Hem > Forum > Ensamhet > Om jag bara kunde förklara

Om jag bara kunde förklara

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Jag har ett jobb, en familj, vänner. Folk i runt omkring verkar uppskatta mig. Jag benämns som rolig, trevlig och schysst. Jag gör som förväntas av en civiliserad person och försöker vara en bra människa. Det går, som man säger, bra för mig. Inom mig råder ett stort mörker. Hur mycket jag än försöker så passar min pusselbit inte in någonstans. Jag känner mig alltid fel, i det jag tänker och i det jag gör. Jag fungerar inte som andra. Jag har försökt förklara men ingen förstår. Det blev enklast att konformera mig till det som förväntas i samhället. I alla andras ögon gör jag som man ska.

    Det är ett ständigt flöde i mitt huvud. Jag tänker så mycket att jag inte kan greppa det och få ut det i ord. När jag försöker förklara så är det ingen som förstår vad jag egentligen vill få fram och när jag förtydligar så blir det ännu mer fel. Slutar oftast med att jag tystnar och lämnar frågan vid svaret som kommer närmast. Det är ett hinder när jag ska försöka förklara vad jag tänker och känner för psykologen. Ett år senare anses jag vara helt normal samtidigt som jag håller på att bryta ihop.

    Jag lever i ett konstant mörker. Jag är så trött på att alltid känna mig oförstådd, ensam, att alltid behöva tänka innan jag agerar. Trött på människor, trött på livet. Jag ser varje dag så många möjligheter att ta livet av mig och varje gång jag kommer nära en situation så nästan pirrar det i kroppen. Som att den längtar efter att bli av med det där eviga trycket.

    Jag förstår vad du menar. Jag brukar må bättre av att läsa, studera och plugga. Ju mer man vet ju lättare har man att förstå själv, då blir det ofta lättare att hitta ord och sammanhang till det där ensamma.

    Kan känna igen mycket du skriver. Allting som sker runt omkring en måste läsas av, tolkas, analyseras. Aldrig kan jag ”bara vara”. Har lärt mig passa in, smälta in, läsa av och förstå vanliga sociala regler, vad som förväntas av en. För snart ett år sedan fick jag min autismdiagnos. Utåt sett märks det tydligen inte så mycket, många blir förvånade när jag berättar att jag har Aspbergers. Aldrig känt att jag passat in, hört till, varit en del av en större grupp.

    Gör det så mycket jobbigare att jag inte ens lyckas sätta ord på tankarna, känslan, att jag inte ens kan förklara, eller kanske ens vet, vad jag känner. Vården kan inte förstå att orden blir så viktiga för mig, att det kan vara så jobbigt att jag inte kan göra mig förstådd. Ironiskt, med tanke på att min diagnos handlar om just brister i att avläsa andra och i kommunikationen.

    Just det här med att alltid behöva tänka igenom vad som ”faktiskt” händer, vad som menas, och hur man ”borde” reagera, gör en så, så trött.

    Vet inte vad jag ska säga mer än att du är inte ensam, även om det känns så. Jag kanske inte kan förstå, eller det kanske inte alls är vad du menar, men även om pusselbitarna kanske inte passar ihop så tänker jag på dig.

    Jag känner igen mycket i det ni alla beskriver. Jag har också ett ordnat liv men jag lider konstant inombords. Jag passar inte in någonstans, känner mig ständigt utanför på arbetsplatsen trots att kollegorna och chefen verkar uppskatta mig som medarbetare. Jag orkar jobba, orkar ta hand om mig, min familj, och hemmet. Jag skulle troligen inte diagnostiseras som deprimerad. Men jag tänker jämt, eller rättare sagt, planera ta kontroll över min existens och lämna jorden när jag väl bestämt.

    Det gör mycket ont att leva, att låtsas att jag är som andra och att jag inte kan öppna mitt hjärta för någon, inte ens min bästa kompis som jag 200% litar på. Känner mig ständigt oduglig, dum, värdelös.

    Varje gång när jag hör talas om att någon (kändisar, bekantar, vänner etc.) har valt lämna jorden hör jag också folk säga typ ”jag fattar inte varför hon som hade allt…” , ”Han som alltid var så glad…” etc. etc. Och lilla jag låtsas och nickar. Inombords förstår jag så det svider i hjärtat.

    Trådstartaren

    Kan känna igen mycket du skriver. Allting som sker runt omkring en måste läsas av, tolkas, analyseras. Aldrig kan jag ”bara vara”. Har lärt mig passa in, smälta in, läsa av och förstå vanliga sociala regler, vad som förväntas av en. För snart ett år sedan fick jag min autismdiagnos. Utåt sett märks det tydligen inte så mycket, många blir förvånade när jag berättar att jag har Aspbergers. Aldrig känt att jag passat in, hört till, varit en del av en större grupp. Gör det så mycket jobbigare att jag inte ens lyckas sätta ord på tankarna, känslan, att jag inte ens kan förklara, eller kanske ens vet, vad jag känner. Vården kan inte förstå att orden blir så viktiga för mig, att det kan vara så jobbigt att jag inte kan göra mig förstådd. Ironiskt, med tanke på att min diagnos handlar om just brister i att avläsa andra och i kommunikationen. Just det här med att alltid behöva tänka igenom vad som ”faktiskt” händer, vad som menas, och hur man ”borde” reagera, gör en så, så trött. Vet inte vad jag ska säga mer än att du är inte ensam, även om det känns så. Jag kanske inte kan förstå, eller det kanske inte alls är vad du menar, men även om pusselbitarna kanske inte passar ihop så tänker jag på dig.

     

    Tack för svar! Jag har efter ditt inlägg tittat på autismspektrat och visst är det mycket som stämmer in samtidigt som väsentliga punkter inte gör det. På senaste samtalet frågades det om jag gjort adhd-utredning. Kan inte påstå att jag känner igen mig i det heller. Mer vilsen än innan önskar jag bara det vore enklare att leva, att vara en del av alla andra. Sjukskrivning och depression gör inte direkt att jag känner mig mindre isolerad. Tack igen för ditt svar. Inte för att jag på något sätt önskar en annan att känna likadant som jag men det känns skönt att höra att det inte bara är jag som upplever att världen inte är min.

    Trådstartaren

    Jag känner igen mycket i det ni alla beskriver. Jag har också ett ordnat liv men jag lider konstant inombords. Jag passar inte in någonstans, känner mig ständigt utanför på arbetsplatsen trots att kollegorna och chefen verkar uppskatta mig som medarbetare. Jag orkar jobba, orkar ta hand om mig, min familj, och hemmet. Jag skulle troligen inte diagnostiseras som deprimerad. Men jag tänker jämt, eller rättare sagt, planera ta kontroll över min existens och lämna jorden när jag väl bestämt. Det gör mycket ont att leva, att låtsas att jag är som andra och att jag inte kan öppna mitt hjärta för någon, inte ens min bästa kompis som jag 200% litar på. Känner mig ständigt oduglig, dum, värdelös. Varje gång när jag hör talas om att någon (kändisar, bekantar, vänner etc.) har valt lämna jorden hör jag också folk säga typ ”jag fattar inte varför hon som hade allt…” , ”Han som alltid var så glad…” etc. etc. Och lilla jag låtsas och nickar. Inombords förstår jag så det svider i hjärtat.

     

    Ett ordnat liv utåt speglar inte alltid insidan. Det jobbigaste är att inte kunna förklara, att igen förstår, ”Du har det så himla bra med jobb, familj och boendet”. Jag kan också känna att jag förstår de som tagit sitt liv, känner deras lättnad.

    Jag var färdig med mitt liv, spelade rysk roulette i farliga situationer flera gånger. En kväll hade jag för avsikt att gå ut och göra slut på allt. En relativt nyfunnen vän kom i vägen och hon visste det inte ens. Hon visste att jag mådde dåligt men hennes avsikt i just den här situationen var en helt annan. Hon fick mig att stanna upp. Det här är ett par månader sedan. Hon vet inte vad jag hade för avsikt den kvällen, inte heller vad hon egentligen gjorde. Jag har nu tagit mod till mig och berättat att jag haft allvarliga självmordstankar en längre tid. Jag var fruktansvärt rädd för hur hon skulle reagera. Vad hon skulle tycka och tänka. Jag var rädd i onödan. Att det skulle kännas så mycket bättre för mig att dela detta med någon har jag inte förlikat mig med. Däremot vet jag att jag kan vända mig till henne när det blir riktigt jobbigt. Jag vet inte hur det är för dig men jag tänker på det varje dag. Söker hela tiden bästa sättet att göra slut på mig och om tillfället skulle ges så kan jag inte säga vad jag skulle göra. Jag har alternativ planerade om det skulle bli riktigt illa. Jag har svårt att tro att jag faktiskt skulle säga rakt ut att nu tänker jag ta livet av mig men nu vet jag att jag har någon jag kan vända mig till om jag vill.

    Jag kan inte veta hur din relation är med din bästa kompis men försök berätta åtminstone att du inte mår bra. Jag har haft jättesvårt att berätta för sjukvården om mina tankar och då har min vän kommit med bra förslag. Vart min väg leder känns väldigt luddigt. Jag hoppas din blir klarare.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.