Hem > Forum > Ensamhet > Så fruktansvärt ensam

Så fruktansvärt ensam

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • Hej.

    Jag har ingen att prata med och vet inte hur jag ska hantera det här. Min mamma har nyligen gått bort, min syster har flyttar till annan ort och har tillfälligt problem med sitt mående. Har väldigt lite kontakt med min pappa och bara några få ytliga vänner som jag träffar någon gång ibland.

    Men jag saknar att ha någon att ringa till när man vill berätta något, och när jag mår så här dåligt och känner mig så ensam.

    Jag har verkligen funderat över om det finns någon jag kan ringa till, men jag har ingen..

    Sitter bara hemma och ser på film för det mesta när jag inte jobbar.

    Är det någon som känner igen sig?

    <3 Beklagar din mammas bortgång. Ledsen också att syskonet flyttat och har mycket med sitt eget mående.

    Ja absolut känns det igen jättemycket, ensamheten är likadan här, mycket serier och ”underhålla sig själv” blir det. Jag har börjat prata med mig själv på ett sätt som jag registrerat att grannarna (har en viss insyn) nog lagt märke till. Försöker låta bli men det är så skönt att vädra sina tankar högt. Inget jag kanske rekommenderar men det säger kanske något om graden av ensamhet. Blir lite nedslagen också när jag ser hur grannarna mitt emot lever i familjer, äter middag ihop mm. Känns sorgligt att gå runt ensam i sin lägenhet och kolla på serier för det enorma behovet av verklighetsflykt. Jag kanske inte känner mig så himla ensam (har haft betydligt värre perioder där det gjort fysiskt ont), men jag kan känna mig ledsen över att inte dela livet med någon/några. Känner sorg och utanförskap, och att vardagen kan upplevas meningslös när det verkar vara likadant år efter år.

    Känner du att du saknar någon att höra av sig till för att få stöd och så? Liksom saknar närvaron av vad samtal mellan människor ger? <3

    Trådstartaren

    Tack💜 Känner igen det, blir mycket serier och även poddar för att slippa känna ensamheten hela tiden. Och precis, det känns meningslöst och som att livet bara flyter förbi en på något sätt. Kan också bli väldigt avundsjuk när jag ser framförallt par som ser ut att ha det bra i varandras sällskap. Saknar det väldigt mycket.

    Någon att diskutera allt med, både viktiga saker, men även småprat om allt och inget på kvällen när man lagt sig, och att få närhet. Jag mår bra av kramar (av en partner) och behöver det så mycket att jag nästan kan känna att det gör ont i kroppen när jag inte får det..

    Vanliga vardagssamtal, stöd och dåliga skämt, någon som känner en väl och vet hur man fungerar. Det saknar jag.

    Har du någon familj i närheten?

    Hej jag känner absolut igen mig i det du/ni skriver. Väldigt tråkigt att höra att din mor har gått bort! Något sådant kan man inte föreställa sig om man inte varit med om något liknande själv, Jag har haft några bekanta som försvunnit (tagit bort sig) för tidigt men ingen som stått super nära egentligen. Jag bor ensam också så det blir att man fyller tiden efter jobbet med en del film etc. Jag blir också avundsjuk ibland på mina vänner som har (allt). Finns här om du vill prata så går jag in varje dag och kollar om det är någon som skrivit. Har så lite att göra då jag är ganska trött efter jobbet så orkar inte hitta på så mycket (oftast iaf) håller på med idrott ganska mycket så det fyller jag ledigheten med också. Min syster bor också på annan ort med sin kille. Vill verkligen försöka vara till någon nytta istället för att bara va less på livet och tiden bara rinner iväg.

    Trådstartaren

    Blue Leputo-

    Nej, det går inte föreställa sig (som tur är kanske). Tråkigt att du haft personer som försvunnit från dig också.

    Har du några att prata/umgås med i din närhet? Dom jag har är inte så nära vänner, så det är sällan jag orkar träffa dom när jag inte mår så bra. Känns som det tar mer energi än det ger.

    Håller med, vill också känna att livet är meningsfullt. Har tidigare haft mycket självmordstankar, men mår bättre nu, men det känns typ bara mer uthärdligt att leva nu. Skulle vilja känna att det är kul att leva!

    Jag är också ensam, mer ensam än jag vågar erkänna. Jag har ingen.. min sambo vill skiljas, och då blir jag ännu mer ensam. Inte för att hen någonsin ger mig någon glädje eller närhet men för att mina barn försvinner med hen varannan vecka.

    Vet inte vart jag ska ta vägen.

    Önskar att man kunde slippa ensamheten.

    Jag har båda mina föräldrar och syster sen några ganska när kusiner men pratar mest med vänner som man vuxit upp med sen är de väl nån vän som blivit nära senaste 10 åren typ. Men jag har ganska lätt att lära känna folk och så. Är en social peson så det tar emot att man inte träffat nån vettig tjej…

    Känner igen det där med att det ibland tar mer energi än det ger. Jag har sållat bort sånna personer så umgås bara med vänner som jag litar på till 100%

    Har levt med självmordstankar ganska länge kan man säga… de började lite smått när jag var 14 år typ. Blev iaf värre då jag började 7an sen blev det sämre rätt snabbt dom 3 åren på högstadiet. Sen i gymnasiet blev det bättre sen sämre i 2an på gymnasiet… i 3an på gymnasiet var jag med om en bilolycka så när jag vaknade på sjukhuset var jag väldigt förvirrad osv. Men kämpat mig tillbaka så nu har jag väl ett helt okej liv. känner mig bara ledsen väldigt ofta och det vill jag verkligen ändra på. Vill börja hjälpa andra eller göra något som är mer betydelsefullt iaf 🙂 Men mitt tips är väl att försöka se det positiva i livet och hitta ett intresse som ger en energi. Jag tränar ju mycket då det är något jag hållit på med hela livet och det är det som räddade mig att jag inte dog när jag krockade. Hade jag inte varit i den form jag var så hade jag ju varit död..
    Jag öpnade mig för ett antal vänner som står mig nära och dom har ju bara blivit bättre sen dess tycker jag. Några försvann ju iof men dom som var starka och bra dom är kvar. Jag har pratat med psykolog vid ett antal tillfällen men det hjälpte ju faktiskt men de var inte så att det gick över en natt direkt. Det tog ett tag innan jag kände att ångesten började släppa. Håll hoppet uppe! Det blir bättre man får kämpa hela tiden men det blir bättre sakta men säkert. Kunde inte gå eller något och minnet var som en 5 rings när jag vaknade på sjukhuset.

    Hej! Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Har egentligen bara en vän men det är extremt ytligt och vi pratar knappt med varandra. Har också en syster jag är nära men hon har familj och barn och allt där emellan så känner mig mer som en börda när jag försöker ta upp lite av hennes tid.
    Min mamma gick bort 2018 och i princip så tog mitt liv slut när hon dog. Har försökt hitta andra saker att leva för sen dess utan någon lycka och har ingen som helst aning om hur man skapar djupare kontakter med andra människor. Förstår verkligen inte hur folk bara kan bli vänner från ingenstans?? Så är mest på egen hand och spelar datorspel när jag inte pluggar eller sover.

    Mitt tips är att öppna upp dig lite granna för din vän och dela med dig bara lite granna från början typ bjud ut personen på en öl en kväll eller ut och ät eller ät hemma bara. då får ni ju hänga ett tag bara ni så då borde du ju då ett läge att säga något 🙂 Man blir ju mer avslappnad av alkohol så jag personligen tycker det är enklare att säga något som man verkligen inte klarar av annars. Bara sitta med en kompis och snacka o dricka nån öl en kväll ger mig energi och glädje iaf 🙂

    Ja jag känner också igen mig. Har inga nära vänner, bara en som jag hörs med nån gång ibland men ingen jag skulle ringa till när jag mår dåligt. Har förlorat flera personer på kort tid så nu känns det nästan outhärdligt. Hade en nära vän som jag ofta hördes med fram till förra året men blev tvungen att bryta den kontakten. Har kontakt med mamma ibland dock, hon bor på annan ort.

    Jag har två barn som tur är, de är mitt ljus i mörkret. När jag inte är med dom är jag väldigt ensam och kollar mycket film och serier som andra nämnde.

    Sen har jag inget jobb för tillfället vilket gör allt värre, nedbrytande och ger alldeles för mycket tid till jobbiga tankar. Dessutom skäms jag för det och vill därför inte träffa nya människor.

    Känner lite likadant att livet ska vara kul. Tittade nyss på snöflingorna genom fönstret och blev påmind om det som kallas livet. Sitter mest hemma och är uppkopplad på zoom dagarna igenom. Det är något med vädret också som gör det hela ännu mer dystert? Saknar att gå ut för en spontan cykeltur längst vattnet. Saknar att ha på sig sandaler och en liten nätt handväska över axeln. Tycker den här hösten och vintern pågått i en evighet redan. Var är solen? Var är de glada människorna på gatan? Var är de där nyfunna kompisarna som man skulle vilja hänga och skratta med? Tror så himla mycket på våren och sommaren. Ljuset. Just nu läser jag otroligt mycket böcker för verklighetsflykten, ca 3 böcker på 14 dagar har det blivit. Tv:n har för tillfället gått sönder så det är lite tyst här hemma. Jag gillar att kolla på handboll och i veckan börjar EM. Känt mig deppig på sistone. Känns som om livet är ett vakuum. Tror på våren, ljuset, fågelkvitter och det glimrande havet.

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.