Ska livet vara såhär? SÅ vill jag inte vara med

Hej allihopa!

Jag är en tjej på 30 år, med bra utbildning och jobb, egen lägenhet. Jag har mamma, pappa och bröder, några FÅ vänner, vet inte hur nära vi är egentligen…
Mestadelen av min ledig tid, spenderar jag i min ensamhet. Under våren/sommaren träffade jag en kille, kände mig efter många år lite mer hel, för en månad sen avslutade han vår relation, det var droppen, allt rasade och jag var åter i mitt ensamma mörker.

Jag har ett mörker inom mig som jag har haft sen jag var liten, många gånger längtar jag efter att dö, för smärtan inom mig är för jobbig, jag gråter tills jag tappar andan, vill  Bara somna in och inte vakna upp igen. Jag känner mig SÅ ensam. Kan gå på stan och det är fullt med människor där, men ändå känns de som jag är den enda människan på jorden. Hela mitt liv har jag gått runt och väntat på att något stort ska hända.

 

Allt jag vill ha är kärlek, jag vill inte vara ensam mer, jag klarar det snart inte, jag dör!!

Vad fan är det för fel på mig?? och vad fan ska jag göra???

Har inget svar men vill ändå skriva. Har läst runt “här” och ser att ensamhetskänslor verkar inte bero på ngn gemensam nämnare. Situationerna kan se så olika ut och de gör mig lite förtvivlad då jag önskar hitta ngn som liknar mig, som jag kan relatera till. Ensamheten blir för mig mer påtaglig när jag inte ens ser likheter till andras ensamhet, verkar kanske krångligt!? Man vill ju bli förstådd och hitta ngn som kan utifrån de ge mig hopp om en väg ur allt jobbigt!

En som vuxit upp med avsaknad av kärlek, stöd och glädje. Blivit utsatt för våld, ekonomiskt bedragen i vuxen ålder. Ätstörningar sedan 25 år tillbaka, alkoholberoende och ingen kontakt med släkt, ser att mitt psykiska mående förts över till mina barn. Har haft flertalet insatser genom vården men inget hjälper, allt verkar hänga på MIG! Jag ska veta vilken hjälp jag behöver men anledningen till att jag söker hjälp är ju för att JAG INTE VET.

/Uppgiven

[Indigo Vutaqy]

Känner samma. tänker på att ta livet av mig varje dag.  Hatar livet.

Indigo Vutaqy skrev:

Känner samma. tänker på att ta livet av mig varje dag. Hatar livet.

Ja inte är man rädd om sig på samma sätt när man inte mår bra. Men försöker ändå lirka fram någon positiv känsla då och då, man blir en överlevnadskonstnär efter ett helt liv med psykisk ohälsa.

Min situation är så svår att det är ett under att jag ler, skrattar och lyckas sysselsätta mig, därför kanske jag är extra tacksam över dessa saker.

Det skulle vara lätt att bli bitter och stundvis har det också varit så, men har ej behov av att älta så mediciner blir ens kryckor. Det kan faktiskt vara så att det inte finns någon behandling som skulle hjälpa mig, att jaga saker i det oändliga tröttnar man på, som olika typer av hjälp.

Jag har accepterat att finna mig i att leva ett liv jag inte vill ha. Hur man gör det levbart får bli en uppgift i stunden som man ej planerar så mycket inför.

Anonym skrev:

Har inget svar men vill ändå skriva. Har läst runt ”här” och ser att ensamhetskänslor verkar inte bero på ngn gemensam nämnare. Situationerna kan se så olika ut och de gör mig lite förtvivlad då jag önskar hitta ngn som liknar mig, som jag kan relatera till. Ensamheten blir för mig mer påtaglig när jag inte ens ser likheter till andras ensamhet, verkar kanske krångligt!? Man vill ju bli förstådd och hitta ngn som kan utifrån de ge mig hopp om en väg ur allt jobbigt! En som vuxit upp med avsaknad av kärlek, stöd och glädje. Blivit utsatt för våld, ekonomiskt bedragen i vuxen ålder. Ätstörningar sedan 25 år tillbaka, alkoholberoende och ingen kontakt med släkt, ser att mitt psykiska mående förts över till mina barn. Har haft flertalet insatser genom vården men inget hjälper, allt verkar hänga på MIG! Jag ska veta vilken hjälp jag behöver men anledningen till att jag söker hjälp är ju för att JAG INTE VET. /Uppgiven

 

Kan ej komma med något som dramtiskt skulle förändra livet, men det jag vet är att intressen får stor betydelse. Kan man ej påverka sitt liv till det man vill ha så får man finna sina egna russin. Har själv vana vid detta sedan jag var liten. Barn är experter på att överleva, den förmågan går man miste om som vuxen på sätt och vis. Man förväntas kunna och ha ett visst liv som gör att man glömmer hur man gjorde innan.

Jag har omfamnat min ensamhet, hittat tillbaka till den person som satt och tecknade hela dagarna. Som kunde trösta sig själv och hitta glädje i det jag gjorde. Huvudsaken är att man har en strategi, inte att man uppfyller de sociala kraven. Bli inte fönstershoppare utan se vad du kan göra här och nu som får det att kännas lite bättre, som man har råd med rent bildligt talat.

 

Vi kan skriva och se vart det leder ifall du skulle vilja (öppen för ödet) 🙂