Hem > Forum > Ensamhet > Skriver av mig om min ensamhet

Skriver av mig om min ensamhet

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Jag vill sätt ord på ensamheten. Jag är lite speciell, diagnos och syndrom på den psykiatriska sidan, och nu, alldeles nyss, en stor sannolikhet för en elak neurologisk diagnos. Jag har uppnått mogen ålder. Det blir väl bara för mycket för släkt och gamla vänner. Tex ensam på julafton. De tycker väl att någon i min ålder ska klara sig själv. Kyrkan har förbarmat sig, Jag ska vara med och göra julbord där. Det blir kul. Jag är glad att jag hittade Mind-forum.

    Jag börjar med ett citat från låten ”Du får göra som du vill” av Isaksson:’ Ord som stämmer så väl in på mig. Vad hände: Alla vänner växte upp, fick sina familjer, sitt jobb, det fick jag med, men lyckades inte med nya nätverk. Mamma dog, och yngsta kvinnan har inte hög status hos bror och far;

    Dagar du hade med vänner omkring dig
    Du minns det med glädje, du minns det med sorg

     

    Här är förkortad version av en hjärtskärande låt från början av 80-talet. Den handlar om en tid lite före min, men jag känner igen mig mycket. Kanske en gemensam autisisk årdra?

    Ja, allt var allvar för dig
    Du borde haft dig ett liv
    Som var så glasklart och rent
    Som ett partidirektiv

    Där en kamrat är kamrat
    Och där en vän är en vän
    Där fienden bär jaquette
    Och går att känna igen

    Där den som manar till kamp
    Alltid är ärlig och sann
    Och världens fattiga bönder
    Inte skjuter varann

    Jag borde hållit dig hårt
    Den kvällen, då vid Hornstull
    Och sagt: Förfalskare finns
    För att det finns riktigt guld

    Finns det en himmel för oss
    Finns det en himmelens stat
    Då ska du stå på ett moln
    Vid din stencilapparat

    Där ska det va’ socialism
    Av en förunderlig sort
    Där inte slickarna klättrar
    Och de svaga körs bort
    Där ska du ha en fru
    En lika träig som du

    Jag ser en himmel som krympt
    Jag hör en överkörd trast
    Jag hörde inte ett knäpp
    Den gången ditt hjärta brast
    Men, visst, förfalskare finns
    För att det finns riktigt guld

    Vi talar aldrig om dig
    Fastän vi träffas ibland
    Det är så mycket som hänt
    Och det blir bara genant

    Ja, vi, de slipades gäng
    Ja, vi, de starka är kvar
    Och livet blir vad det blir
    Och världen är som den var

    https://www.youtube.com/watch?v=beGREYs7m7U&start_radio=1&list=RDMMbeGREYs7m7U

    Hejsan!

    Jag undrar lite, tror du att det är dina ”diagnoser” som gör att ”det blir för mycket” för andra människor och att de drar sig undan pga det? Känner du att du försöker ditt bästa att träffa nya vänner men att det ändå inte fungerar, och tänker det att det beror på att du är mer ”speciell” än folk generellt kan hantera?

    Jag kan självklart relatera till biten om att vara lite speciell, men vem är inte det numera. Krävs väl för att överleva en speciell värld skulle jag tro.

    Intressant att läsa det du skriver, hoppas få höra mer om hur det går för dig.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.