Självisk eller självrespekt?

[Pink Bevoty]

Jag är en person med väldigt låg självkänsla och sätter därmed alla före mig själv. Även om jag vore frisk från ångest och depression hade jag antagligen varit väldigt empatisk också, men jag har vändigt svårt att avgöra vad som är ”lagom” mängd att bry sig om andra människor. I synnerhet när jag är den som mår dåligt och inte vet hur mycket jag kan lägga på andra. Jag öppnar upp mig sällan och enbart två personer är vana att se min psykiska ohälsa ”in action ” i form av panikattack eller en extra mörk depressiv period tex, jag har en del jag kan prata med om det är tufft men ändå mer som en diskussion. När jag tar intiativ och vill prata om mitt mående blir det ju delvis tydligt hur konversationen kan komma att låta och det blir även mer enkelt för den andra att säga att den inte har tid eller ork just då. Men allt det andra, att se någon må dåligt utan att den säger något, hur mycket tänker man på det och hur mycket är en hälsosam nivå att försöka få denne att må bättre? Hur mycket kan man kräva av en partner? Min pojkvän som jag varit med o snart två år Älskae mig väldigt mycket men han har ofta svårt att veta hur han ska hjälpa. Och när jag sagt en del grejer som förslag har det känts för mycket för honom om det inte är konkreta grejer han kan göra direkt och applicera på liknande situationer i framtiden. Är det att ha självrespekt och att han undviker att dras ner av konstanta tankar kring mitt mående osv eller kan jag kräva att han ger mig mer tid och stöd äcen om han har ett väldigt fullspäckat schema?

Ja, vad svårt. Kram till dig <3

Tänker att det gärna ska komma naturligt när en motpart vill/klarar av att finnas där för en? <3 Så som det gör för din bästa kompis. Min erfarenhet är litegrann att de människor som jag haft en nära kontakt med men som inte vill finnas där mer eller vad man ska säga, är såna jag önskat att jag tidigare släppt den tanken med. Det skapade mycket frustration. Tror på att lyssna när motparten säger att hit, men inte längre, för att inte relationen ska bli problematisk eller att det börjar symbolisera större delen av relationen?

Mitt tips är att fortsätta vända dig till din bästa kompis och sedan låta pojkvännen finnas där i den mån han klarar av, men att försöka acceptera att han inte är förmögen till mer? Det kan också vara så att en del kan inte, på riktigt, liksom. Det är sånt som jag iaf inte förstått, kan fortfarande ha svårt att få in den informationen, att det är nästan som en pusselbit fattas hos en del för att skapa samförstånd. Men egentligen är det att man är olika och har olika livsberättelser många gånger? <3 Vissa kan också vara bra på annat, t ex att vara stabila och trygga, de kanske inte förstår ens inre fullt ut men de klarar av att stå där iaf?

[Pink Bevoty]

Tack så mycket för svar! Och ja det är väldigt kloka ord du skriver, ska nog prata med dem båda två och få bättre kommunikation i framtiden och vad och när som är okej och vad sin är för mycket

<3 Vad fint, låter klokt att göra så <3