Ser ingen väg ut

Hej,

Jag ser din smärta. Det är helt naturligt att må dåligt av ensamhet och att längta efter vänskapliga och romantiska relationer.

Jag har själv en massa fina vänner trots att många andra skulle beskriva mig som introvert, så det behöver inte nödvändigtvis vara ett hinder. Kanske behöver du, som du själv skriver, öva?

För att öva, tänker jag att ett första steg är att försätta sig i ett sammanhang där det finns andra människor, och gärna att samma personer återkommer. Sedan envisas med att fortsätta ta sig dit även när det känns lite obekvämt (om det känns värre än ”lite obekvämt” kanske man får tänka om). Det finns ju så otroligt många föreningar nu förtiden, idrott, spel, kultur, natur, välgörenhet, eller någon hantverkskurs kanske – pick your poison.

Första gången, eller femte gången, kanske du kan säger hej till någon, fråga vad dom heter, och hur det kommer sig att de hamnat där? Ställ en följdfråga, eller lägg svaren på minnet så att du nästa gång kan inleda med deras namn ”Hej, <namn>!”, och komma med en följdfråga angående det dom berättade förra gången. Personen i fråga lär bli glad att du kommer ihåg ert senaste möte och vilja prata lite mer. Så kan man, i min erfarenhet hålla på ett tag. När man börjar bli lite mer varm i kläderna går man kanske tillsammans efter aktiviteten och äter någonstans och pratar lite mer?

Jag skulle börja öva på det sättet, jag hoppas att det kommer börja kännas mer naturligt efter ett tag. Det är viktigt att du också är en vän till dig själv. Jag kan starkt rekommendera dig att läsa eller lyssna på böcker som handlar om compassion/medkänsla.

Hur kommer det sig att du väljer att studera på distans?

Jag förstår dig verkligen. Du verkar vara en mycket nyfiken och levnadsglad man egentligen. Och du verkar vara en fin person med mycket medvetna tankar. Jag har inte varit i din sits exakt, men jag har varit mycket isolerad under vissa perioder, även utstött och mycket blyg. Idag är jag 32 år och förstår mig själv mer, och vad jag påverkas av.

Dessa rädslor tror jag man måste möta med att ”bara göra det”. Och låta det va knepigt och konstigt när du väl tagit steget. Ge dig själv utrymme att välja dina situationer, men försök möta det okända. Du kanske får en panikattak, eller blir stum, eller måste åka hem tidigare. Och det är okej. Det är fler som känner som du. Att läsa på distans kan jag personligen tycka är jobbigare än att gå till ett klassrum. Samtidigt som jag tycker det ger mycket mer av en boost eftersom man aktivt måste lämna sitt hem. Jag har varit extremt rädd och skakis många gånger, och ångrat mina beslut där och då, för att sedan börja känna mig mer och mer självsäker med tiden. Och det kan gå ganska fort.

Jag är också introvert, har ADHD och PTSD, så jag har en del utmaningar själv. Jag har dock försökt se att samhället är väldigt fyrkantigt, och vi har så stora förväntningar på det sociala livet. Jag kan inte kallprata, och har svårt att slappna av i många miljöer. Jag försöker ligga lågt ofta, och förstå att det inte ofta handlar om mig, utan det kan vara andras osäkerhet som leder till att de ständigt måste föra ytlig konversation.

Jag skulle säga, ut och res själv om du har möjlighet, ge dig ut, du kommer behöva att få hjälp av andra, och du kommer bli sedd, men mer annonymt. Du kommer behöva agera i nödsituation nästan. Och det kan kläcka fram något nytt. Lycka till, och kom ihåg, du är inte ensam eller konstig. Vi finns här!

Det låter som du har det jättejobbigt och svårt. Ofrivillig ensamhet är ju inte trevligt alls. Det jag tänker på är om du har något intresse som du kan utveckla och på så sätt träffa folk. Du kan ju gå med i en förening eller organisation som handlar om det intresset och på så sätt träffa nya vänner. Eller gå med i en volontärorganisation och hjälpa till. Då kan det ju skapas nya relationer. Man blir behövd och gör nytta och det borde ju folk uppskatta tycker jag. Tänk på att du är en värdefull person som har lika mycket rätt att finnas som alla andra i samhället.