Hem > Forum > Ensamhet > Sedd eller förstådd

Sedd eller förstådd

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Förstådd eller sedd. Upplever att jag blivit förstådd ibland och till viss del i mitt liv. När jag pratar med folk tycker jag de brukar förstå vad det är jag säger, vad jag menar eller hur något känns. Överlag försöker jag finna tröst att kunna nå andra genom kommunikation. Att jag kan prata. Jag kan be om hjälp (”typ” iaf..). Och jag kan också göra mig själv förstådd för att andra ska kunna leva sig in i det jag säger.

    Däremot sedd. Jag tycker inte jag känner mig sedd. När jag möter andra och de tittar på mig på ett rent ytligt plan tycker jag inte det är mig de ser. När jag sedan pratar tycker jag definitivt inte att det är min själ som de lyssnar efter. En kompis sa en gång att när jag möter andra, t ex främmande personer (eller senare), så ser jag bortom skalet och försöker se personligheten. Hon förklarade att det var en av mina absoluta styrkor och att ”man” inte fattar det. Att jag gör så. Eller ser så mycket av den. Kollar efter det som finns där bakom och tilltalar det – mer som ett väsen. Det var en fin komplimang och jag höll på att börja gråta när hon sa så för det var en av de första gångerna jag kände mig så himla sedd som person – vem jag är.

    Egentligen är det likadant i terapin. Terapeuten förstår mig. Hon tar in det jag säger. Men ser hon verkligen mig? Det undrar jag. Eller jag är ganska övertygad om att hon inte gör det. Och det är ok. Kanske att det inte är i ett sammanhang där jag just behöver bli sedd i själen utan det är förstådd jag framförallt kanske behöver vara.

    Är det hos kompisar och familjen, partners man ska känna sig sedd i? Antar att på arbetsplatser handlar det om kommunikation. Jag känner på riktigt mig ofta felplacerad i vem andra tror jag är. Min syster sa det en gång när våran mormor plötsligt hade upptäckt att jag var ”en sån himla bra person” där bakom ytan, att det kan ta lite tid att förstå henne. Alltså mig då. Så hade hon sagt till våran mormor, att det kan ta tid. Men där bakom är hon fantastisk, förklarade hon när återberättade det här till mig, samtidigt omedveten om hur det hon säger var så förolämpande att lyssna på.

    Poängen är att jag inte känner mig sedd för den jag är, och att det verkar ta sån tid för folk att lyssna till själen. Ja inte bara min, är inte folk generellt ganska dåliga på att lyssna?

    Trådstartaren

    Det här är väl att ha konturer, är det inte det? Någon motpart fyller i och berättar vad den ser. Du har en personlighet som är på det här sättet. Ditt tilltal till världen är såhär. När du möter andra ser jag det här djupt inne hos dig. Din blick säger detta om vad du känner och hur du upplever situationer, håller du med? Sådär kan det ju vara i relationer – att man speglar varandra. Jag kom på nu att anledningen kan vara enkel varför detta saknats eller överlag uteblivit i mitt liv.

    Det kanske är detta man just gör i kärleksrelationer? Man ringar in varandra? Den lilla erfarenheten jag har av kärleksrelationer är just att faktiskt bli sedd på det där sättet i själen som jag saknar. Jag menar finns det i någon annan relation man bokstavligen stirrar in i varandra på det där faktiskt nästan gränslösa sättet? Man läser av varandra och scannar känslor, reaktioner och försöker förstå sig på den andra – försöker se så många sidor man bara, bara kan. För man är s-å kär och så intresserad av att få veta mer. Det är ju oerhört intimt att ha kärleksrelationer.

    Tidigare pojkvänner har faktiskt sett delar av mig, det måste jag säga. Även riktigt tajta vänskapsrelationer där man också stirrat på varandra. Tonat in varandra. Berättat vad man ser. Jag saknar det. Saknar själsliga band. Saknar att själen blir lyssnad på och sedd.

    Man kanske ska vara lite tuffare emot folk och ställa flera frågor kring dennes bild av en. Vad är din bild av mig? Och så kan man avgöra efter det om den övh verkar tagit in ens själ eller om det bara är en ytlig koppling. Alternativt att man inte känner att man blir sedd av själen och det visar sig vara befogat. Är det vad man gör, eller vem man är?

    Trådstartaren

    Gick på gatan idag efter varit i skolan på ett seminarium. Möter då en kille som jag en gång i tiden haft både sex med, samt även umgåtts en del med. Varit extremt kär i. Vi har många fantastiska minnen ihop. Men blivit dumpad av också. Och lite turbulens mot slutet. Så jag vek direkt ner blicken, tog upp mobilen för att stirra på den och kände bara ”helvete, hoppas han inte ser mig nu”.  Jag tror inte han gjorde det men är inte säker. Vi pratar två meter högst ifrån varandra. Ingen av oss sa iaf något så kanske fanns där en ömsesidighet i det.

    Fylldes av lite sorg. Instinktivt ville jag inte prata med honom, gud det skulle vara höjden av destruktivitet. Men så började jag längta i vanlig ordning. Alltid den där jävla längtan efter närhet. Fysisk då. Jag känner att jag skiter lite i psykisk närhet – iaf när det kommer till honom. Han såg mig trots allt under den tiden vi träffades. Eller han såg mig ”typ”. Han var väldigt fin. För bra för att vara sann var han egentligen. Och magin sprack ju tillslut också.

    Det jag upptäckte nu iaf var att jösses vad billigt jag gav bort mig själv till honom då. Det här tror jag är fyra år sedan. Wow. Har inte tänkt på det tidigare men jag har inte den självbilden längre om att vara så pass lite värd. Blev lite förvånad över det. Hur jag måste ha växt sedan dess. Eller lite mer iaf kommit tillbaka till den mer naturliga självbilden som jag ”borde ha” om mig själv. Att jag sjönk så lågt och släppte också in honom, plus en del förnedringar som ingick, har svårt att ta in det just nu. Måste nog ta upp det med terapeuten imorgon. Höra vad hon säger.

    Han såg iaf ut att må bra. Han såg yngre ut än vad jag mindes det som. Har är ett par år äldre än mig men han måste ha haft det ganska bra senaste åren. Lite så såg han ut, mer välmående. Man undrar ju förstås vad han gör nuförtiden. Men den tiden är verkligen förbi. Jag hoppas vi aldrig mer möts och jag slipper svara på gränslösa frågor om mitt liv. Är säker på att det idag om jag hade stannat blivit ett ”förhör”. Har du pojkvän? Var bor du nu? Är det en bostadsrätt? Han skulle alltid lägga sig i allt. Ekonomi, ja fan allt alltså. Och jag förvandlades alltid till en 14-åring. En osäker liten tjej som ifrågasatte hela sin existens och människovärde. Märkligt vilket inflytande en del har på en. Undrar varför det sker en sån förvandling? Vill inte vara den tjejen. Så kände jag idag. Om han hade frågat om jag skulle med hem till honom och jag hade svarat ja, hade det varit som att direkt bli ”lilltjejen” och den här gången kände jag bara: Fan heller. Jag förtjänar mer.

    ”Du har inget ont i dig”, det var den bilden han hade om mig. Jag visste aldrig vad jag skulle svara på det.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.