Självmordlinje där kön gör att ingen har tid

Det är en del av problemet att ingen har tid. Ingen har brytt sig under hela min livstid. Levt i en svensk familj med någon slags liknande hederkulturn. Nu har de min dotter och hennes familj. Kriminella. Alkoholproblem och jag vill hitta ett annat sätt att leva. Men att skapa ett eget nytt liv är omöjligt. Trodde studier skulle hjälpa men nu sitter jag med flera års högskolestudier och är arbetslös. Det tog  bara min energi.

För ca 7 år sedan tog jag en överdos. Blev hittad av polisen. Läkaren skrev att jag var personlighetsstörd.

Släkten är det inte trots övergrepp. Misshandel och psykisk förnedring jag utsattes för under hela uppvuxten. Withe trash. Något för socialen att se ner på folk för.

Men de är ju tuffa grabbar och sitter inte på psyk.

Så blev jag utskriven efter 3 dagar och åkte hem och gjorde om det. Det gick bättre den gången för jag var medvetslös i 5 dygn. När jag vaknade kunnde jag inte stänga munnen riktigt för den hängde snett. Fick ingen läratid och en ny tid till kurator efter två veckor sedan gick kan på 6 vecors semester.

Anmälde men det ansågs vara en korrt bedömning att låta mig vara utan läkarhjälp efter 5 dagars medvetslöshet. Förlamad mun och blåslagen. Hade ramlat. Minnesbild av att jag inte kunde röra mig där jag låg på golvet.

Ingen släkting har någonsin brytt sig. Har ringt någon ytlig vän och sagt att jag mår dåligt för att jag bränt ut mig. Men de har egna problem och ingen energi över.

Levt ett liv i totalt kärlekslöshet och varit etxtremt ensam. Bygga nytt går inte. Har provat nu. Man sitter plötsligt i en fin miljö där människor sittet o skryter om semestear o fina hus. Men inga är vänner på allvar.

Psyk går inte då de menar att övergrepon jag utsatts skrivs in i journalen som att jag har svårt med mellanmänskliga relationer. Männen som förgreps på mig näms inte. Felet är mitt. Det är jag som är okapabel att reda ut mina problem dvs oansvarig och störd.   Ångest är problem att ta ansvar över osv..

Är helt nyktet. Inget kriminellt. Röker inte. Älskar naturen.

Döden är en befrielse från att slippa lida. Och dessutom är det ingen här som önskar mig kvar. Man kan leva ensam stunder. Men att inte att det fakiskt inte har funnits ellet finns en enda person som älskat mig är jobbigt

Tänkte prova chatta o ringa på mind men det var upptaget. Så jag får gå tillbaka till en ångestfylld gråtande natt. Kan inte sova längre trots insomningstabelett o sobril. Kanske har jag bara ett enda problem och det är att ta reda på hur jag ska få en lätt smärtfri död. Tabletter funkar inte och andningsförlamning känns inget kul…

Detta enda problem som tills sist alltid är tillbaka på ruta 1

Anonym skrev:

Det är en del av problemet att ingen har tid. Ingen har brytt sig under hela min livstid. Levt i en svensk familj med någon slags liknande hederkulturn. Nu har de min dotter och hennes familj. Kriminella. Alkoholproblem och jag vill hitta ett annat sätt att leva. Men att skapa ett eget nytt liv är omöjligt. Trodde studier skulle hjälpa men nu sitter jag med flera års högskolestudier och är arbetslös. Det tog bara min energi. För ca 7 år sedan tog jag en överdos. Blev hittad av polisen. Läkaren skrev att jag var personlighetsstörd. Släkten är det inte trots övergrepp. Misshandel och psykisk förnedring jag utsattes för under hela uppvuxten. Withe trash. Något för socialen att se ner på folk för. Men de är ju tuffa grabbar och sitter inte på psyk. Så blev jag utskriven efter 3 dagar och åkte hem och gjorde om det. Det gick bättre den gången för jag var medvetslös i 5 dygn. När jag vaknade kunnde jag inte stänga munnen riktigt för den hängde snett. Fick ingen läratid och en ny tid till kurator efter två veckor sedan gick kan på 6 vecors semester. Anmälde men det ansågs vara en korrt bedömning att låta mig vara utan läkarhjälp efter 5 dagars medvetslöshet. Förlamad mun och blåslagen. Hade ramlat. Minnesbild av att jag inte kunde röra mig där jag låg på golvet. Ingen släkting har någonsin brytt sig. Har ringt någon ytlig vän och sagt att jag mår dåligt för att jag bränt ut mig. Men de har egna problem och ingen energi över. Levt ett liv i totalt kärlekslöshet och varit etxtremt ensam. Bygga nytt går inte. Har provat nu. Man sitter plötsligt i en fin miljö där människor sittet o skryter om semestear o fina hus. Men inga är vänner på allvar. Psyk går inte då de menar att övergrepon jag utsatts skrivs in i journalen som att jag har svårt med mellanmänskliga relationer. Männen som förgreps på mig näms inte. Felet är mitt. Det är jag som är okapabel att reda ut mina problem dvs oansvarig och störd. Ångest är problem att ta ansvar över osv.. Är helt nyktet. Inget kriminellt. Röker inte. Älskar naturen. Döden är en befrielse från att slippa lida. Och dessutom är det ingen här som önskar mig kvar. Man kan leva ensam stunder. Men att inte att det fakiskt inte har funnits ellet finns en enda person som älskat mig är jobbigt Tänkte prova chatta o ringa på mind men det var upptaget. Så jag får gå tillbaka till en ångestfylld gråtande natt. Kan inte sova längre trots insomningstabelett o sobril. Kanske har jag bara ett enda problem och det är att ta reda på hur jag ska få en lätt smärtfri död. Tabletter funkar inte och andningsförlamning känns inget kul… Detta enda problem som tills sist alltid är tillbaka på ruta 1

 

hej!

lyssna inte på dom åsnorna på psyk. dom har sitt sett att se på saker och det är absolut inte genom förståelse ännu mindre genom empati. dom ser inte människan, dom ser hellre genom vetenskap och känslor och själen är starkare än någon kall filosofi.

alla är vi avtrubbade ibland, jag är det ofta. men för att finna någon som ska förstå så är psyket fan det sista man ska till.

jag vill finna mig själv. jag känner att jag måste samla ihop allt innan jag kan fortsätta mot mina drömmar.

det är så konstigt. jag har en vision i huvudet, den har jag hållit fast vid sedan jag var 15. är 20 nu. och känner att jag är nära. men ändå vet jag fan inte hur jag ska lyfta mig själv, ännu mindre hur jag ska finna modet igen. det kommer och går. och det beror väl på valen jag gör i vardagen, men ändå. försöker göra rätt. men allt blir fel, jag har ofta tänkt på om döden skulle kunna ge mig frid, och hjälpa mig bort ifrån all denna skit. har ett antal försök bakom mig.

men jag vet också att det inte skulle hjälpa, det ända jag har inom mig är hopp. vill så jävla mycket, tror på mig själv, men mitt mod verkar svika mig, fattar inte. jag lever efter visionen att det är pusselbiten i vardagen som behöver finnas för att vägen framför en ska lysa igen och man ska kunna vandra den. men hur jag än försöker finner jag inte det, hur ska jag göra?

massor av kramar till dig.

Tack! Det rådet gav jag själv en person. Sista stället man ska kontakta om man behöver bygga upp sig själv är psyk

Hej! Du beskriver en otroligt jobbig situation. Försök att nå oss igen. Vi har ett stort tryck på våra linjer (vilket talar för hur stort behövet är, så du är verkligen inte ensam om att ha det tungt) Testa flera gånger, eller maila in på mailsvar (som syns när du går in till Självmordslinjens chatt). Där svarar vi inom tre arbetsdagar. (Det är ju i och för sig föga hjälp om du mår dåligt nu, men det är ett alternativ, där du får svar). Jag hoppas att du testar att nå oss igen! Jag tänker på dig!