Hem > Forum > Ensamhet > Så sjukt ensam och skadad

Så sjukt ensam och skadad

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Genomgår en separation sen ca två månader tillbaka. Men detta kaus tar aldrig slut och lugnar aldrig ner sig ifrån alla dessa känslostormar. Det var han som hela tiden försökte få mig att göra slut. Han sa flera gånger att han inte trodde vi va bra för varandra. Han till och med målade upp hur bra mitt liv kunde vara utan honom för att på något sett locka mig till att vilja nå den förändringen i våra liv. Jag visste att vi hade problem, men jag ville jobba på dom. Jag ville att vi skulle sitta ner och tillsammans hjälpas åt, ja krävde inte mycke. Ville bara att vi skulle dela lite mer på allt ansvar i hemmet och att han sänkte en del krav eller önskningar han hade på mitt utseende, då jag inte han med pågrund av jobb, hemmasyslor, inköp och min psykiska sjukdom. Men på något sätt så vände han alltid på allt jag hade sagt, han sa att jag inte skulle ta dessa krav angående mitt utseende då de bara va förslag från hans sida, att han menade väl och ville jag skulle må bra. Men jag har samtidigt borderline, vilket han viste om. Om jag vet att han ser skönhetsfel på mig så har jag jätte svårt att bara släppa den tanken. Speciellt när jag får höra att dessa fel är en av faktorerna till att vår fysiska kontakt blivit mer sällan. Vi hamnar flera gånger i diskussioner när jag tror att de är nu de smäller. Men han ville alltid att jag skulle vara den som sa att nu är de över. Jag ville, och kunde väl inte riktigt göra så. För jag visste att i min borderline så är man impulsive och har lätt till självskada, och jag har de inte för att jag blir lämnad, utan jag skulle isåfall få de av att vara den som lämnar. Jag skulle hamna i kris med mig själv, valde jag fel, valde jag rätt. Sen vilja skada mig själv för att ha sårat en annan människa. Men det blev ändå jag som så det. Jag klarade inte av att fortsätta när han så ofta påpekade att vi kanske inte borde bo ihop och så vidare. Jag orkade inte längre med att bära hela lasset själv angående hemmasyslor och matinköp samtidigt som mina psykiska besvär och kaus på jobbet. Jag kände att om jag inte gjorde slut så skulle de inte dröja länge fören vi hamnade i samma dilemman. Sen visste jag att när de händer så kommer jag tvingas bo hos mina föräldrar då han hade lägenheten först. Jag ville väl dra av plåstret fort och gjorde slut. Vi ville vara vänner, och de är väl på både gott och ont. Han skickade bilder på oss, han berättade hur dåligt han mådde, att han inte kunde sova i vårt sovrum då de påminde om mig. Jag förstår han med, de måste säkert vara jätte jobbigt. Men samtidigt avrundades jag honom för att han kunde vara ifred, jag va aldrig ifred. Jag hade mina föräldrar hela tiden, jag ville också bara gråta ut, utan att någon skulle se eller höra. Jag kände väl också sorg över att jag förlorat en trygg punkt. Inte bara han utan förlorade lägenheten också, mitt hem. Jag hörde inte hemma någonstans. Jag hade panik. Senare fick se en del sidor som jag inte sett tidigare. Dvs hur han är när han är sur på mig. Jag försökte göra allt väldigt smärtfritt för honom. Han behövde bara lämna lägenheten under dagen jag flyttade alla mina saker. Och samma dag så städade jag och bäddade iordning allt så de skulle kännas lite iordning för honom. Men när han kom hem så gick han istället runt och letade för att se om jag glömt något. Tyvärr hade jag glömt en del. Denna flyttdagen va ett kaus. Det va bara tre dagar efter själva dagen jag gjorde slut, vilket innebär att jag fortfarande var i första steget av alla stegen i sorg. Jag grät och ville dö, jag ville bränna allt jag ägde. Jag ville försvinna. Men istället var jag tvungen att flytta, och det var inte så bekvämt som att bara hämta lådor. För jag hade inte tid att packa, slänga och sortera. Utan allt som va mitt skulle bara ner. Min mor va med och eftersom hon inte hade koll på vad som va mitt och inte så va de många gånger jag va tvungen att springa och kolla va hon gjorde och avbryta i de rum jag va i. Efter ca 3 timmar så orkade inte mitt psyke längre. Mina saker hade inget värde, så jag satt mer ihopsjunken på golvet och tog emot saker som kom flygande som mamma kastade till mig. Jag bara slängde ner och ja. Jag vet inte riktigt vart jag hade kollat och vart jag inte hade kollat. De va i några skåp som jag hade missat saker. Men när jag trodde att de va klart så skrev jag en lapp till honom att om han hittade mer, så kunde han antingen lägga de i en svart sopsäck tills jag kunde hämta de, så slapp han se de sålänge. Eller bara slänga så köper jag nya, men han accepterade inte de. Jag va tvungen att komma tillbaka någon dag ganska snart och hämta allt, och då menar jag allt. Stort till smått, är denna din pennan din eller min, är dessa skruvarna dina eller mina. Allt skulle sorteras. Jag ville bara gräva ner mig och dö. Om han ville bli av med skit, släng. Jag va ju tvungen att ställa allt jag ägde på mina föräldrars lager där de jobbade. Va redan så rädd över allt jobb dom la ner på mig, och att jag blev ivägen med mina saker. Jag visste ju inte heller hur länge tills jag skulle få ny lägenhet.

    Men jag åkte dig igen, löste detta. Och sen dröjde de väl ett litet tag. Försökte prata som vänner över sms, de va väl okey. Men jag hade svårt varje gång jag hörde att han hade de jobbigt pågrund av mig på något sätt. Skammen är så stark att jag vill skada mig. Men så igår får jag höra att han är sur på mig. Tydligen för att jag ännu en gång missat 2 saker som va mina. Detta va inget jag lämnat me flit, en kombination av att hjärnan inte va me på flyttdagen och sen att vi va två så jag trodde att min mamma hade tagit de skåpet och den lådan där dessa saker låg. Han va jätte sur, jag tolkade de som att han trodde jag gjorde de me flit, så jag blir lite arg. Känslor bubblar upp och jag känner att jag gjort så mycket för honom både i förhållandet och efter som han bara tagit för givet. Han säger att jag överanalysera men säger att de är bra om jag hämtar dessa saker. När jag säger att jag kan göra detta någon dag i veckan för att få de gjort så vill han inte, och då är detta jag glömde bara en droppe i havet. Ingen panik, något som kan vänta. Varför då skriva att han är sur över de när han vet min sjukdom, vet att jag lätt övertänker saker, prioriterar andra före mig själv m.m

    Min familj försöker förminska min smärta, döda mina försök att ventilera. Tänk inte mer på de, gå vidare. Men detta är jätte färskt för mig fortfarande. Jag är så vilsen, så ensam. Förlorat, mitt hjärta, min bästa vän, mitt hem, min framtid, fått tillbaka till destruktiva beteenden och ska starta ett nytt liv när jag samtidigt överväger om jag kanske borde ge upp istället.

    Genomgår en separation sen ca två månader tillbaka. Men detta kaus tar aldrig slut och lugnar aldrig ner sig ifrån alla dessa känslostormar. Det var han som hela tiden försökte få mig att göra slut. Han sa flera gånger att han inte trodde vi va bra för varandra. Han till och med målade upp hur bra mitt liv kunde vara utan honom för att på något sett locka mig till att vilja nå den förändringen i våra liv. Jag visste att vi hade problem, men jag ville jobba på dom. Jag ville att vi skulle sitta ner och tillsammans hjälpas åt, ja krävde inte mycke. Ville bara att vi skulle dela lite mer på allt ansvar i hemmet och att han sänkte en del krav eller önskningar han hade på mitt utseende, då jag inte han med pågrund av jobb, hemmasyslor, inköp och min psykiska sjukdom. Men på något sätt så vände han alltid på allt jag hade sagt, han sa att jag inte skulle ta dessa krav angående mitt utseende då de bara va förslag från hans sida, att han menade väl och ville jag skulle må bra. Men jag har samtidigt borderline, vilket han viste om. Om jag vet att han ser skönhetsfel på mig så har jag jätte svårt att bara släppa den tanken. Speciellt när jag får höra att dessa fel är en av faktorerna till att vår fysiska kontakt blivit mer sällan. Vi hamnar flera gånger i diskussioner när jag tror att de är nu de smäller. Men han ville alltid att jag skulle vara den som sa att nu är de över. Jag ville, och kunde väl inte riktigt göra så. För jag visste att i min borderline så är man impulsive och har lätt till självskada, och jag har de inte för att jag blir lämnad, utan jag skulle isåfall få de av att vara den som lämnar. Jag skulle hamna i kris med mig själv, valde jag fel, valde jag rätt. Sen vilja skada mig själv för att ha sårat en annan människa. Men det blev ändå jag som så det. Jag klarade inte av att fortsätta när han så ofta påpekade att vi kanske inte borde bo ihop och så vidare. Jag orkade inte längre med att bära hela lasset själv angående hemmasyslor och matinköp samtidigt som mina psykiska besvär och kaus på jobbet. Jag kände att om jag inte gjorde slut så skulle de inte dröja länge fören vi hamnade i samma dilemman. Sen visste jag att när de händer så kommer jag tvingas bo hos mina föräldrar då han hade lägenheten först. Jag ville väl dra av plåstret fort och gjorde slut. Vi ville vara vänner, och de är väl på både gott och ont. Han skickade bilder på oss, han berättade hur dåligt han mådde, att han inte kunde sova i vårt sovrum då de påminde om mig. Jag förstår han med, de måste säkert vara jätte jobbigt. Men samtidigt avrundades jag honom för att han kunde vara ifred, jag va aldrig ifred. Jag hade mina föräldrar hela tiden, jag ville också bara gråta ut, utan att någon skulle se eller höra. Jag kände väl också sorg över att jag förlorat en trygg punkt. Inte bara han utan förlorade lägenheten också, mitt hem. Jag hörde inte hemma någonstans. Jag hade panik. Senare fick se en del sidor som jag inte sett tidigare. Dvs hur han är när han är sur på mig. Jag försökte göra allt väldigt smärtfritt för honom. Han behövde bara lämna lägenheten under dagen jag flyttade alla mina saker. Och samma dag så städade jag och bäddade iordning allt så de skulle kännas lite iordning för honom. Men när han kom hem så gick han istället runt och letade för att se om jag glömt något. Tyvärr hade jag glömt en del. Denna flyttdagen va ett kaus. Det va bara tre dagar efter själva dagen jag gjorde slut, vilket innebär att jag fortfarande var i första steget av alla stegen i sorg. Jag grät och ville dö, jag ville bränna allt jag ägde. Jag ville försvinna. Men istället var jag tvungen att flytta, och det var inte så bekvämt som att bara hämta lådor. För jag hade inte tid att packa, slänga och sortera. Utan allt som va mitt skulle bara ner. Min mor va med och eftersom hon inte hade koll på vad som va mitt och inte så va de många gånger jag va tvungen att springa och kolla va hon gjorde och avbryta i de rum jag va i. Efter ca 3 timmar så orkade inte mitt psyke längre. Mina saker hade inget värde, så jag satt mer ihopsjunken på golvet och tog emot saker som kom flygande som mamma kastade till mig. Jag bara slängde ner och ja. Jag vet inte riktigt vart jag hade kollat och vart jag inte hade kollat. De va i några skåp som jag hade missat saker. Men när jag trodde att de va klart så skrev jag en lapp till honom att om han hittade mer, så kunde han antingen lägga de i en svart sopsäck tills jag kunde hämta de, så slapp han se de sålänge. Eller bara slänga så köper jag nya, men han accepterade inte de. Jag va tvungen att komma tillbaka någon dag ganska snart och hämta allt, och då menar jag allt. Stort till smått, är denna din pennan din eller min, är dessa skruvarna dina eller mina. Allt skulle sorteras. Jag ville bara gräva ner mig och dö. Om han ville bli av med skit, släng. Jag va ju tvungen att ställa allt jag ägde på mina föräldrars lager där de jobbade. Va redan så rädd över allt jobb dom la ner på mig, och att jag blev ivägen med mina saker. Jag visste ju inte heller hur länge tills jag skulle få ny lägenhet. Men jag åkte dig igen, löste detta. Och sen dröjde de väl ett litet tag. Försökte prata som vänner över sms, de va väl okey. Men jag hade svårt varje gång jag hörde att han hade de jobbigt pågrund av mig på något sätt. Skammen är så stark att jag vill skada mig. Men så igår får jag höra att han är sur på mig. Tydligen för att jag ännu en gång missat 2 saker som va mina. Detta va inget jag lämnat me flit, en kombination av att hjärnan inte va me på flyttdagen och sen att vi va två så jag trodde att min mamma hade tagit de skåpet och den lådan där dessa saker låg. Han va jätte sur, jag tolkade de som att han trodde jag gjorde de me flit, så jag blir lite arg. Känslor bubblar upp och jag känner att jag gjort så mycket för honom både i förhållandet och efter som han bara tagit för givet. Han säger att jag överanalysera men säger att de är bra om jag hämtar dessa saker. När jag säger att jag kan göra detta någon dag i veckan för att få de gjort så vill han inte, och då är detta jag glömde bara en droppe i havet. Ingen panik, något som kan vänta. Varför då skriva att han är sur över de när han vet min sjukdom, vet att jag lätt övertänker saker, prioriterar andra före mig själv m.m Min familj försöker förminska min smärta, döda mina försök att ventilera. Tänk inte mer på de, gå vidare. Men detta är jätte färskt för mig fortfarande. Jag är så vilsen, så ensam. Förlorat, mitt hjärta, min bästa vän, mitt hem, min framtid, fått tillbaka till destruktiva beteenden och ska starta ett nytt liv när jag samtidigt överväger om jag kanske borde ge upp istället.

    Hej.

    Kanske låter okänsligt men att det tog slut mellan er är nog det bästa som kunnat ske.

    Smärtan av förlusten kommer så småningom avta och du träffar någon annan.

     

    Mvh.

    Michael

    Så bra att du delar med dig!

    Läste igenom hela din text och jag kan verkligen förstå smärtan. Packa sina saker i kartonger, gråta så man tror att man går under, sätta sina fötter på ny mark, förändringen, förlusten av närmsta vännen, kärleken.

    Gick igenom samma för två månader sen. Bor hemma hos min mamma för tillfället.

    Du behöver få prata ut! Försökt att förmedla det till dina nära, att du behöver bearbeta för att sen kunna släppa. Du har varit med om mycket och det blev en väldigt drastisk flytt.

    Du föresten, var snällt mot dig själv. Ta en dag i tagen, en timme i taget. Våga gråt, visa dina känslor och ta hand om dem.

    Och- låt ingen ställa krav igen på ditt utseende.

    Kram!

    Du är inte ensam, verkligen inte😊

    Hur har du haft det idag?

    Trådstartaren

    Så bra att du delar med dig! Läste igenom hela din text och jag kan verkligen förstå smärtan. Packa sina saker i kartonger, gråta så man tror att man går under, sätta sina fötter på ny mark, förändringen, förlusten av närmsta vännen, kärleken. Gick igenom samma för två månader sen. Bor hemma hos min mamma för tillfället. Du behöver få prata ut! Försökt att förmedla det till dina nära, att du behöver bearbeta för att sen kunna släppa. Du har varit med om mycket och det blev en väldigt drastisk flytt. Du föresten, var snällt mot dig själv. Ta en dag i tagen, en timme i taget. Våga gråt, visa dina känslor och ta hand om dem. Och- låt ingen ställa krav igen på ditt utseende. Kram! Du är inte ensam, verkligen inte😊 Hur har du haft det idag?

    Hej, tack snälla för ditt fina meddelande. Beklagar att du själv gått/ går igenom separation. Det är verkligen hemskt. Men tack för din uppmuntran och din omtänksamhet.

    Med mig är de bra idag. Jag har handlat de sista jag behöver till min nya lägenhet. Flyttar i början av augusti. Ska jobba en vecka till och sen har jag semester. Ska bli så skönt.

    Hur är de själv?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.