Övergiven

[Yellow Qyfyla]

Har blivit lämnad av mitt livskärlek sefan 16år jag var 19 när vi träffades, har ingen bra kontakt med min familj. Hennes stora släkt har varit min trygga plats i livet. Har inte någon nära vän, utan x och hennes familj har varit min samhörighet min flock. Nu är jag helt ensam varannan vecka har två flickor som bor hos mig den andra. Den veckan är okey men långt ifrån bra. Jag går sönder när jag är själv. Har svåra självmordstankar. Går på antidepp och behov mot ångest. Har aldrig mått dåligt innan. Men när hon lämnade mig så kraschade jag. Det har gått ett halvår, och jag orkar inte må så här längre. Jag vill inte leva men jag vill inte föra över min smärta på mina barn.

Jag har blivit helt ensam från en stor samhörighet till noll. Jag klarar inte av alla förluster jag ser mitt x släkt som min. Mitt liv har blivit helt tomt likaså jag. Veckan utan barn är så vidrig. Jag har svårt att leva för mina barn. Jag älskar alla jag har förlorat så mycket. Ensamheten jag ständigt känner nu är så vidrig.

 

[Indigo Diqyju]

Ensam och övergiven, lämnad. Ja, jag minns hur jag kände det när jag gick igenom liknande som dig. Precis som du beskriver det. Det var rent övermänskligt.

Du skrev det här inlägget för en månad sen och jag hoppas du kan se mitt svar även om det kom sent.

Du beskriver all den smärta som många känner när  något förändras som man levt med länge och som i vissa fall blivit hela ens liv. Många människor som betyder mycket, känns helt plötsligt som förlorade.

Jag hör din känsla av tomhet, ensamhet och vanmakt. Det är inte konstigt att tankar kring att bara försvinna kommer. Allt du lever i nu är smärtsamt. Otroligt smärtsamt. Och självklart måste du få känna ledsen så länge du behöver. Den är en sorgeprocess likt den när någon/några man älskar dör.

Vad stark du är som mitt i allt det här orkar tänka på de du skulle lämna om du fösvann. En tanke i mig säger att det kan vara svårt att leva bara för andra. Och det i sig kanske tömmer dig på mycket ork och energi. Kan det vara så för dig, tror du?

Min smärta höll i sig länge och jag kan fortfarande ibland sörja att allt inte blev som jag trodde och planerade då när jag bildade familj. Men idag kan jag se tillbaka på det jag upplevde som förlorat att mycket av det fortfarande finns kvar och det ger mig lycka. Hans släktingar var inte förlorade. De saknade mig lika mycket som jag saknade dem. Men de var också förvirrade i allt det som skedde och vågade inte möta mig när jag sörjde så mycket. Idag har vi fin kontakt igen.

Det tog tid, men även mitt ex blev till slut en del av mitt liv igen… Han och hans nya fru. Vi har till och med firat jul tillsammans med våra vuxna barn. Det var underbart. Detta var totalt otänkbart för mig vid vår separation.