkritisk, dra sig undan och inte veta hur man ska hantera situationen. Det kommer vara läskigt, ovant och obekvämt i början, men det fina är att man lär sig. Det går bra att igen börja med ett ”hej” och att sedan ta det därifrån.
Hoppas det lossnar
Ja det kommer lossna någongång det vet jag men det är en lång process dit bara men tar det 5år till eller 1år till så är det värt det, och jag vägrar ge upp jag kämpar på men ska inte ljuga det är tufft ibland.
precis som du skriver en sån liten sak kan vara avgörande ett litet hej kan göra så mycket eller bara ett telefonsamtal osv,
tack för att du tog dej tid att skriva detta.
-
teal kamelia skrev:
Hej!Jag skrev nyss ett inlägg om min ensamhet. Jag vet hur jobbigt det är.Vet inte hur gammal du är. Vi kanske kan stötta varandra oavsett.
Jag är född 1979 du då?
-
teal kamelia skrev:
Jag funderar på att skaffa ett husdjur. Det skulle vara lite upplyftande.Jag har en hund som jag verkligen älskar ohälsosamt mycket 😬 Men oavsett hur mycket jag älskar honom kan han aldrig ersätta behovet av mänsklig kontakt. Jag vet inte om det skulle förbättra din tillvaro att ha ett husdjur – kanske, kanske inte – men ville dela med mig av den erfarenheten så att du inte har andra förväntningar/förhoppningar och blir besviken när husdjuret kanske inte klarar av att tillgodose dina behov fullt ut. 🙂
Jag tycker ofta att jag gör saker för att jag hoppas på att jag ska känna på ett visst sätt. Oftast är det känslan som är drivkraften, och inte handlingen i sig. Vilket känsla hoppas du på att ett husdjur ska ge dig? Hur kommer du att reagera om husdjuret inte tillgodoser den känslan?
Ber om ursäkt om det här på något sätt upprör dig. Som du förstår har jag väldigt stark känslor kring husdjur, jag är väldigt mån om att de ska få leva sitt bästa liv och vill såklart då hjälpa andra att fattar genomtänkta beslut kring djurägande. Med det sagt råder jag dig inte, och avråder dig inte heller, till att skaffa husdjur. Det kan vara fantastiskt och väldigt upplyftande som du skriver, men det kan också vara begränsande, tungt, jobbigt, och svårt.
-
magenta rosenskära skrev:
tack för att du tog dej tid att skriva detta.något måste jag ju ha att göra om nätterna 😅
Jag kan inte föreställa mig hur tufft din situation är. Du får gärna berätta mer om hur det känns och vad du ser som de största hindren?
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.