Hem > Forum > Ensamhet > Orkar inte längre

Orkar inte längre

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Jag känner mig så fruktansvärt ensam, eller jag är ensam. Snart 35 år, barnlös och singel. Alla mina vänner har sedan länge stabila förhållanden med partners, och många har barn. Jag kan inte glädjas åt dom. Jag låtsas givetvis att jag är glad för deras skull när de berättar om barn, gemensamma semestrar och firanden av årsdagar osv. Jag har varit singel sedan 4 år tillbaka, något extremt destruktivt dejtande av en kille som förmodligen är psykopat, och några månaders dejtande av en normal kille som dumpade mig är det jag lyckats få till under singelåren. Jag fixar inte att nätdejta, men vet inte var man annars träffar män i min ålder som är singlar. Jag känner mig så värdelös som inte har hittat någon. Det enda jag vill ha är ett tryggt och stabilt förhållande, och barn! Fö har jag ändå det jag vill i livet, bra jobb, bostad, träning och vänner. Men jag känner mig så fruktansvärt utanför allting, jag har ingen att ta med till nyårsfirande (satt ”ensam” med massa par), ingen att fira jul med (så även i år jobbade jag), ingen att planera semesterar eller helger med. Det har gått så långt att jag funderar över om livet ens är värt att leva när jag är ensam. Jag har ingen egen familj, dvs föräldrar eller nära släktingar.
    Jag spenderar min lediga tid främst ensam (gråtandes) hemma. Jag orkar inte leva såhär längre, jag vill ha någon att på riktigt bry mig om! Och ha någon som bryr sig om mig, som vill dela min vardag. Men jag inser att ingen någonsin kommer vilja det. Vad ska göra mitt liv värt att leva när det är såhär?

    Hej, vad tungt det låter. Jag har själv lämnat ett förhållande och står nu inför att leva ensam för första gången på länge. Har också en destruktiv relation i bagaget. Jag känner igen mig i din längtan efter barn, familj, en samhörighet. Kan bara säga hur jag själv försöker tänka, och hoppas att något av det kan hjälpa dig lite, i alla fall för att känna dig mindre ensam.

    Jag tänker lite så, att om jag nu blir ensam hela livet, så måste jag ju hitta lycka någonstans. Det låter som om du har många i förhållanden i ditt liv, tror du att en ny vän som kanske också lever ensam, skulle kunna hjälpa? Jag märker själv nu hur nästan alla runt omkring mig är i en relationsbubbla, och deras tid verkar gå dubbelt så snabbt som ens egen (för dem räcker det att ses kanske nån gång i månaden, men jag vill ju träffa NÅGON åtminstone flera gånger i veckan). Jag tänker att en ny miljö kanske skulle göra dig gott, ett nytt intresse där du kan träffa andra människor som lever lyckligt ensamma? Eller kanske att du åker iväg till en stuga i någon skog och riktigt tränar på att umgås med dig själv, dricka lite vin, måla en tavla? Jag tror, fast det här ska nog inte vara din drivkraft, att du säkert kan träffa någon potentiell partner om du är nöjd med ditt egna liv. Att ha en relation ska kanske i en perfekt värld vara en bonus.

    Hoppas du snart känner dig starkare, det finns flera som känner igen sig i din situation. Jag kan rekommendera Heja livet, på Facebook. Det är en grupp för kvinnor, där det finns en hel del som skriver om att leva ensamma, och som trivs med sina liv!

    Hej

    Om man läser mellan raderna i din text,så ser man att du har gett upp.Personligen kan jag känna igen mej i det.Jag gav också upp när jag var i 35-års åldern (20 år sen nu),och även om jag har levt ensam hela livet,så tycker jag att mitt liv har varit värt att leva ändå.Särskilt när man överallt omkring sej ser människor kämpa med sina relationer,så kan det kännas befriande att stå utanför.Kanske behöver man komma förbi normen som säger att man är misslyckad om man inte lever i en relation.Kanske måste man lära sej att människan är programmerad att associera ensamhet med fara,vilket inte är sant numera.Det går alldeles utmärkt att överleva ensam och jag har lärt mej att istället uppskatta friheten det ger att vara singel och alltid kunna göra som jag vill utan att behöva anpassa mej till någon.

    Jag hör vad du säger, du vill ha barn och en stabil relation. Likadant här. 37 år och nätdejtar inte. Sista personen jag träffade var faktiskt också en psykopat, vilken mardröm. Sträckläser just nu boken ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”. Tycker det är uppfriskande med någon som orkar berätta om livet som ofrivilligt singel. Hon är ganska rolig också. Jag mår jättedåligt just nu men den här boken livar upp.

    Hej Jag har precis börjat skriva lite här och läser lite olika trådar där jag känner igen mig. Lever också som singel och har många vänner men dom har ju en familj nu eller håller på att bilda en familj. Känner mig väldigt ensam även fast att jag har mycket folk runt mig men det känns som om att det är jag som oftast  tar kontakt när man ska hitta på något. Har skrivit en tråd där jag kanske skrev lite fel rubrik på ämnet kanske men det jag menar är att jag känner mig utanför… Har okej jobb men är trött som fan på det så vill byta och egentligen flytta också men kommer mig inte för att göra det. Jag är en kille på 29 år känner mig knappast som en man… Har kanske inte alla möjligheter men det finns ju alternativ. Jag har varit med om mycket saker trots min ringa ålder så jag ser livet från en annan synvinkel jämfört med dom flesta andra i min ålder. Jag har varit med om ett suicid försök som slutade i 10 månader på sjukhus sen rehab hemma kan man säga. Känns som ingen förstår, alla säger bara:  ”mhm vad jobbigt” eller något liknande när man berättat lite.

    Men mitt svar till dig blir att försöka fokusera på något nytt och spännande, försök hitta ett nytt intresse som en sport eller något spel eller börja skriva en bok om något du kan och känner dig trygg med. Försök ta upp kontakten med någon gammal barndomsvän/vän från förr. Jag brukar lyssna på mindfulness ibland det tycker jag underlättar litegrann.

    Jag orkar inte heller länge!!! Byta liv??

    Man ska vara försiktig med vad man önskar sig! Ett slitet ordspråk men det stämmer! Jag kom in på denna sida för att jag känner att jag orkar inte mer som din rubrik säger. Jag har 3 barn, nej förlåt glömmer alltid att den ena är min man (han du är så avundsjuk på att jag har) Jag jobbar heltid (hatar mitt jobb men när ska jag få tid , ork att göra nå åt det?) , jag hämtar och lämnar på dagis, jag gör barnen klara på morgonen, jag löser alla bråk och situationer med barnen, jag lagar mat efter att jag handlat den. Jag nattar dom efter att vi tittat på barnprogram. Jag har svårt att somna på kvällen för jag känner mig stressad, arg och mår dåligt. Barnen är asjobbiga! ( tänk en gång till om du VERKLIGEN vill ha barn) Jag vet inte längre vem jag är!! Eller Jag är en stressad, arg, utbränd mamma. Jag är en sur fru. En sur fru som aldrig känner för att ligga. Hur skulle jag orka det?? Jag planerar semestrar och det du ser är en fin bild runt poolen med glada barn med glass runt munnen och min man som kysser mig på kinden. Om du hade varit där hade du sett sanningen. Min man sitter med sin mobil och en öl eller vilar på rummet då solen är för varm och jag som springer runt med barnen och skriker nej och säger ursäkta till andra föräldrar då min yngsta nyper ett annat barn i poolen medan den äldsta inte vill ha blöja på sig och det är ingen semester!! Min man tar aldrig på mig, han kysser mig inte om jag inte ber. Visst jag slipper laga mat och diska och städa men jag vill ligga vid poolen med en bok och dricka en god drink. Kan du inte åka utomlands med någon kompis? Det vore ju en dröm att kunna göra det! Du skriver att du har vänner och tränar, för mig är det DU som lever drömmen!! All tid då du får se vad du vill på tvn, du kan äta vad du vill när du vill. Du kan gå på en promenad. Bara öppna dörren och gå. Jag vill ha tid för mig själv!!! Utan att vara självisk.

    Fast jag vill också ha den fina versionen av en familj som du tänker på.

    Passa på att njut av din ensamhet och friheten att göra vad du vill. Tror faktiskt att många på nyårsfirandet var avundsjuka på att du inte hade nå barn du skulle hem tidigt till eller inte kunde dricka som du ville för det är för jobbigt att vara bakis med barn. Och du har det ”spännande” singellivet där du kan gå runt och vara kåt och glad och ligga med vem du vill!

    Vad är en familj? Min familj består av 4 individer som lever under samma tak. 2 i stort behov av hjälp och 1 Jättebäbis som tror den bor själv med städhjälp och så jag en sönderstressad, sur mamma/ fru som aldrig har lust. Kul liv byta?

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.