Hem > Forum > Ensamhet > Orkar inte mer…

Orkar inte mer…

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Trådstartaren

    har hela mitt liv varit ensam. Men så ensam som jag känner mig nu vet jag aldrig om jag kännt mig! Jag vet jagr lämnad att dö och att jag överlevt döden många gånger men varför kan jag inte bara få dö i stället för att stå ut med allt detta??

    Jag föddes och när jag var 1,5 lämnades jag på barnhem. För att jag va sjuk o skulle dö utan läkarvård. Blev adopterad till en familj som inte ville ha mig.

    När jag va 8-15 blev jag sexuellt utnytjad av min ingifta morbror. Så klar va de mitt fel enligt min mamma.

    När jag va 15 flyttade jag hemifrån och har aldric bott hemma sedan dess.

    I gymnasiet fick jag ät störningar och var väldigt ensam blev aldrig bjuden på fet eller så.  Men då rörde de mig inte i ryggen så mycket.

    Gjorde vpl och efter det fortsatte jag att jobba. Inte så många förhållanden. Hade ett förhållande på ca 3 år under vpl. Men de tog slut o killen jag träffade efter det gjorde slut pga att jag blev gravid och gjorde abort.

    Efter de flyttade jag hela swe. Från norr till söder. Där jag först bodde med en kille som inte stöttade mig alls mitt i studier och flytt så gjorde han slut.  Slängde ut mig och hotade med psyket.

    Sov i bilen några nätter innan en kompis erbjöd mig att sova hos hans föräldrar en natt. De ena ledde till de andra o jag och C blev tillsammans. Destruktivt på alla sätt fysisk och psykisk mishandel i 5,5 år. Till den dag jag rymde hemifrån med kvinnojourens hjälp.  Men han hittade mig för att säga han ville ha tillbaka mig och sedan tre tim senare ställa mig på gatan. Sov i bilen igen. Försökte ta livet av mig vid denna tiden men lyckades inte

    Den sommaren va jag hemlös men kvinnojouren satte mig på vandrar hem. Tills jag fick lgh. På hösten.

    Våren där efter kändes allt ok. Pluggade skötte mig själv o blev med barn igen. Trotts p piller. Pappan vill inte veta av sin dotter och jag fick en diagnos med en sjuksom EDS. Framkallar andra sjukdommar som ex fibromyalgi depressioner mm…

    vid de laget hade jag träffat K han är raka motsatsen till alla andra jag träffat. Han är mitt allt min klippa.

    I dag sjukpensionär på 100% deprimerad så jag har tappat lusten till allt verkligen allt. Stödfamiljen vi hade har inte tid mer. Så nu pter igen en sjukdom som tär på mig och en vilja som jag inte orkar med en dotter helt underbar men oxå sjukt ledsen på vår situation. Helt ensam. Och alla vänner drog då jag fick min diagnos K var den enda som stannat. Och nu.. vi umgås lite men jag saknar att prata med honom. Vi var tillsammans 1 år ett jobbigt år för oss båda för jag låg på sjukhuset 4 månader pga slarv vid en rutin op. Jag höll på dö 4 gånger på sjukhuset och K satt o höll min hand.  Jag vet att han inte mår super bäst. O jag försöker hjälpa o stötta honom i hans problem. Lika så som han hjälpt mig. Men nu. Förra veckan så sa han att han vill inte prata o så så mycket. De gör mig ledsen för plötsligt blev jag såååå mycket mer ensam

    min mamma pratar ej med mig och min pappa som stått mig närmast har fått Alzheimers så på 6 mån har han glömt mig

    jag orkar inte mer. Bråkar med dottern dagligen mår dåligt vill inte leva men orkar inget.  Sjukpension som inte ens räcker till medecin aktivitet mm för oss båda.

    Jag orkar inte. Vill bara råka bli överkörd eller trilla o bryta nacken el nått.

    Orkar inte mer…

     

    Hej! Jag har väl egentligen inte någon lösning/bra svar att komma med, men ville ändå skriva en rad att jag läst och sända dig en kram 🙁 Låter mycket tungt och man kan må dåligt för mindre 🙁
    Har också folk i min närhet som fått Alzheimers, så hemskt när folk man tycker om försvinner medan de fortfarande lever och blir en blek skugga av de de en gång var…
    Jag hoppas du kan glömma gammalt skitfolk som behandlat dig illa förr, och fokusera på dig själv. Var rädd om K, verkar vara någon som bryr sig på riktigt ändå.
    Kramar.

     

     

    Finns det inget stöd via öppenpsykiatrin med stödsamtal eller stöd i grupp?Har du något du skulle orka göra och tycka va kul som hobby där du kan träffa vänner typ måla handarbeta snickra skruva i bilar eller nåt helt annat?Det är inte så lätt att ge råd vad du ska göra men att ha nån att tala med som man litar på det är alltid ett stort pluss.Hoppas ni kan hjälpa varandra du och K och att du får hjälp med ditt mående.Hoppas du snart mår bättre.

    :-/

    även jag en ensamstående mamma. Förstår att det är urtufft. Ge inte upp!

    Trådstartaren

     

    K är mer frånvarande än förut  villket gör mig mer ledsen och får mer ångest

    just nu är jag redo att ge upp men får se va som händer i helgen  har knappt pratat med k på hela veckan o känns som får jag inte det snart så blir helgen skit o jag ger upp helt  😔

    Finns det inget stöd via öppenpsykiatrin med stödsamtal eller stöd i grupp?Har du något du skulle orka göra och tycka va kul som hobby där du kan träffa vänner typ måla handarbeta snickra skruva i bilar eller nåt helt annat?Det är inte så lätt att ge råd vad du ska göra men att ha nån att tala med som man litar på det är alltid ett stort pluss.Hoppas ni kan hjälpa varandra du och K och att du får hjälp med ditt mående.Hoppas du snart mår bättre.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.