På andra sidan fönstret
-
Avregistrerad användareJag brukar inte isolera mig… jag tror att det är en del av att dels vilja dölja hur dåligt man mår periodvis, och dels för att försöka mota det. Jag har trots allt vänner och kollegor som jag verkligen tycker om, men när det kommer till stunderna då man ligger på botten – då finns det ingen jag vill ringa. Det finns ingen som jag tror skulle förstå, eller kanske ens bry sig. Det har absolut hänt att jag varit ”mindre social”, men det enda som händer är att jag egentligen blir tystare. Jag går till jobbet och gör allt jag brukar, men jag går mer i min egen värld. Just nu är jag inte så mycket deppig som trött och arg. Detta är också jobbigt, fast på ett annat sätt. Ilska är mer utmattande… för mig iallafall. Nåt rätt och fel finns absolut inte. Även om vi upplever samma situationer som andra, så är vi ju fortfarande individer, så våra uppfattningar skiljer sig från andras.
Ilskan är jobbig. Brukade hantera motgångar och olycka med att vara arg förut.
Man blir tömmd och det är så jag känner mig nu för det mesta faktiskt, har känts så i ett år kanske.
Kontaktade den lokala vårdcentralen nyligen och bokade in en tid för samtal.
Kändes bra att få det gjort men det gjorde i sin tur att jag insåg hur kasst jag har mått vilket gjorde att jag “stängt av” lite. Det du skrev om att man isolerar sig för att dölja sitt mående passar nog in på mig. Är bara obekväm runt andra.
Hatar det. Saknar glädje.
Skriver här igen nu, mest för att jag känner den där ensamheten igen. Jag vill ringa nån, jag vill ha nån som sitter här bredvid mig och vars axel jag kan luta mig mot. Men jag vet inte vem jag vill ringa. Jag har gått igenom hela min mentala kontaktlista, men det finns ingen som jag vill ringa, och om jag kommer på någon, då är det personer som jag av olika skäl vet inte skulle komma hit eller ens ha tid att prata. Jag känner mig tom, ensam, vilsen… Och jag vänder mig hit för även om det inte är samma sak, så är det åtminstone ett forum som tillåter mig att uttrycka det. Och för att här finns andra människor som förstår.
Kanske någon av dessa personer överraskar dig om du rimger upp? Har du ingen inom släkten, som du kan prata med?
Avregistrerad användare TrådstartarenIlskan är jobbig. Brukade hantera motgångar och olycka med att vara arg förut. Man blir tömmd och det är så jag känner mig nu för det mesta faktiskt, har känts så i ett år kanske. Kontaktade den lokala vårdcentralen nyligen och bokade in en tid för samtal. Kändes bra att få det gjort men det gjorde i sin tur att jag insåg hur kasst jag har mått vilket gjorde att jag ”stängt av” lite. Det du skrev om att man isolerar sig för att dölja sitt mående passar nog in på mig. Är bara obekväm runt andra. Hatar det. Saknar glädje.
Hoppas att du får nån bra då… Jag har tyvärr blivit avskräckt från öppenpsykiatrin. Jag gick dit, men psykologen jag fick verkade inte ett dugg intresserad av att ta reda på vad mitt problem var, och bytte samtalsämne varje gång vi kom in på nåt som faktiskt berörde mig. Jag fick en onlinebehandling mot stress – trots att jag protesterade och sa att jag inte trodde att det var problemet – och han blev sur när jag inte var engagerad i det. Han sa ordagrant “Det är ju svårt att hjälpa dig så jag tänker att det här får bli ett avslut.”
Jag kontaktade sjukvården efteråt och berättade. Fick inte mycket till svar. Har fått höra ryktesvägen att han inte är kvar, men jag drar mig för att gå dit ändå. Och privata psykologer är helt enkelt för dyra…
Man vill ju inte stänga in sig men det är så det blir när man inte möts av förståelse. Jag tror inte att människor nödvändigtvis menar illa när de är undvikande men de vet inte hur de ska hantera det, så stämningen blir stel och obekväm, och då låter man bli att yttra sig istället. Och det är ju inte heller bra, men det blir en ond cirkel.
Men bra att du tagit det steget, och som sagt: hoppas att det blir bra.
Avregistrerad användare TrådstartarenKanske någon av dessa personer överraskar dig om du rimger upp? Har du ingen inom släkten, som du kan prata med?
Det har jag mycket svårt att tänka mig. Jag har ett antal vänner, men få som känns tillräckligt nära.
Inom släkten… Tja, till viss del. Pratar en del med min mamma, och hon vet om hur jag mår, men det finns vissa saker som jag inte kan prata med henne om för att hon helt enkelt skulle fara illa av det. Jag planerar absolut inget, men ibland så känner man ju för att “kasta in handduken”, och sånt vet jag att hon inte vill höra för att hon helt enkelt far så illa av bara tanken, så det finns en gräns även för henne.
Min moster och jag har använt varandra som “bollplank” ibland, dvs att vi egentligen bara använder varandra som ett sätt att få ur sig lite, utan att för den skull förvänta sig så mycket svar. Det är förstås jättebra också, men det ger som sagt inte jättemycket… Och det blir precis som här bara texter, eftersom hon alltid är så fruktansvärt upptagen. Så vill man prata med nån öga mot öga, då försvinner hon. Och mamma också för den delen, eftersom hon bor en bit härifrån.
Det har jag mycket svårt att tänka mig. Jag har ett antal vänner, men få som känns tillräckligt nära. Inom släkten… Tja, till viss del. Pratar en del med min mamma, och hon vet om hur jag mår, men det finns vissa saker som jag inte kan prata med henne om för att hon helt enkelt skulle fara illa av det. Jag planerar absolut inget, men ibland så känner man ju för att ”kasta in handduken”, och sånt vet jag att hon inte vill höra för att hon helt enkelt far så illa av bara tanken, så det finns en gräns även för henne. Min moster och jag har använt varandra som ”bollplank” ibland, dvs att vi egentligen bara använder varandra som ett sätt att få ur sig lite, utan att för den skull förvänta sig så mycket svar. Det är förstås jättebra också, men det ger som sagt inte jättemycket… Och det blir precis som här bara texter, eftersom hon alltid är så fruktansvärt upptagen. Så vill man prata med nån öga mot öga, då försvinner hon. Och mamma också för den delen, eftersom hon bor en bit härifrån.
Ja, avstånd kan ställa till det lite. Tråkigt att du inte har någon som du riktigt litar på och som ställer upp. Men fortsätt skriva här. Jag tycker sådant hjälper. Till och med då ingen svarar.
Avregistrerad användareHoppas att du får nån bra då… Jag har tyvärr blivit avskräckt från öppenpsykiatrin. Jag gick dit, men psykologen jag fick verkade inte ett dugg intresserad av att ta reda på vad mitt problem var, och bytte samtalsämne varje gång vi kom in på nåt som faktiskt berörde mig. Jag fick en onlinebehandling mot stress – trots att jag protesterade och sa att jag inte trodde att det var problemet – och han blev sur när jag inte var engagerad i det. Han sa ordagrant ”Det är ju svårt att hjälpa dig så jag tänker att det här får bli ett avslut.” Jag kontaktade sjukvården efteråt och berättade. Fick inte mycket till svar. Har fått höra ryktesvägen att han inte är kvar, men jag drar mig för att gå dit ändå. Och privata psykologer är helt enkelt för dyra… Man vill ju inte stänga in sig men det är så det blir när man inte möts av förståelse. Jag tror inte att människor nödvändigtvis menar illa när de är undvikande men de vet inte hur de ska hantera det, så stämningen blir stel och obekväm, och då låter man bli att yttra sig istället. Och det är ju inte heller bra, men det blir en ond cirkel. Men bra att du tagit det steget, och som sagt: hoppas att det blir bra.
Tack de hoppas jag med.
Ja beklagar att du fick uppleva det du berätta om.
Idioter finns det gott om tyvärr och alla har vi en idiot inom oss också verkar det som.
Att du är less på vården efter det är fullt förståeligt och jag hoppas att den kännslan försvinner med tiden.
Man har ju inte direkt ett annat val annars verkar det som.
Men det är ju verkligen märkligt att en psykolog ska bete sig på det sättet som du beskrev.
De är ju ens jobb vafan.
Mvh “ventilations kompisen”
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.