Skriver av mig om min ensamhet

Jag vill sätt ord på ensamheten. Jag är lite speciell, diagnos och syndrom på den psykiatriska sidan, och nu, alldeles nyss, en stor sannolikhet för en elak neurologisk diagnos. Jag har uppnått mogen ålder. Det blir väl bara för mycket för släkt och gamla vänner. Tex ensam på julafton. De tycker väl att någon i min ålder ska klara sig själv. Kyrkan har förbarmat sig, Jag ska vara med och göra julbord där. Det blir kul. Jag är glad att jag hittade Mind-forum.

Jag börjar med ett citat från låten ”Du får göra som du vill” av Isaksson:’ Ord som stämmer så väl in på mig. Vad hände: Alla vänner växte upp, fick sina familjer, sitt jobb, det fick jag med, men lyckades inte med nya nätverk. Mamma dog, och yngsta kvinnan har inte hög status hos bror och far;

Dagar du hade med vänner omkring dig
Du minns det med glädje, du minns det med sorg

 

Här är förkortad version av en hjärtskärande låt från början av 80-talet. Den handlar om en tid lite före min, men jag känner igen mig mycket. Kanske en gemensam autisisk årdra?

Ja, allt var allvar för dig
Du borde haft dig ett liv
Som var så glasklart och rent
Som ett partidirektiv

Där en kamrat är kamrat
Och där en vän är en vän
Där fienden bär jaquette
Och går att känna igen

Där den som manar till kamp
Alltid är ärlig och sann
Och världens fattiga bönder
Inte skjuter varann

Jag borde hållit dig hårt
Den kvällen, då vid Hornstull
Och sagt: Förfalskare finns
För att det finns riktigt guld

Finns det en himmel för oss
Finns det en himmelens stat
Då ska du stå på ett moln
Vid din stencilapparat

Där ska det va’ socialism
Av en förunderlig sort
Där inte slickarna klättrar
Och de svaga körs bort
Där ska du ha en fru
En lika träig som du

Jag ser en himmel som krympt
Jag hör en överkörd trast
Jag hörde inte ett knäpp
Den gången ditt hjärta brast
Men, visst, förfalskare finns
För att det finns riktigt guld

Vi talar aldrig om dig
Fastän vi träffas ibland
Det är så mycket som hänt
Och det blir bara genant

Ja, vi, de slipades gäng
Ja, vi, de starka är kvar
Och livet blir vad det blir
Och världen är som den var

https://www.youtube.com/watch?v=beGREYs7m7U&start_radio=1&list=RDMMbeGREYs7m7U

Hejsan!

Jag undrar lite, tror du att det är dina “diagnoser” som gör att “det blir för mycket” för andra människor och att de drar sig undan pga det? Känner du att du försöker ditt bästa att träffa nya vänner men att det ändå inte fungerar, och tänker det att det beror på att du är mer “speciell” än folk generellt kan hantera?

Jag kan självklart relatera till biten om att vara lite speciell, men vem är inte det numera. Krävs väl för att överleva en speciell värld skulle jag tro.

Intressant att läsa det du skriver, hoppas få höra mer om hur det går för dig.