Känner mig så fruktansvärt ensam. Dåliga tankar kommer smygande och sugs ner i det bottenlösa hålet. Kan inte sova. Det kryper i kroppen. Vill fly bort. Vill inte ha denna deppighet och ångest. Trodde jag var bättre nu men sugs åter igen ner i mörkret. Vill bli fri. Glad. Känna tillfredsstellelse och lugn. Vet inte vad jag ska göra. Känns som om jag sviker alla genom detta. Skammen river i mig. Hatar mig själv. Trött. Så trött.
God e.m. här på Mind Forumet.
* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.
* Jag hör på DIREKTEN att Du behöver “lufta lungorna” genom att prata ut med någon annan än vänner och kollegor, alltså professionella vårdkontakter som t.ex. psykiatrisk sjuksköterska eller psykolog eller läkare / överläkare, går Du hos någon av dessa ovanstående nu eller har Du tänkt att göra det eller är Du rädd att ta emot hjälp utifrån ?
* Om Du vill så får Du gärna höra av dig och skriva till mig här på Mind Forumet, jag svarar i mån av både ork- och tid.
Var rädd om dig och skönt om dig också.
På återseende…
