Hem > Forum > Ensamhet > Radera mig.

Radera mig.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Det känns verkligen som att jag håller på att bli galen. Jag är fast och min kropp är mitt fängelse. Jag vet inte hur jag ska ta mig ut, den enda utvägen är den sista utvägen. Vart jag än vänder mig möter jag hopplösheten, den stirrar tillbaka mot mig med ögon som aldrig stängs. Jag är ensam som vanligt, i mitt fängelse. Dagen har försvunnit för mig, runnit ut i det läckande hålet i golvet, precis som mitt liv. Jag ser ingen hjälp, inget ljus. Min familj är det enda som jag lever för. Jag är rädd för att om jag flyr härifrån så kommer jag aldrig tillbaka till ytan igen, jag kommer försvinna bort med det starka strömmarna och samhället kommer aldrig låta mig komma tillbaka.

    Jag är ensam, min familj lever på annan ort. Två timmar från mig. Jag är kvar på orten där jag pluggade, inga av mina barndomsvänner eller gamla vänner överlag finns i närheten. De som finns här är förvisso nära, men få och jag vill inte vara ett svart hål i deras liv. Mina vänner här är också mina arbetskamrater, jag har fått en ansvarsposition vilket innebär att jag är chef över de vänner jag har. När helgen kommer sluter jag mig in i min lägenhet och kommer inte ut. Jag ser för bra ut och är för social i sociala situationer för att andra ska förstå att jag egentligen är introvert och har svårt för att söka nya kontakter. Det finns inget i mitt liv som jag lever för, inget hopp, bara en oändlig ström av meningslöshet.

    Jag har vid ett tillfälle försökt att ta mitt liv, jag satte ett rep runt halsen, ett sånt där blått rep i något fiberaktigt plastmaterial. Jag kände mig så jävla fånig, så dum och jag skämdes. Sedan dess har jag inte försökt igen. Om det fanns ett sätt att bara försvinna ur tiden självt, som om jag aldrig funnits från början så hade jag valt det sättet. Ingen gråt för någon.

    Det finns ingen mening med livet, jag är smart nog för att förstå det. Mening är en illusion precis som fri vilja, ett skydd som våra hjärnor sveper in oss i. Men det är en insikt tung som sten, när du väl har fått den kommer den för alltid att tynga ner dig. Vi är bara biologiska maskiner som följer vår programmering bestående av gener och erfarenheter, kemiska föreningar och processer ett resultat av vårt universums slumpmässiga regler och begränsningar. När vårt liv är förverkat är det slut för oss.

    Det bränner i bröstet, det slår så hårt att det gör fysiskt ont. Jag svettas och kroppen skakar, det är som att kroppen själv vet att något är fel. Den kämpar mot sin hjärna som inte längre vill finnas. Kroppen slåss för sitt liv, jag gråter och skriker, slår händerna i både väggar och golv. När det tystnar bultar det i mitt huvud. Jag tänker att idag så ringer jag och pratar med någon, jag knappar in numret till 1177 och lägger på precis när jag får en plats i kön. Vad ska jag säga? Och vad kan de säga som gör att det blir bättre? Ingenting.

    Jag har gått igenom alla möjliga läkemedel vid det här laget, känner mig verkligen som en försöksperson. Får ett recept och sedan följt av en väntan för att se om det har någon effekt. Det har det inte, eller så har det lite effekt. Jag vet inte, inte den effekt som jag vill ha i alla fall. Inte en effekt som gör att jag fungerar igen. Jag har gått i samtal, men det finns ingen som förstår mig. Det är för svårt att förstå att en man i 30 års-åldern, som kan vara glad i samtal med människor är helt becksvart inuti. ”Det känns som att vi är klara här” säger de och låter mig gå. När helgen kommer är jag tillbaka i ensamheten och meningslösheten igen. Den enda utvägen är den sista utvägen.

    Jag förstår att du inte mår bra.. försöker höra vad du innerst inne vill.     Vad behöver du? Är det vänner? Kärlek? Trivs du inte att leda och känner du att ditt arbete egentligen känns fel för dig? Har det hänt nåt i ditt liv, som du tror ligger och gnager dig? Jag lyssnar gärna, om du vill berätta mer..

    En vän

    Det känns verkligen som att jag håller på att bli galen. Jag är fast och min kropp är mitt fängelse. Jag vet inte hur jag ska ta mig ut, den enda utvägen är den sista utvägen. Vart jag än vänder mig möter jag hopplösheten, den stirrar tillbaka mot mig med ögon som aldrig stängs. Jag är ensam som vanligt, i mitt fängelse. Dagen har försvunnit för mig, runnit ut i det läckande hålet i golvet, precis som mitt liv. Jag ser ingen hjälp, inget ljus. Min familj är det enda som jag lever för. Jag är rädd för att om jag flyr härifrån så kommer jag aldrig tillbaka till ytan igen, jag kommer försvinna bort med det starka strömmarna och samhället kommer aldrig låta mig komma tillbaka. Jag är ensam, min familj lever på annan ort. Två timmar från mig. Jag är kvar på orten där jag pluggade, inga av mina barndomsvänner eller gamla vänner överlag finns i närheten. De som finns här är förvisso nära, men få och jag vill inte vara ett svart hål i deras liv. Mina vänner här är också mina arbetskamrater, jag har fått en ansvarsposition vilket innebär att jag är chef över de vänner jag har. När helgen kommer sluter jag mig in i min lägenhet och kommer inte ut. Jag ser för bra ut och är för social i sociala situationer för att andra ska förstå att jag egentligen är introvert och har svårt för att söka nya kontakter. Det finns inget i mitt liv som jag lever för, inget hopp, bara en oändlig ström av meningslöshet. Jag har vid ett tillfälle försökt att ta mitt liv, jag satte ett rep runt halsen, ett sånt där blått rep i något fiberaktigt plastmaterial. Jag kände mig så jävla fånig, så dum och jag skämdes. Sedan dess har jag inte försökt igen. Om det fanns ett sätt att bara försvinna ur tiden självt, som om jag aldrig funnits från början så hade jag valt det sättet. Ingen gråt för någon. Det finns ingen mening med livet, jag är smart nog för att förstå det. Mening är en illusion precis som fri vilja, ett skydd som våra hjärnor sveper in oss i. Men det är en insikt tung som sten, när du väl har fått den kommer den för alltid att tynga ner dig. Vi är bara biologiska maskiner som följer vår programmering bestående av gener och erfarenheter, kemiska föreningar och processer ett resultat av vårt universums slumpmässiga regler och begränsningar. När vårt liv är förverkat är det slut för oss. Det bränner i bröstet, det slår så hårt att det gör fysiskt ont. Jag svettas och kroppen skakar, det är som att kroppen själv vet att något är fel. Den kämpar mot sin hjärna som inte längre vill finnas. Kroppen slåss för sitt liv, jag gråter och skriker, slår händerna i både väggar och golv. När det tystnar bultar det i mitt huvud. Jag tänker att idag så ringer jag och pratar med någon, jag knappar in numret till 1177 och lägger på precis när jag får en plats i kön. Vad ska jag säga? Och vad kan de säga som gör att det blir bättre? Ingenting. Jag har gått igenom alla möjliga läkemedel vid det här laget, känner mig verkligen som en försöksperson. Får ett recept och sedan följt av en väntan för att se om det har någon effekt. Det har det inte, eller så har det lite effekt. Jag vet inte, inte den effekt som jag vill ha i alla fall. Inte en effekt som gör att jag fungerar igen. Jag har gått i samtal, men det finns ingen som förstår mig. Det är för svårt att förstå att en man i 30 års-åldern, som kan vara glad i samtal med människor är helt becksvart inuti. ”Det känns som att vi är klara här” säger de och låter mig gå. När helgen kommer är jag tillbaka i ensamheten och meningslösheten igen. Den enda utvägen är den sista utvägen.

     

    Du träffade mig rätt i själen med det du skriver. Har tänkt samma sak sedan jag var barn och nu snart 20 år senare, kan jag fortfarande inte göra annat än att hålla med. Har fått precis samma behandling av vården likaså. har knapprat fan vet hur många sorters piller, men inget får mig att släppa tanken på att det egentligen är lika väl att dö. Jag blev inte programmerad för att leva.

    Kommer bokmärka denna tråden för jag hoppas verkligen att någon svarar adekvat och kanske ger dig frid. tyvärr kan inte jag det.

     

    Trådstartaren

    Jag förstår att du inte mår bra.. försöker höra vad du innerst inne vill. Vad behöver du? Är det vänner? Kärlek? Trivs du inte att leda och känner du att ditt arbete egentligen känns fel för dig? Har det hänt nåt i ditt liv, som du tror ligger och gnager dig? Jag lyssnar gärna, om du vill berätta mer.. En vän

    Det har hänt en hel del som har fått mig att falla av vägen. Jag har historiskt varit känslig och haft episoder när jag var yngre. Men det ursinne jag kände då är förbytt av en tung tomhet. Ett helt gäng livskriser avlöste varandra för mig 2016, jag och min sambo fick missfall, följt av ett uppbrott, ett dåligt uppbrott där jag fick betala henne väldigt mycket pengar trots att hon levt på mig när hon var arbetslös (vilket hon var i princip hela vårt 6-åriga förhållande). Sedan fick min pappa akut leukemi. Jag hade sex med min bästa vän, förstörde tyvärr den vänskapen och min enda riktiga ventil att prata ut om hur saker verkligen är.

    Nu har det gått lång tid, men jag kommer inte tillbaka. Pappa är frisk, men det spelar ingen roll. Svärtan är kvar. Jag försöker hitta mening i tillvaron, men det enda som möter mig är universums meningslöshet.

    Jag tror att det jag ville mest av allt var att få barn och det blir omöjligt att ta mig dit om jag isolerar mig. Vilket jag såklart gör. Känner inte riktigt att jag har verktygen att hitta nya människor, jag är fullständigt oförmögen att gå ut på krogen själv. Jag har tyvärr inga vänner i samma situation som jag, utan endast stillsamma vänner i partnerskap med familjer.

    Jag skrev posten för att jag tänkte att det kanske kändes bättre om jag skrev av mig. Det hjälpte lite, tyvärr mer som ett plåster. En kort placebo-effekt. Ska ha en avstämning med min läkare snart, får se vad han säger.

    Tack för fint svar! Det värmer att det finns människor som du där ute <3

    Trådstartaren

    Du träffade mig rätt i själen med det du skriver. Har tänkt samma sak sedan jag var barn och nu snart 20 år senare, kan jag fortfarande inte göra annat än att hålla med. Har fått precis samma behandling av vården likaså. har knapprat fan vet hur många sorters piller, men inget får mig att släppa tanken på att det egentligen är lika väl att dö. Jag blev inte programmerad för att leva. Kommer bokmärka denna tråden för jag hoppas verkligen att någon svarar adekvat och kanske ger dig frid. tyvärr kan inte jag det.

    Kram! <3 Tack för ett fint svar. Kan inte säga att det känns bra att det finns fler som känner likadant, för jag önskar det verkligen inte åt någon. Hoppas istället att det vänder.

    Det har hänt en hel del som har fått mig att falla av vägen. Jag har historiskt varit känslig och haft episoder när jag var yngre. Men det ursinne jag kände då är förbytt av en tung tomhet. Ett helt gäng livskriser avlöste varandra för mig 2016, jag och min sambo fick missfall, följt av ett uppbrott, ett dåligt uppbrott där jag fick betala henne väldigt mycket pengar trots att hon levt på mig när hon var arbetslös (vilket hon var i princip hela vårt 6-åriga förhållande). Sedan fick min pappa akut leukemi. Jag hade sex med min bästa vän, förstörde tyvärr den vänskapen och min enda riktiga ventil att prata ut om hur saker verkligen är. Nu har det gått lång tid, men jag kommer inte tillbaka. Pappa är frisk, men det spelar ingen roll. Svärtan är kvar. Jag försöker hitta mening i tillvaron, men det enda som möter mig är universums meningslöshet. Jag tror att det jag ville mest av allt var att få barn och det blir omöjligt att ta mig dit om jag isolerar mig. Vilket jag såklart gör. Känner inte riktigt att jag har verktygen att hitta nya människor, jag är fullständigt oförmögen att gå ut på krogen själv. Jag har tyvärr inga vänner i samma situation som jag, utan endast stillsamma vänner i partnerskap med familjer. Jag skrev posten för att jag tänkte att det kanske kändes bättre om jag skrev av mig. Det hjälpte lite, tyvärr mer som ett plåster. En kort placebo-effekt. Ska ha en avstämning med min läkare snart, får se vad han säger. Tack för fint svar! Det värmer att det finns människor som du där ute <3

    Vet ej hur gammal du är men.. är det för sent att bilda familj igen? Först kanske du bara ska ge dig själv den tid du verkligen behöver för att smälta sorgen över avslutade relationer ( är din bästa vän verkligen ur bilden eller kan ni kanske ge det en ny chans efter lite paus och distans) och kanske det svåra att se sin förälder försvagas, en person du kanske alltid sett som stark.. sånt kan även få en att inse livets skörhet, vilket kan vara lite av en kris i sig.. du har ju en del att bearbeta, kanske du bara behöver få stanna upp och känna efter.. sen kan du ladda om och gå vidare med det du lärt dig av allt som varit? Om du tänker konstruktivt, vad har du lärt dig om dig själv, av allt svårt du upplevt?

    kram

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.