Hem > Forum > Ensamhet > Omgiven av alla men ändå ensam

Omgiven av alla men ändå ensam

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Hej! Så var det dags igen …nyår…hänvisad till min mans familj (största energitjuvarna i världen) hur kan det bli så här? Alltid. Jag har jordens gulligaste vänner och mina syskon är helt ok. Det är ju i min egen kontext jag vill vara med mina vänner och mina syskon som uppskattar mig för den jag är, hur jag är. Jag blir liksom ledsen att jag är hänvisad till en kontext jag inte känner mig tillfreds med. Min mans familj äter av min energi …jag får springa, serva, greja med mat, disk. Jag har en sårbarhet och är helt övertygad om att när miljön är ohälsosam och ogynnsam kan man utveckla skov. Det är bäst att känna sig trygg och tillfreds. Därmed känner jag mig så himla ensam – jag är omgiven av människor men har väl aldrig varit så ensam som jag är nu. Jag ser verkligen inte fram mot nyårsafton och det känns inte som att någon ser mig…och mina behov men jag tänker att jag måste se dem själv och bekräfta mig själv och sätta ner foten och säga ifrån. Jag är helt övertygad om att jag kan få tips och idéer och strategier från er andra. Jag har en klump i magen och som tur är har jag ett stödsamtal inbokat med psykiatrin. Jag vet också att det är bara jag som kan ta ansvar för min hälsa och det gör jag men vad gör jag när jag är en blomma i tapeten i sällskap med min mans familj…?

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.